Förra veckans Insider handlade om nätpedofiler. Och för några månader sedan granskade Jan Helin och Aftonbladets Sveriges dömda sexbrottslingar, och passade samtidigt på att föra en debatt med läsarna om huruvida man ska publicera namn och bilder på dömda sexbrottslingar i hopp om att skydda barn och ungdomar från att utsättas för övergrepp. Helin deltog bland annat i en debatt på Svt. Jag tycker ämnet är intressant, men håller inte alls med dem som hävdar att vi skall göra som i Usa, där man kan kräva att få veta om det bor en pedofil i ens bostadsområde. Jag tror att ett sådant system kan tjäna fel syfte och invagga folk i en falsk säkerhet. Det kommer trots allt bara vara dem som är dömda för sexbrott, och som i de flesta fall är återfallsförbrytare, som kommer hamnar i dessa register. Jag skulle gissa på att antalet sexbrottslingar som inte är dömda är ganska många. Det finns tusentals männsikor som ingen i hela världen skulle misstänka för att vara pedofil, och som lyckas lura i sina offer att dom verkligen inte har något att tjäna på att anmäla, att ingen kommer kommer tro dem. Jag tror att ropen om en Megans Law i Sverige handlar mycket om att föräldrar så gärna vill skydda sina barn, och inbilla sig att dom kan det. Men Megans Law kan på inget sätt garantera att inte fotbollstränaren, förskoleläraren, faster, kusinen eller gubben som bor granne med farfar är snuskgubbar eller snuskgummor.