Idag gick jag med i gruppen "Ska vi bilda en skitstor grupp på Facebook och skänka 5 kronor var till Stadsmissionen". Och noterade samtidigt att en tjej startat en säkert välmenade grupp med namnet "Vi som skänkt minst 50 kronor till välgörenhet inför julen 2008!". Något som lämnat mig med något av ett huvudbry. Den gruppen illustrerar väldigt väl min uppfattning om att de flesta bara tycks skänka pengar till välgörenhet för att kunna skryta om det inför andra. Det finns också en Rockystripp som illustrerar just detta väldigt väl. ( Det finns nog en Rockystripp för varje tillfälle eller sinnesstämning!) Men jag förstår verkligen inte detta? Vad har det för någon som helst betydelse att någon vet om att du skänker pengar till välgörenhet eller inte? Det är ungefär som att försöka skrubba folk i ansiktet med ens kontoutdrag. " Jag har så mycket pengar att jag kan skänka pengar till välgörenhet!" Det är ju minst sagt motbjudande, att vara solidarisk med andra människor är för mig en självklarhet och inte något som borde komma med löften om att man får andra människors beundran och respekt på köpet. Värst är ändå dem, och jag vet att jag är väl fördomsfull som tycker så här, som förväntar sig tacksamhet från dem de skänker pengar till. Herregud? Tror du det är en jävla walk in the park att tigga? Tror du verkligen inte människor skulle välja oberoende före att vara i knäna på dig?
Själv önskar jag att jag kunde skänka mer pengar än vad jag kan, för som läget är nu har jag inte råd. Visserligen har man alltid råd. Har jag råd att lägga pengar på senaste numret av Pause, Fokus och en tialott, nog fan har jag råd att köpa senaste numret av Situation Stockholm. Samtidigt tycker jag det är fel att skänka pengar till välgörenhet. I den bästa av världar skulle välgörenhet överhuvudtaget inte behöva existera, vi skulle alla leva i en fin och rättvis värld där ingen far illa. I takt med att vi ger allt mer till välgörenhet, kan politikerna strunta i att satsa pengar där dom behövs som mest. Det finns tusentals hemlösa i Sverige, ett land som ska föreställa ett av världens mest välutvecklade. Hur är det möjligt med dom skatter vi har? Vi har ett social skyddsnät, men det tycks inte fungera. Det finns cyniker som säger att ingen i Sverige behöver gå hungrig eller hemlös, och att dom som gör det inte vill bli hjälpta. Men jag tror helt enkelt att vi inte hjälper dem tillräckligt. Och jag vet att vi kan om vi vill. Men det borde inte vara vår uppgift som välgörare, utan statens!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Insamlingsrekord för välgörenhet trots finanskrisen går det utläsa i veckan i några av våra största tidningar, rekordet på 5,3 miljarder från 2005 beräknas bli tangerat i år. Det borde utifrån alla pengar som försvinner finnas ett stort allmänt intresse av att veta lite mer om de ”heliga korna” välgörenhets/frivilligorganisationerna vi har i Sverige. Men av någon underlig anledning intresset för detta vara lågt, så dessa organisationer kan agera helt fritt då de ytterst ytterst sällan ifrågasätts av gåvogivarna, våra politiker, media eller det övriga samhället.
Trots detta skänker vi godtroget ofantliga summor pengar och saker till deras second hand affärer. Någonstans tror jag detta görs av våra medborgare för att utsatta människor ska få möjlighet att leva ett någorlunda “normalt” liv. Så utifrån den tanken kan man fråga sig varför våra fattiga och människor i hemlöshet trots antalet miljarder kronor som spenderas för detta ändamål ständigt ökar i antal. Samtidigt som detta sker växer och växer paradoxalt nog också dessa organisationer i både antal och i anställda hjälpare. Vilket idag betyder cirka 900 verksamheter och ungefär 30 000 avlönade.
Kan det verkligen vara meningen att vissa människor ska ha/få betalt för att kunna känna sig goda över den bistra sanningen att utsatta människor görs livstidsberoende av fattigvård för att överleva i ett av världens rikaste länder?
Är det verkligen omtanke som leder till att de som har ska ge till dem som inte har? Eller rör det sig om ett sätt att för stunden trösta? En tröst för båda parter. För i det långa och till synes oändligt utdragna loppet känns denna hållning mer som ett sätt att dölja den verklighet många av våra medborgare lever i, men vi andra inte vill se. Dölja den för oss själva och varandra, samtidigt som vi biter oss allt hårdare om våra egna privilegier.
Kanske skäms vi någonstans djupt inom oss i vår krampaktiga värld av en föreställning som handlar om att vissa av oss ska ha makt och möjlighet att välja huruvida en människa ska få leva eller inte. Vanliga människor ska till och med få känna sig snälla för att de nådigt delar med sig av det som de själva är en del av. Det som de visserligen tack vare sin duglighet och sin förmåga eller genom sina kontakter eller sin härkomst fått på sin lott att förvalta men som i grunden inte tillhör dem mer än någon annan.
Ägandet har fått ett överdrivet och omåttligt stort utrymme i våra tankar om vad det är och betyder att vara medmänniska.
God Jul o Gott Nytt År!
Roffe Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Skicka en kommentar