Hanna Fridén har den senaste veckan fört någon slags kamp för att försöka få unga tjejer att fatta att det aldrig är okej att killar tafsar eller håller på och sliter och drar i dem. Hennes senaste inlägg är mycket läsvärt. Själv har jag i vuxen ålder aldrig tolererat något sånt här. Men jag har likande erfarenheter, samma sak har hänt även mig, och jag brukar då oftast mest skratta åt hur patetiska dom här killarna är. Det är i och för sig nästan lika illa som att inte säga ifrån, men jag kan verkligen inte låta bli. Jag har dock funderat mycket kring varför tjejer är så rädda för att säga ifrån och inte kunnat dra någon annan slutsats än att det handlar om en rädsla för att inte vara omtyckt. Att man är rädd för att hela ens person står på spel där och då. Att om man säger ifrån till den här killen, som man av någon outgrundlig anledning inbillar sig har makt, kommer han försöka sänka en så jävla hårt att man aldrig kommer orka ta sig upp. Istället tar man den där handen på rumpan, att han sliter tag i ens arm, drar till med en trevare över tuttarna. Istället för att påminna världen om att även killar som kanske uppfattas som schyssta kan vara svin, har man gått på föreställningen om att man borde vara glad att han uppmärksammat en, och det till vilket pris som helst. Det är ju helt sjukt! Jamen han är ju ändå rockstjärna/skådis/författare! Och han såg lilla mig så då borde jag ju bli glad för det, och inte börja skrika om att han tog mig på rumpan trots att jag inte var intresserad. Men lägg ner tjejer. Lägg ner!