My way, or the higway

I ett hopp om att göra mig mer medveten om mina egna brister, och med tiden göra mig mer ödmjuk, har universum en aldrig osviklig förmåga att föra mig samman med människor som utövar egocentrism till varierande grad. Inte sällan är det här människor som också är fruktansvärt konflikträdda, kanske till en följd av att omgivningen alltid anpassat sig, och därför inte klarar av att hantera det faktum att någon säger emot eller ifrån, eller bara inte går med på att låta sig hunsas. Det här är människor som när dom bett, bönat och mutat, slutgiltigen hotar för att få sin vilja igenom. Dom är nästan på gränsen till sociapater i sättet dom känner sin omgivning och sina vänner. Dom är beräknande och manipulativa, och det är också därför dom så ofta fått just sin vilja igenom, dom vet att folk varken vågar eller vill gå dem emot. Dom är experter på att inbilla vänner och bekanta att de har mer att förlora på att gå dem emot än vad de själva har, och det är också anledningen till att så många låtar bli att göra just det. Själva klarar dom sig alltid, men dom behöver tryggheten av någon annan när resten av världen blir för påfrestande, för att kunna rymma undan. Och dom gillar känslan av att någon annan är beroende av dem lika mycket, den tröstar dem tror jag.

Jag har haft tusen och en vänner som alltid förutsatt att jag glatt ska hänga med ut och då på klubbar de vill gå till, med musik de gillar. När jag sedan själv föreslagit saker vi kan göra, behöver inte vara klubbar eller konserter, har jag så gott som alltid fått nobben. Det har sällan handlat om faktiska förhinder, utan bara om en total olust, som jag ofta tror bottnar i en vilja att ha kontroll, vara den som styr relationen. Att då ge vika för någon annans initiativ gör dessa människor djupt osäkra, de är rädda för vad det skulle förmedla till omgivningen( som om den överhuvudtaget bryr sig). De är också osäkra för vad de kan tvingas möta, människor och miljöer de inte känner. Då tar dom gisslan. Orkar inte med tanken på att vara ensamma med mig, eller bli övergivna, på samma sätt som dom övergivit mig när situationen varit den motsatta då dom ju automatiskt tror att jag kommer behandla dem som dom behandlat mig, tar dom med sig någon. Utan att för en sekund fråga sig om det kanske är respektlöst mot mig, som ju hade förväntat mig att få umgås med dem på tu man hand, få rå om dem, och utan en tanke på att någon jag aldrig har träffat förut förmodligen kommer förändra gruppdynamiken fullkomligt, drar dom för att trösta sig själva och inbilla sig att inför dem de tar med, är ju detta på deras initiativ.

Att se, uppleva och erfara rädslan dessa människor tycks känna är inte bara intressant utan också mycket lärorikt.