Ett klagobrev

Jag vet att jag snart kommer explodera i ett raserianfall. Och jag kan inte ens skylla på pms. Det skulle i så fall förklara varför jag blev sugen på finsk vaniljglass och kaffe tidigare idag men icke. Anledningen till mitt humör har sakta byggts upp under veckan. Det började med att jag inte fick ett rum jag hade hoppats på eftersom den nuvarande hyresgästen bestämde sig för att bo kvar. Sedan sumpade jag ett jobb som hade kunnat ge mig 1200 kronor för ett par timmars jobb som i stort sätt gick ut på att stå och se snygg ut. Sen är kunderna i vanlig ordning sedvanligt jävla korkade, och vissa arbetkamrater mer påfrestande än någonsin tidigare. På dansen i måndags hade vi en vikarie som stötte på mig på Mama Africa för några veckor sedan men som jag nu inte vet om han kände igen mig, och inte heller vet om det var mig han försökte imponera på när han ville visa hur vig han var under stretchen. Och så var det en jävla brud som frågade mig om vilken rytm vi skulle dansa, något jag omöjligt kan veta. Jag hatar blyga jävla idioter som inte vågar ställa frågor till den enda som rimligen kan veta svaret. Dom människorna förtjänar ett nackskott. Min dator håller på och kackar ihop fullkomligt, jag är bara uppkopplad fem minuter åt gången vilket skulle kunna göra vem som helst galen. När jag var ute och joggade igår vägrade min md spela en enda jävla låt från början till slut utan hackade i ett. Spelade fem sekunder, pausade, spelade ytterligare fem sekunder för att sedan pausa igen. Förstå att att stå ut med det i fyrtiofem minuter!!!Det är i såna här lägen jag söker konflikter för att få ur mig all min ilska. Och eftersom jag är tjej och inte kan eller får slåss så innebär det att alla butiksbiträden, telefonförsäljare och allehanda serviceslavar som kommer i min väg lever minst sagt farligt.