Hämnd ljuva hämnd

Hämnd ja. Jag tycks inte kunna sluta tänka på hämnd. Jag vet inte om det är för att jag aldrig fick hämnd på dom där små sadisterna som stötte ut mig under hela grundskoletiden, som jag nu gör en grej av att hämnas alla jag känner förorättat mig, om så bara i tanken. För att det är för att jag känner mig förorättad som jag har ett så stort behov av hämnd, det vet jag sedan mycket mycket länge. Hur jag blir, känner eller upplever att jag blivit förorättad kan se väldigt olika ut. Det kan vara allt från en pik, en förolämpning, ett avvisande. Kort sagt en situation där jag på något sätt känner mig kränkt eller förödmjukad. Och just för att jag inte där eller då lyckas ge igen, eller för att jag i vissa fall aldrig kommer få det, när jag hämnden istället. Någon som avvisat mig kan jag aldrig få rätt över. Den människan har per automatik redan vunnit, och någonstans blev min stolthet så skadad att det inte finns något annat jag kan göra än fylla mig själv förakt för människan i fråga. Ett förakt som är lika mycket ett förakt för mig själv, antagligen för att jag upplever att jag återigen helt i onödan gjort mig själv sårbar och varit alldeles för självutlämnande, när jag ju vid det här laget borde veta att låta bli. Som försvarsmekanism börjar jag hata människan i fråga, för att återfå lite värdighet. Ett steg i den processen, att återfå värdigheten är att skada personen ifråga, få den personen att känna sig lika lite värd, som jag gjorde när han eller hon avvisade mig. Försöka få dem att förstå hur det känns. Vissa skulle kanske säga att det är fullkomligt normalt att känna så här, men att få människor gör sådana ansträngningar för att få hämnd, och det är just därför jag känner att det är något fel på mig för att jag känner så här. Även om jag är medveten om att min hämndlystnad bara är en del av bearbetningsprocessen, blir jag emellanåt rädd för mig själv.