Yes we can

Efter att jag kommit hem från RTB fanns det verkligen inget annat att göra än att slå på tv och vaka in Obama. För egen del var det ganska självklart att se Filip och Fredrik, mest för att en vanlig valvaka snabbt börjar gå på repeat. Nu var ju Filip och Fredriks kanske inte så mycket bättre, men ändå fasligt mycket mer underhållande än de andra. Att Wikingsson tycks läsa en del står ju helt klart, då han ju sa att hang gjorde det till så gott som varje gäst som satte sig i soffan. Jag blev dock lite less på att när trion Kazmierska, Virtanen och Sedin dök upp, så var det i stort sett bara den alldeles för överskattade Virtanen som pratade. Kazmierska stack in en kort kommentar, medan Sedin fick hålla en lite längre utläggning. Annars var det i övrigt bara Virtanen som skvalade. Jag frågade mig gång på gång vad poängen med att överhuvudtaget bjuda in de bägge damerna kan ha varit, då de ju ändå inte fick komma till tals.

När jag emellanåt, under de olidligt långa reklamavbrotten bytte till fyran hann det gå kanske en minut innan jag irriterade mig på att de inbjudna gästerna inte hade någon namnskylt i bildkanten, och att det i vissa fall aldrig dök upp någon. När jag i morse tittade på Efter tio var det precis likadant. Det var därför det var så befriande att titta på Filip och Fredrik för alla som var inbjudna var människor jag faktiskt visste vilka det var och väl kände till.

Även om jag verkligen gläds åt att Obama vann, kan jag inte låta bli att om inte vara skeptisk, så ialla fall fråga mig hur han rimligtvis ska kunna motsvara allas förväntningar. När Nas spelade Black President, och åtnjöt ett enormt jubel, blev jag närmast förfärad av att tanken på vilken enorm börda vi lagt på den här mannens axlar. Han kan omöjligt motsvara allas förväntnignar, hur gärna han än försöker. Och han vann verkligen ingen jordskredsseger. Ja, han vann, men i vissa stater med väldigt små marginaler. I den svenska segeryran tycks detta ha glömts bort fullkomligt.