På väg hem från Sandras och Emmas fredagsmiddag igår såg jag en snygg kille. Okej jag ser snygga killar överallt varje dag, men den här killen var en sån där svag i knäna snygg. Och inte nog med det, det var ömsesidigt, för när jag steg av och han klev på möttes våra blickar och jag gjorde min klassiska titta i ögonen och le flörtigtmin, vilket renderade i ett leende tillbaka. Nu är jag mer eller mindre förtvivlad och ångrar djupt att jag inte fortsatte i alla fall en station till och tog hans nummer eller något, och har gått och funderat på hur stor sannolikheten att vi någonsin kommer se varandra igen, om jag kanske ska ge mig på att sitta utanför tunnelbana i väntat på att han ska dyka upp en dag eller två, eller om jag ska vårda minnet av honom ömt? Okej. Om man kliver på tunnelbanan klockan halv ett själv så bor man rimligtvis i det området, om man nu inte varit hos sin flickvän. Alltså borde jag kunna stöta på honom när som helst, men inte så länge jag går och hoppas på att det kommer hända. Fuck vad jag hatar mig själv för att jag inte tog tag i det här när jag hade chansen. Sist det här hände, på nationaldagen, så lovade jag mig själv att när det hände igen skulle jag inte bara gå därifrån utan faktiskt göra något åt saken. Det är jävligt lätt att lova sig själv saker, i synnerhet eftersom man alltid lovar sig själv saker man aldrig tror någonsin igen kommer inträffa. Men nu har jag iaf något att gå och drömma om. Oavsett om jag träffar honom igen eller inte. Och så länge jag inte träffar honom igen kan jag ju alltid trösta mig åt att det då aldrig fick chansen att gå åt helvete.