En av mina vänner blir bara tjockare och tjockare för varje dag, och nej hon är inte med barn. Själv börjar jag bli lite orolig för hennes hälsa, men vad som oroar mig än mer är hennes totala ointresse för just hennes hälsa. Jag försöker förtvivlat komma fram till om hon förnekar hur överviktig hon i själva verket är, eller om hon bara inte vill att folk ska veta exakt hur jävla bedrövlig hon känner sig. Att erkänna för omvärlden att man vill gå ner i vikt är oftast lika jobbigt som att försöka gå ner i vikt i sig. Det är som om man skriker ut till omvärlden att man inte trivs med sig själv och helst skulle vilja vara någon annan, och i alla fall jag har allt som oftast varit ofattbart rädd för att folk ska ifrågasätta varför jag vill gå ner i vikt, med frågor av slaget "Tycker du inte att du duger som du är?" etc etc etc. Därför gjorde jag inte heller någon poäng av att jag försökte gå ner i vikt som yngre, bara för att jag var så rädd för hur uppförstorat det kunde bli. ( Vilket det också blev). Men hade jag gjort det kanske jag också hade mött förståelse och fått stöd från min omgiving, och det hade kanske gjort en möjlig viktnedgång mycket mycket lättare.

Att min kompis verkar vara helt till freds med att väga närmare hundra kilo, och aldrig sagt ett knyst om att hon skulle vilja att det var annorlunda, finner jag av någon outgrundlig anledning väldigt provocerande. Det är som om jag skulle vilja väcka henne ur hennes dvala och få henne att förstå vad hon håller på med, att hennes kropp tar så ofattbart mycket stryk genom att hon håller på som hon gör. Men så länge hon inte tycker att hon gör något fel, anser jag inte heller att jag har någon rätt att säga åt henne vad hon ska göra. Och det är nog det allra jobbigaste. För som vän vill jag ju henne bara väl, men det tror jag hon kommer ha väldigt svårt att förstå.