Jag hyser ett enormt förakt för människor som har solglasögon på sig inomhus. Alternativt när solen inte skiner. Allra värst är dom som har solglasögon på sig på klubben. Det går liksom inte att sjunka längre.
Men så hade Nas, som ju till sitt försvar stod på en scen med allt ljus på sig, glajjor på sig hela spelningen. Och jag var tvungen att sälla honom till skaran av folk som kommer undan med det. Tillsammans med Stevie Wonder, och nu Tanya Stephens, är han i ett mycket väl utvalt sällskap.
Tanyas svarta brillor hänger i ett par förgyllda pensionärssnören, och sitter även dem på en större del av den minst sagt intima spelning hon bjöd mig och cirka 200 andra entusiastiska fans på. Med undantag för ett fåtal män, kändes det stundtals som att jag befann mig på en flatklubb. Vilket inte på något sätt är något dåligt, bara annorlunda. Vilket också gör, att hur somliga tjejer tävlar om killarnas uppmärksamhet på, ännu mer intressant. Då dessa ju är så få!
Tanyas band är tajt, och själv tycks hon vara på ett minst sagt strålande humör, något som inte heller tycks dämpas av att så få hittat till Tyrol denna kulna novemberkväll. Hon inleder starkt och fortsätter desto starkar, även om hon tappar lite efter ett tag. Allt hennes prat om män, snoppar, om sociala spel och ränker vinner stort gehör hos publiken som jublar vad hon än säger, och som hon glatt flörtar tillbaka med. När hon sedan inleder It´s a pity med tala om att man inte ska ha dåligt samvete över hur man känner, möts hon av ett sådant medhåll att jag frågar mig om syndiga tankar av det slaget är långt mycket vanligare än vad jag kan föreställa mig. Eller om det bara är så att många tjejer som oturligt nog lyckats med konststycket att bli intresserade av en man som redan är upptagen, finner tröst hos Tanya? men vilken tröst sen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar