Igår när jag åt middag med jobbet fick jag en och hundra förmaningar om att jag borde ta hand om mig själv. Detta efter att jag berättat att jag, för två veckor sedan när jag var så full att jag fick en hjärnskakning, följde med några killar jag träffat i tunnelbanan hem på efterfest i Rinkeby. Och efter att jag berättat om en av de mest psykade killarna jag någonsin träffat. Jag har bara inte förstått hela den här gå omkring och vara rädd för alla män hela tiden grejen, och det är jag ganska glad över. Det skulle inskränka på mitt liv om jag gjorde det. Vill jag knalla från Mariatorget till Slussen en fredagkväll i juli så kommer jag göra det. Fuck vädret är underbart, jag är lycklig, och att då hoppa in i en taxi bara för att risken, svårt att säga hur stor, att någon skulle få för sig att dra in mig på kyrkogården vid Hornsgatspuckeln är överhängande, skulle ju helt och hållet förstöra stämningen. Det skulle förmodligen mitt sönderslagna ansikte, och min sönderrivna klänning också göra, om det nu vore så att jag blev antastad. Jag vet att jag är sjukt naiv som inte tar såna här risker på allvar, men då fortsätter jag gärna att vara det. Samtidigt som jag fortsätter upprepa mantrat om att våld är vanligare i relationer, att det inte handlar om att vi ska anpassa oss, och att vi bara gör våldsverkarna en tjänst genom att vara rädda. Ju mindre människor ute, ju större risk att någon idiot faktiskt hoppar på de få som vågar sig ut. Skulle fler promenera eller cykla hem från krogen, skulle idioten aldrig få chansen. Jag tror att jag för min egen skull inbillar mig att jag är trygg, eftersom jag vet att motsatsen skulle innebära döden. Som människan måste jag inneha ett visst mått av trygghet för att kunna leva, av ren överlevnadsinstinkt. Nu har jag lyckats med konststycket att alltid bära den där tryggheten med mig. Kanske korkat av mg. Jag inbillar mig inte att jag på något sätt vet vad jag ska göra om något händer, detta trots att jag säkert läs fem böcker som handlar om självförsvar, för de gånger jag gett mig på att brottas med mina killkompisar har jag insett att jag nog vore ganska chanslös. Men det som står i dom där böckerna, är också att det inte handlar om att vi ska behöva försvara oss, men att det är bra att kunna det. Det står just det att vi måste lägga ytterligare press på stadsplanerare och andra, på att bygga säkra städer som skapar trygghet för alla. Inte bara naiva idioter som mig.