Jag går och väntar på att min farmor ska dö. Inte bara nu utan alltid. Jag vet inte om det är en självförsvarsmekanism, att jag vill vara beredd på att hon när som helst kommer att dö, eller om det faktiskt är så att jag faktiskt går omkring och fruktar för den dagen då hon gör det. Varje gång pappa ringer är jag helt inställd på att hon har gått bort. Samtidigt är det som om hon redan har gått bort. Hon blev sjuk strax innan min farfar gick bort, i början av 2000-talet, och jag kommer inte ihåg när jag senast pratade med henne, alltså den farmor jag känner, den farmor jag växt upp med och haft vid min sida hela min uppväxt. Den kvinnan har ersatts av någon som inte kommer ihåg mig, förmodligen inte vet vem jag är, eller inte kan ge uttryck för att hon vet det. Så på sätt och vis har jag redan sörjt henne, på sätt och vis är den farmor jag vill minnas redan borta, och att jag fruktar för att hon när som helst kommer dö, beror väl mest på att det skulle göra det hela så definitivt. Istället för att gå och vänta på när, skulle jag kunna sörja på riktigt.