Jag hade tänkt att jag och han som bangande förra helgen skulle se på film. Och eftersom jag vet att han, precis som de flesta andra killar jag träffar, är sjukt rastlös och därför inte klarar av ett drama, valde jag att hyra en konstig komedi, i hopp om att det skulle gå hem, då jag själv är less på action.
Men så bangade han ju och behagade inte komma eftersom att han ville valla sina kusiner som var på tillfälligt besök i Stockholmsnatten istället. Så efter att jag gråtit en skvätt valde jag att se den själv!
Lite besviken över att han inte aldrig dök upp, visade sig 2 dagar i Paris, vara precis rätt medicin. Bara några minuter in i filmen hade jag lyckats förtränga att jag tänkt se filmen med honom, och var glad åt att få skratta precis hur högt jag ville, alldeles ensam!
Mina förväntningar på filmen var, efter att ha läst väldigt blandade recensioner, inte så väldigt höga. Men filmen lyckades ganska snart charma mig, framför allt med sin anspråkslöshet. Det märks att man velat lägga krutet på dialogen, och verkligen få fram kemin mellan de bägge huvudkaraktärerna. Såväl Julie Delpy som Adam Goldberg, som jag älskat sedan tio år tillbaka, är mycket bra. Och mannen som inte bara spelar Julies pappa, utan ock faktiskt är det, spelar excentrisk på ett sätt som jag föreställer mig att bara en fransman kan.
Filmen har åtminstone två helt oförglömliga scener, som jag kommer bära med mig länge, och gräva fram ur minnesbanken någon kall och grå höstdag då det regnar, och jag behöver muntras upp en aning. Jag är minst sagt avundsjuk på dem som ännu inte sett denna film, de har något att se fram emot!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar