Macho eller mjukis

Jag tycker det är så skrattretande att somliga fortfarande orkar hylla ett ideal som så tydligt går mot sin död. Hur länge har vi inte pratat om en manlighet i kris? Är inte konflikten mellan mjukismannen och machomannen ett bevis på just detta? Det är för att männen är rädda som dom inte vill ta till sig att det finns andra värden som efterfrågas idag. Det är skrämmande att tvingas konfrontera sina egna känslor, istället klappar man sig själv på den vältränade axeln och tröstar sig med att man nog fortfarande duger.

Sårbarhet är sexigt! Just modet det krävs att våga visa sig sårbar är kanske det allra sexigaste, men detta tycks ha gått väldigt många förbi. Istället får man en man som på grund av krav att inte visa sig sårbar, istället lider och har ångest i det tysta. Vad skapar det om inte en depression?

Just för att detta ideal så länge hyllats, saknas det förmåga att prata om känslor, sätt ord på känslor. Jag vet inte hur många människor jag träffat som inte kan verbalisera hur dom känner, utan bara känna, men vägrar låta det synas. Jag tycker så ofattbart synd om dem. Jag vägrar kategorisera män som mindre känsliga, känslomässiga, än kvinnor, eller kvinnor som mer känslosamma än män, för det är en alldeles för grov generalisering för att ha någon som helst bärkraft. Men tydligt är att balansen mellan att känna lagom blivit skev, och att vi istället har somliga som känner kanske lite för mycket, medan andra inte tillåts känna överhuvudtaget.