The bantarblogg is back

Min viktcoach har förbjudit mig att väga mig mer än högst en gång i månaden. Han säger att vågen inte är ett bra verktyg, att det egentligen inte säger någonting om hur man utvecklas, och att man faktiskt kan gå ner ett kilo från ett dygn till ett annat bara genom att bajsa mycket. Med det i åtanke har jag försökt hålla mig från vågen. Men ibland känner jag mig så lätt och behöver en liten pick me up och då är det så förtvivlat lätt att hoppa på vågen och sedan ta ett glädjeskutt av den när jag upptäcker att den står på typ 79, istället 80 som den kommit blängande med nu i flera månader. Inte för att jag faktiskt väntat mig något annat, jag har druckit alldeles för mycket, tränat alldeles för lite och unnat mig saker. Man kan ju verkligen fråga sig vad någon som inte äter socker unnar sig. Jag unnar mig riskakor, youghurt med frysta bär, mackor, ost. Alltid finns det något.

Min viktcoach gör dock motsatt resa. Medan jag kämpar med att gå ner, kämpar han lika hårt med att gå upp. Jag försöker mata honom via msn. Ät mer, ät mer! skanderar jag. Och han äter och äter och äter och ser på sin höjd utveckling från en månad till en annan medan jag hoppas på att gå ner tio pannor bara på två veckor för att jag lyckats sluta med smör i gröten.

När motivationen tryter är det alltid bra att se sig om. Då behöver jag tjocka människor. Kom igen alla tjocka människor kom till mig! Omringa er med ert fett så att jag inte kan annat än ge mig ut på en timme lång joggingtur! Jag vet inte vad jag har gjort men de feta människorna i mitt liv har den senaste tiden lyst med sin frånvaro. Bodybuilding.com får väl fungera som någon slags företrädare. Där är människorna långt ifrån feta längre, men dom var det en gång i tiden, och att se deras förvandling fyller mig med beundran. Här går jag och gnäller över att jag vill gå ner i vikt, kanske femton, tjugo kilo. Men det här är människor som inte bara gjort det, dom har dessutom tränat sig till muskler. Det gör mitt jobb så himla mycket enklare. Kan dom så kan jag, och det jag ska åstadkomma är inte på långt när lika svårt eller jobbigt som det dom gått igenom.

Ibland går jag in på Viktklubb också. Jag skulle för mitt liv aldrig betala 150 spänn för något jag kan få gratis om jag bara väljer att läsa på lite. Men är folk beredda att betala lika mycket i hopp om att träffa någon, så varför inte göra det med löfte om att gå ner i vikt! Vad dom där lättlurade människorna vill ha är någon att stå till svars för, för att dom helt enkelt inte litar på sig själva. Dom vågar heller inte anlita någon i sin närhet som sparringpartner, för det vore förmodligen alldeles för slitsamt. Vilket jag kan förstå. Vad jag inte kan förstå är varför dom gör det så svårt för sig själva. Jag förstår bara inte hur något som är så enkelt, i vissa fall tycks vara så svårt?

Iaf. Viktklubb tyckte att det var rimligt för mig att gå ner 25 kilo till första maj. Så vi provar väl på det. Det är ungefär tre kilo i månaden, vilket i och för sig låter resonabelt. Men då glömmer man att fråga sig om jag överhuvudtaget kan gå ner 25 kilo. Jag vill gärna tro på mirakel men jag är oerhört tveksam. Fast så gillar jag ju också orealistiska mål, så varför inte?