Ge mig märg!

Ända sedan jag, pappa, hans nya och typ tjugo andra glada västebottningar, bland annat en rätt attraktiv tv-kock jag har en liten crush på, blev bjudna på AG för snart två år sedan har jag närt en dröm om att äta märg. Vi blev nämligen bjudna på Osso Bucco, och alla utom jag fick en liten köttbit innehållande märg. Det gjorde mig så besviken att jag nu utvecklat någon slags besatthet kring den här märgen. En besatthet som under de senaste veckorna växt sig allt större. Jag kan inte sluta tänka på hur ljuvligt det måste smaka med lite märg. Märg, märg, märg, är allt jag kan tänka. En bidragande orsak till min besatthet är att jag med värme minns märgen jag smakade som liten, hos farmor i Finland. Hon brukade med jämna mellanrum göra Köttsoppa, och den innehöll bitar som emellanåt kunde innehålla märg. Den märgen minns jag som mycket flott och mjäll, av det slag som gör att det självupplöses i munnen. Noll tuggmotstånd, bara rent fett som smälter av sig själv. Det finns naturligtvis en överhängande risk att jag romantiserat minnet av märgen något, men det är en risk jag är beredd att ta. Den dagen då jag, med alldeles för stora förväntningar återigen får smaka på märg vill säga.

Det här med tamponger

Skrev för några veckor sedan att jag hur jag än påminner mig själv om saker jag inte får glömma ändå alltid gör det. Och tamponger är i högsta grad just en sån sak. Jag går som bäst och väntar på min annars så väldigt trogna vän som nu råkar vara sen bara för att jag går ner i vikt och det lite för snabbt för vad som kanske kan anses vara nyttigt ( nej jag knarkar inte, för omega 3 är ett godkänt kostillskott men tack för omtanken) och borde därför vara väldigt väl förberedd på att den kan komma när som jävla helst. Och har därför både en och två gånger tänkt tanken "stoppa ner några tamponger i byxfickan/träningväskan/jackan/plånboken" bara för att så fort jag kommit ut genom porten inse vad det är jag glömt. Och det finns nog få saker jag hatar så mycket som att köpa saker jag redan har. Det är så sjukt onödigt. Och alla som köpt tamponger vet att det är desto onödigare för dom är om inte dyra så i alla fall inte så billiga som jag tror att hela den kvinnliga delen av jordens befolkning önskar att dom vore. Och att då skaffa ett paket när man redan har två hemma är inte så jäkla roligt. Finns kanske tusen och en saker som är så mycket skojigare. Men nu när jag skrivit klart detta inlägg skall jag genast packa ner minst två tamponger, det vill säga mer eller mindre alla jag har, i varenda väska, jacka och ryggsäck som står att finna i mitt hem, bara för att aldrig mer behöva tänka tanken att jag glömt det jag, eller någon medsyster, som bäst behövde.

Alla som säger att storleken inte har någon betydelse ljuger. Trevlig helg!

Sleep tight

Varför i hela friden är det så mysigt att gå och lägga sig i en renbäddad säng? Det är ju något av det mest banala i hela världen, är det inte? Ändå finns det, i alla fall i min värld, väldigt lite som överträffar just detta. Nyduschad, helst nybastad, finns det få saker som överträffar känslan av vardagslyx. Borde man börja byta sängkläder oftare bara för att få erfara detta? Och inte som jag göra det på sin höjd varannan månad ( ja jag vet att det är fett ofräscht!) eller är det just för att jag gör det så sällan som gör det så underbart? Skulle hela proceduren förfaras om jag gjorde det allt för ofta? Tål att tänkas på.

En hyllning till Sheldon

Varför faller jag alltid för den största nörden i gänget? Om nörden överhuvudtaget? I Greek är det Dale som lyckats charma mig, och i BBT, där det bara förekommer manliga nördar, är det så klart Sheldon som vunnit min gunst.

Jag inbillar mig, mot bättre vetande, att Sheldon i själva verket är allt vi människor önskar att vi kunde vara. Totalt känslokalla och oförmögna att se fördelar med mänsklig kontakt, men utan att veta om att man är just sådan, och inte riktigt förstå sig på varför detta kan vara något dåligt. Sheldon utmålas som ett socialt missöde, men jag tycker han är helt bedårande. Verkligen.

Såsa inte!

En ständig föleslagare genom min barndoms middagar, då oftast till pytt i panna, var flaskan med HP sås. Jag hatade HP sås redan då, och gör det än idag. Ketchup tycker jag i alla fall smakar gott, men HP sås är varken gott eller särskilt nyttigt. Det gör HP såsen till alla dressingars svarta får. Inte nog med att den smakar äckligt, de som hävdar HP såsens storhet är så gott som alltid någon slags excentriker, i det här fallet representerade av min pappa. Om ni aldrig tvingats smaka HP sås ska ni skatta er lyckliga och springa till skogs om någon erbjuder er det. Och ni som tyvärr liksom jag nyfiket smakat, vet precis vad jag pratar om. HP sås är vedervärdigt. Det borde inte få existera överhuvudtaget. Jag vill å det bestämdaste avråda dem som efter det här inlägget känner ett sug att pröva på denna anrättning. Det finns ingen som helst anledning att utsätta sig själv för den plågan. Man får men för livet, jag menar, kolla bara på mig.

Paraparanoja

Tjockisar nojar, av vad jag har förstått efter att ha läst Jenny Dahlbergs bok Tjock!, över sin vikt och enorma kroppshydda. Själv har jag väl gjort det i perioder, men nu nojar jag bara över mina bröst. Bara! Detta för att jag i somras chattade med en kille jag inte har något som helst minne av att ha träffat, som påstod sig ha sett mig på en klubb, och att man inte glömmer mig så lätt då ju mina bröst pratar ett eget språk. Och det köper jag. Mina tuttar är min största tillgång, utan tvekan. Det är bara att jag för det mesta är helt omedveten om dem, tills någon lägger en kommentar som den jag nyss nämnde. Eller säger saker som att dom kan se på mina bröst att jag gillar sex (Sic!). För det mesta kan jag ta killars, och vissa tjejers, fixering vid min barm med ro, men det har inte alltid varit så. Nu kan jag mest skratta åt det hela, för det är inte som att jag kan göra så mycket åt saken. Så länge inte min rygg tar stryk kommer jag låta mina tuttar få vara precis så stora som dom är. Och jag tänker inte gå omkring i ett tält bara för att slippa folks blickar. För det skulle vara den enda vettiga lösningen. Okej att jag kanske inte behöver gå i en tajt tröja jämt, men jag förstår inte varför jag skulle låta bli? Bara för att slippa folks blickar? Så mycket bättre då att lära sig leva med dem, eller hur? (Alltså mina stora rattar och blickarna dom resulterar i).

Det har dock tagit mig tolv år att inse vilken overkill det är att med min barm både ha en tajt och urringad tröja eller klänning. Tolv år! Först förra året insåg jag hur vulgärt det ser ut när storbystade brudar inte bara skyltar med sina jättemeloner utan också roar sig med att köra upp klytan i fejan på varenda människa de träffar. Visst får man göra det om man vill, men jag säger bara att man kanske ska fråga sig två gånger vad det är man försöker uppnå. Allt som oftast har man redan nått viss framgång i att lyckas chocka sin omgivning med ens behag, och att då gå steget längre är bara onödigt.

I takt med att jag gått ner i vikt har mina bröst, trots en ganska rejäl viktnedgång, blivit allt mer framträdande. Det är lätt hänt när man liksom jag går ner mest runt magen, och redan från början har stora bröst. Då spelar det ingen roll att även brösten blir mindre in the process, för dom är fortfarande stora. Och om det inte vore för min omgivning skulle jag inte ha något emot det. Ibland till och med älskar jag uppmärksamheten, så länge den är av rätt slag.

Men nu till min noja. Oavsett hur jäkla roliga mina rattar är alla andra dagar och tider på året, är det inte fullt lika kul när man ska skutta runt till musik i 90 minuter. Då skulle jag helst vilja vara platt som en jäkla pannkaka. För att i det läget ha 80 f är fan ingen fördel. Jag tror och vet att mina raringar flyger än hit än dit, och jag kan inte låta bli att föreställa mig att alla ser på mig och skrattar mycket högt inombords. Det har ännu inte gått så långt att jag låter det hämma mig, men liiite jobbigt är det. I synnerhet eftersom att det på dansen alltid sitter ett gäng män i giftasålder som trummar för glatta livet. Det är väl förmodligen varken första eller sista gången dom ser en storbystad brud rulta runt i takt till trummor, men jag inbillar mig att dom finner det hela mycket underhållande. Min paranoja växer för varje gång som går och jag hatar hur självmedveten den gör mig. Det lustiga är dock att jag när trummorna väl satt igång helt glömmer bort att jag borde försöka hoppa runt mindre. Det slår mig först då jag möts av min egen spegelbild, när det redan är för sent. Varpå jag återigen bannar mig själv och tänker att jag borde försöka studsa mindre, vilket jag naturligtvis inte gör heller denna gång. Jobbigt det där med noja.

Seriöst. Jag förstår mig verkligen inte på de 42 000 människor som valt att gå med i gruppen " Det heter negerboll". Jag har letat mig ljus och lykta efter någon jag känner i denna grupp, men tack och lov inte hittat någon. Vad jag inte förstår är hur man är så pass dum att man överhuvudtaget överväger att gå med i en dylik grupp, och det så att alla i ens omgivningen kan konstatera att man verkligen är mer eller mindre sinnesrubbad. Det finns nog inget positivt med att tillhöra denna grupp. Det är inte "lite galet" eller "crazy", vilket annars brukar vara förevändningen somliga använder för att göra sjukt korkade grejer. Bara dumt. Vidare undrar jag hur Sigtuna Läroverk känner kring det faktum att deras elever startat en grupp, och nu mer eller mindre drar läroverket i smutsen, genom detta "galna" upptåg. Ingen vidare pr för Sigtuna va?

Såg igår delar av en dokumentär som handlade om Che, och hur han kom att bli en sån ikon inom populärkultur, och hur den där legendariska bilden kommit att användas i så många skilda sammanhang. Det fick mig osökt att tänka på en historia en bekant berättade för mig för tio år sedan. Han besökte Skellefteåfestivalen och var en av dagarna klädd i en Rage against the machine tröja, den med Che på. En glad festivalbesökare såg detta och skrek

- Åh, du har en tröja med sångaren i RATM!
min bekant svarade då
- Nej det är Che Guevara.
- Skäggiga vargen?

Så Che har alltså gått från att vara revolutionär, till att vara sångare RATM! Så kan det gå....

A night on the town

Mot bättre vetande letade jag mig i förra veckan ut på min stammisklubb. Dvs det som fram till i år varit min stammisklubb. Stället jag besökt minst en, oftast tre gånger i månaden. Stället där jag stöter på obehagligt många av mina alldeles för många one night stands. I värsta fall är dom i sällskap med varandra.

Men så mötte jag Mannen, och när han frågade var jag vanligtvis brukade gå, för att sedan höra mig yppa namnet på haket, fick jag ett mycket förebrående Varför? till svar. Detta eftersom stället anses vara minst sagt sunkigt, och det av så många olika anledningar att jag inte orkar gå in på en enda. Så därför har jag hittills i år inte brytt mig om att gå dit. Mest för att jag vet att jag aldrig någonsin kommer träffa någon man så älskvärd, charmig och underbar som Mannen på det här stället. Och bara därför finns det ingen som helst idé att gå dit.

Men så fick jag då alltså en ingivelse. Och eftersom jag hårdpluggat Att leva i ljuset är att följa ingivelser min nya grej. Jag visste inte varför, men något inom mig sa åt mig att jag skulle gå dit. Så då gjorde jag det.

Till en början var det rätt fantastiskt. Som av en händelse spelades Nylon riddim, dessutom de bästa cutsen, inte mer än femton minuter efter min ankomst. Jag kände heller inte igen de andra som stod i baren, vilket när det kommer till denna klubb får anses vara ett gott tecken.

Men sen så mötte jag min kompis. Min kompis och jag har en historia av att inte ha någon historia. Vi kom så att säga aldrig till skott. Det grämer honom långt mycket mer än vad det någonsin kommer gräma mig. Jag är mest lättad över att inte ha legat med honom, men han tycks vara osedvanligt bitter. För han inledde nämligen en minst sagt frustrerande övertalningskampanj. För att tjata sig till sex är ju så attraherande eller? Tre gånger försökte han. Sedan såg han en tonårsbrud som han prompt var tvungen att snacka med för att han tyckte "hon var fin", som så klart inte var det minsta lik mig. Att jag avvisat honom bara minuten tidigare hade säkert inte med saken att göra, även om vilken hobbypsykolog som kan lista ut att så är fallet.

Istället för att se honom göra bort sig inför den där fjortisen dansade jag lite, och det till The Mission, som jag hör och häpna faktiskt börjar tröttna på. Här någonstans inleddes uppraggningsförsök nummer ett. Någon tyckte att jag skulle dansa med honom men är det något jag inte gör på denna klubb är det att låta mig bli uppraggad på dansgolvet. Detta för att alla tjejer som blir uppraggad får ögonen på sig. Hökögonen registrerar sedan om samma tjej råkar ta sig friheten att dansa med någon annan. Vilket henne till en slampa. Och det kanske jag är, men jag försöker att inte låtsas om det.

Sekunden senare var det en annan jeppe som ville dansa och han var desto mer idog. När jag vägrade gnugga min röv mot hans skrev tyckte han att jag skulle släppa loss, att jag inte verkade ha kul, att jag borde chilla. Men det är ju just det jag gör? Uppenbarligen inte. För att jag ska anses ha kul och släppa loss krävs alltså att jag gnuggar min röv mot ditt skrev? Är det verkligen mitt välbefinnande vi pratar om nu? Jag tvivlar på det. Jag orkade dock inte bry mig, och han letade vidare efter någon som var beredd att ha lite kul. Som inte var jag.

Där någonstans passerade kvällens absoluta high. När jag stod och skränade med i Money Changer tillsammans med en kille som tror sig vara lik 2pac. Sedan gick det brant utför. Musiken blev bara sämre och sämre och han jag avvisat tidgare på kvällen som nu tröttnat på fjortisen, blev på allt sämre humör. Vi pratar på "allt är skit, alla som dricker är idioter, jag hatar det här stället" dåligt humör. Sånt som man kan välja gå en förbi, eller gå igång på och endera påpeka är sjukt gnälligt, eller hålla med och förstöra ens buzz helt. Hatar såna människor. Keep it to yourself!

Well, well. Vad jag antar var en halvtimme senare inbillade jag mig att jag kunde få skjuts med min nu så sura kompis, bara för att minuten efter att jag hämtat ut min jacka få veta att han skulle åt motsatt håll. Att då gå tillbaka in igen var inte ett alternativ, och jag åkte istället till Centralen där jag fick stå och frysa i en kvart i väntan på bussen. Sur för att jag förväntat mig få skjuts, och sur över att inte ha få det, vilket jag vägrar tro var någon som helst slump. Passiv aggresivitet när den är som bäst.

Lie to me

Hamnade av en ren slump framför Lie to me, och är nu helt hooked. Ser verkligen fram emot nästa avsnitt. För dem som missat denna serie handlar den om en psykolog som genom kroppsspråk kan avgöra om någon ljuger. Tillsammans med sitt team hjälper han polisen att lösa olika fall. Med skiftande resultat.

Första avsnittet var intressant, om än smula klyschigt då han och hans partner givetvis värvade en flygplatsvakt. Känns som om just denna sekvens har blivit mer eller mindre standard i liknande serier, och tittar som jag mycket på tv tröttnar man ganska snabbt.

Men som sagt, serien är mycket lovande, och det är nu jag blir irriterad över min alldeles för stora försiktighet vad gäller att ladda hem för jag hade verkligen inte bangat på att gotta ner mig i denna serie hela helgen.

Tv 4 onsdagar 21.00

Pass på den!

I På stan kan man idag läsa en artikel om vad Stockholms invånare glömmer på krogen. En intressant, om än väldigt kort artikel. Det som dock verkligen fångade mitt intresse var att någon glömt ett pass inne på toaletten på Debaser Slussen. Att glömma ett pass är väl kanske inte en särskilt stor sak, det gör folk nog mest hela tiden, och förmodligen på de mest udda platser och ställen. Men just detta passa innehöll en påse kokain. Jag frågar mig hur man i hela friden kan glömma en påse kokain? Nu är jag inte tillräckligt insatt i narkotikahandel för att veta vad den där påsen om möjligt var värd, men det var nog minst ett par hundralappar. Och att sen vara så pass korkad att man lägger den i ett pass, vilket man väl ändå får anta tillhör den som hade för avsikt att bruka kokainet, ja det gränsar till sådan dumhet att jag inte vet var i världen jag ska he mig.

Om inte. Om inte passet var stulet, och kokainet utplacerat där för att sätta dit passets innehavare? Vilket vips göra hela saken så mycket mer smart och listig. Inte ens jag är så smart att jag skulle kunna klura ut en så smart, och mycket bitterljuv hämnd. Jag håller mig till det där med att beställa tysk bögporr, och lär så fortsätta eftersom droger är förenat med alldeles för mycket risker. Men för dom som gör det är ju detta en perfekt payback!

Blöta kyssar

I söndagens DN läste jag en mycket intressant artikel om kyssar. Tyvärr hittar jag inte artikeln på nätet, och tänker därför delge valda delar av den här. En forskare vid namn Helen Fisher hävdar att vi genom att kyssas pejlar av varandra, och vår gemensamma kemi. Genom att studera hur hjärnan påverkas av kärlek hos en grupp försökspersoner drar hon slutsatsen att kärlek är en kombination av tre olika system, nämligen sexdriften, förälskelsen och tillgivenheten, som vi enkelt genom att kyssa någon kan känna av. Detta genom att kyssen stimulerar alla dessa system. Hon säger också i artikeln att en förklaring till att män föredrar blötare kyssar beror på att deras luktsinne är sämre, eller möjligtvis att de försöker spåra kvinnans östrogenhalt, för att ta reda på när i menstruationscykeln hon befinner sig.

För egen del känner jag att denna artikel ger svar på så väldigt många frågor. Jag har nämligen ett track reckord av att alltid hamna i bingen med killar som är rent ut sagt usla på att kyssas. Jag vet att jag tänkt både en och två gånger att den första kyssen borde komma så snart som bara möjligt, bara för att jag inte senare ska bli besviken. Och nu får jag ju mer eller mindre rätt av Fisher. Anledningen till att det aldrig funkat är helt enkelt för att vi inte varit kompatibla! Känn så skönt. Jag ska från och med nu inte dra iväg i några som helst förutfattade meningar och förhoppningar om att jag och Han ska leva lyckliga i alla vara dagar. I alla fall inte före vi faktiskt kysst varandra. Then we are good to go!

Läs mer om Helen Fishers forskning här!

Dagens Youtubeklipp - Solid HarmoniE I´ll be there for you

Detta låt, och framför allt video, gav mitt tonåriga jag sjuk ångest. Jag kände mig ful, fet och attraktiv när jag såg dom här tjejerna stå där med sina bara magar. Jag minns att jag tänkte att det var så där man skulle och borde se ut, och inte som jag, överviktig och olycklig. Och att jag inte hade någon som helst chans att uppnå det där idealet.

Nåväl. Detta blir nog den sista "Dagens" på ett tag. Jag har tröttnat på att försöka leta fram klipp, det har mot slutet blivit alldeles för krystat. Men det kan hända att inslaget återuppstår, man vet aldrig.

Negerdunk? Jag ramlade över ordet i en blogg och jag blir äcklad bara av att tänka på det. Så osmakligt! Att det på allvar finns folk som ens orkar slåss för rätten att ta det där ordet i sin mun is beyond me. Och vad är nu negerdunk? Jo, det är tydligen en synonym för det som spelas på The Voice, om jag förstått saken rätt. Skulle inte förvåna mig om dem som säger negerdunk om rnb och hiphop också är med i gruppen " Det heter negerboll" på Facebook. Där diskuterar folk på vad jag hoppas är halvt på allvar, halvt på skämt om man inte också borde sluta säga vinäger och finsk pinne. Mycket ska man läsa innan ögonen trillar ur.

Surkärring

Min pms är verkligen inget skämt. Nu har jag börjat knapra Omega 3 och hoppas och tror att det lär hjälpa vid nästa cykeln. Började dock med dem försent in i denna för att de ska ha någon som helst verkan. Istället var tidigare i veckan helt sjukt otrevlig mot en av mina beundrare på dansskolan. Han är assöt och trevlig på alla sätt. Har smickrat genom att kalla mig bästa dansare nu ett par gånger men senast så hade jag verkligen dansat uruselt och kände att jag var långtifrån bäst, oavsett om han ansåg det eller inte, och kunde heller inte ta till mig av det han sa. Men så där är det ibland. Det klaffar liksom inte, inget sitter och istället för att ta en paus blir jag så sjukt frustrerad och riktar all min ilska mot mig själv och förebrår mig själv. Det spelar ingen roll att han försökte trösta mig att i alla fall han tyckte jag var bäst, för där och då var det som att det inte hade någon betydelse. Det enda som spelar roll är vad jag själv tycker, och jag tyckte jag sög.

Åka madrass

I söndags, när det snöat typ hela natten, dagen och kvällen, och jag skulle bege mig ut för att inhandla lite mjölk och andra tråkigheter, kunde jag inte motstå frestelsen att göra en snöängel på min bakgård. En snöängel jag kan se genom mitt fönster på tredje våningen, och som då kan muntra upp mig lite. Nu har den visserligen mer eller mindre snöat igen men bara minnet av den gör mig så glad. Och samtidigt förundras jag över att jag kan roas av en så liten petitess. Snö! Det faller från skyn, är vitt och kallt, och ändå fanns det inget den dagen som gjorde mig lyckligare den dagen än just den mycket korta promenaden till libanesen, då snön mer eller mindre öste ner. Så där fånigt jäkla glad blev jag, och blir till och från fortfarande bara av att det första jag gör när jag vaknar kolla ut genom fönstret och beskåda de snötyngda tallgrenarna.
En stor anledning att snö gör mig så glad är att jag så starkt förknippar det med min barndom i Skellefteå. Snön upplevdes aldrig som ett hinder utan en möjlighet och tillgång till att utveckla och raffinera våra lekar. Vi gjorde snögrottor, lekte snöbollskrig, gjorde snögubbar och åkte skidor och skridskor. Jag har helt enkelt inte utvecklat den där aversionen mot snö som många i min nuvarande bekantskapskrets har. De förknippar i första hand snö med kyla, inte med glädje, och kan helt enkelt inte förändra den prioritetsordningen hur gärna de än skulle vilja. Själv är jag väl medveten om kylan men när man har som roligast hinner man inte tänka på om man fryser. Det är helt sant. Dem som fryser har helt enkelt inte roligt nog.

De senaste åren har jag när snön kommit alltid längtat något ofattbart efter att åka madrass. Men då jag passerat 25, och inte har några egna barn, skulle jag skämmas allt för mycket om jag dök upp själv i närmaste pulkbacke. Jag bara vårdar minnet av hur det var att susa ner för backen på en madrass väldigt ömt. Så till den milda grad att jag tvivlar på att om jag nu verkligen tog tag i hela saken verkligen skulle tycka att det var lika roligt. De där madrasserna är gjorda för små människor, i åldern 5- 12 år, inte klumpedunsar på 78 kilo. Det skulle helt enkelt inte vara samma sak. Men drömma kan och ska man göra.

Dagens Youtubeklipp - Tarrus Riley Start anew

Ja, jag erkänner att jag är närmast besatt av Nylon! Men den är ju såååå bra. Jag har lyssnat på inget annat än den rytmen de senaste två veckorna, och jag kan helt enkelt inte sluta. Bäst är Peter Heritage och Richie Spice. Men Tarrus kommer inte långt efter.

Förpliktelser

Quetzala Blancos blogginlägg har hängt kvar i mitt medvetande under veckan som gått, och en sak jag kände att hon gick totalt förbi, men som väl egentligen var själva huvudpoängen med hennes inlägg, är hur sjukt det är att det med bekännandet till en ideologi eller religion av något slag, alltid tycks komma en massa förpliktelser och krav. Och ju mer jag funderat kring detta, desto mer upprörd har jag blivit. För jag tycker att alla människor har rätt att sätta upp sina egna krav, sina egna regler de vill leva efter. Det är just det faktum att outa sig som feminist förknippas med att man svär på att aldrig mer raka sig under armarna, som gör att vissa kvinnor, och män, drar sig för att inte heller låta outa sig. Vilket är sjukt sorgligt, och i längden inte heller särskilt fruktsamt.

Och just detta illustrerar rätt väl också det som många kända kvinnor försökt poängtera med f-ordet. Att vad man påstår sig vara inte på långa vägar har lika stor betydelse som det man faktiskt åstadkommer. Jag börjar allt mer rygga för just epitet feminist, inte för att jag inte är det, för Gud vet att om någon är feminist så är det jag, utan för att det för mig har kommit att bli så självklart. Varför måste vi ens prata om huruvida vi är det eller inte? Att vi ens uppehåller oss vid den diskussionen tar bara en massa tid och energi. Tid och energi vi skulle kunna lägga på att handla och agera istället. Och det är dessutom så enkelt att slå sig fri från alla eventuella förpliktelser bara genom att påstå att man faktiskt är feminist. Inte behöva visa i handling, för att man ju bekänt sig till tron genom ord. Som om ord i sig är en tillräckligt tydlig (symbol)handling för att göra alla typer av aktioner mindre viktiga.

Ordet feminist har för mig blivit mindre och mindre intressant i takt med att jag insett att det finns hundratals kvinnor i min närmaste omgivning som förmodligen aldrig tagit sig tid att reflekterat över om dom är det eller inte, men som sina handlingar så gott som dagligen förmodligen gör större skillnad än en helt bunt uttalade feminister.

Så fort något blir det minsta uppfordrande och kräver något av mig i gengäld blir jag misnt sagt skeptisk. Jag vill sätta mina egna spelregler, inte låta någon annan diktera villkoren. Man måste inte alltid vara helt rättrogen. Ingen pallar med att vara det, och det är när man ställer krav just rättrogenhet som en ideologi går från att vara just det till att istället bli total fanatism. Själv vet jag att det finns massor med saker jag gör om säkert för de flesta utomstående ter sig minst sagt motsägelsefulla. Hur kan någon som jag raka mig under armarna, använda brun utan sol, svälja, titta på porr, dansa sexigt? För att jag har rannsakat mig själv hundra och en gånger och kommit till slutsatsen att jag gör allt det där inte för att någon annan än jag själv vill. Lika lite som jag är slav under patriarkatet kommer jag någonsin bli det feminismen.

Jag borde nog förmodligen aldrig ha gett mig in i Zoosksoppan överhuvudtaget, för jag blir bara så djupt besviken. Det kan liksom aldrig överträffa verkligheten. Dem jag flörtar med struntar i mig, dom som flörtar med mig är idioter. Sen finns det dom jag drar mig för att flörta med, dom riktiga gobitarna, som jag helt enkelt låter bli för att dom är mellan tio och fem år yngre, men som ser ut att vara ungefär i min ålder. Sen finns det dom jag låter bli att flörta med för att dom utger sig för att vara yngre eller äldre än vad dom är. En kille som inte kan vara en dag över 25 som försöker inbilla mig och alla andra att han är 40. Jag frågar mig varför. En kille som ser ut som just 40 men påstår sig vara 23. Moahahahaha. Okej. Det kanske inte är så jäkla deprimerande after all. Vid närmare eftertanke är det ganska underhållande. Om det inte vore för att det verkligen svider att dagens 20-åringar verkligen är så sjukt heta att jag nästan gråter mig till sömns. Om de ändå vore tio år äldre. Om ändå.

Den där snygga killen som hängde på min dansskola i förra veckan var en sparris. Han var dessutom vid en närmare granskning väldigt kort, hade litet huvud, och verkar allmänt trist och tråkig. Att jag tycker det har givetvis ingenting att göra med den ring som prydde hans vänstra ringfinger.

Om jag skulle få för mig att äta en semla idag, då jag ju redan ätit 1000 kcal, får jag inte äta något mer på hela dagen. Och med tanke på hur omätt man blir på en semla, all grädde till trots, är det inget alternativ. Det blir helt enkelt 400 kcal från morötter, ägg och kanske en gröttallrik istället. Kanske inte fullt lika gott, men fan så mycket nyttigare!

Pms

Någon annan rimlig förklaring kan inte finnas till att jag är hungrig som en varg, och sugen på det mest otippade saker. Det räcker med att jag ser en bild på en kladdkaka för att vilja kila ner till Ica och köpa en, för att i nästa sukta efter en påse chips bara för att det är en chipsreklam på tv. Men för första gången på flera år har jag faktiskt tänkt kväva pms:en i dess linda. Jag visste att det var på gång, detta eftersom jag inte gått ner något senaste veckan och därför var tvungen att konsultera min fickkalender, och då kunde konstatera att det är dags först till helgen. Så väl medveten om det räknade jag med att bli på lagom muntert humör helgen som gick. Och ja, som ett brev på posten har det nu poppat upp tre gigantiska finnar på min haka. Igår kände jag mig helt utsvulten, trots att jag ätit lika mycket som i lördags och jag då var långt ifrån sugen på någonting överhuvudtaget. Det är liksom så mycket enklare att motstå frestelsen när man vet att det är hormoner som spökar. Bara ignorera totalt. Allt som oftast faller jag för frestelsen och kan konstatera först när det är för sent att det ju var lingonveckan som var på gång. Jag brukar då slå på stort med ett paket riskakor, eventuellt hallon i grädde eller en brieost. Nu var det dock ett tag sen, och desto längre lär det dröja. Jag får knapra på mina förbannade morötter. Och äta i sömnen. Häromnatten drömde jag om hårdbröd med mjukost. Helt sant. Det var sjukt gott.

Men nej Cassie, jag tänker inte börja med några minipiller. Icke! Då har jag hellre ett par deppiga dagar varje månad.

Eaches own

Katrin har börjat banta igen, och har precis som alla tidigare gånger fått mig sig några ur sin läsarskara på bantningståget. Inget fel med det. Men när jag läser Katrins frågor och svar till dessa läsare blir jag en aning oroad. Till att börja med ligger Katrin gissningsvis på 1000 kcal om dagen. Det är alldeles för lite, oavsett om man tränar eller ej. Det finns ingen vettig diet som rekommenderar att man ligger under 1200 om dagen, möjligtvis då under en dag eller två men inte under någon längre period. 1200 kcal om dagen är absolut minimum för en vuxen kvinna, och det man går ner är oftast vatten eller muskler. Men om det nu är så att Katrin vill gå ner muskler, fine by me. Vidare försvarar Katrin svullande efter dieten med att man då kan äta gott, tillåta sig gå upp och sedan börja på en ny diet. Och detta är det alltså läsare som köper? Borde inte dessa människor istället ta itu med sitt, vad jag anser, problematiska förhållande till mat och ätande? Hon skriver att det är skittråkigt att äta hälsosamt hela tiden, men anledningen till att man gör det är ju för att man vill slippa ångesten av att gå från en ytterlighet till en annan. Ingen tillfällig diet hjälper, och det just på grund av att man späker sig själv så till den vida grad att man sedan när dieten är avslutad äter ikapp. Vilket förstör ens ämneomsättning helt och hållet, och gör att allt ställs på huvet. Det går att äta hälsosamt och njuta, det förutsätter bara att man tränar bra samtidigt. Men jag antar att det handlar om prioriteringar.

Dagens Youtubeklipp - Timbuktu N.A.P

Adele

Till alla som ännu inte upptäckt Adele, gör det nu! Hon vann för någon vecka sedan två Grammys, och det mycket välförtjänt. Hennes album 19, vars titel jag förmodar syftar på hennes ålder !, är verkligen helt tokgrymt, och hon förtjänar all respekt, i synnerhet sett till hennes ringa ålder. Precis som Jazmine Sullivan överraskar hon med sin mogna stämma, och texterna känns alltid träffande. Cold Shoulders här ovan är en av de i mitt tycke bästa låtarna från skivan, men skivan är helt klart värd en noggrann genomlyssning. Kolla upp nu!

Så frestande

Så, jag har inte ätit sött på över 50 dagar. Egentligen tar jag det hela med en axelryckning. Det är först när jag nämner det för andra som jag reflekterar över vilken prestation det tycks vara. Men så jäkla svårt är det faktiskt inte. Inte när man väl fattat ett beslut. Då går det på ren vilja. Och det är inte som att jag inte blir frestad. Jag blir inte annat än frestad! På jobbet är det bullar, godis, kakor, chips och popcorn så gott som varje helg, detta för att vi som jobbar natt inte ska starta något slags upplopp, och också för att hålla oss höga hela natten igenom. Jag kan tycka att det är jobbigt att man inte tycks ha tänkt tanken att inte alla kan eller vill proppa sig fulla med socker mitt i natten, men det är knappt så att jag vågar säga det högt för då möts jag av en kör av medarbetare som skriker åt mig att hålla käften. Är dom knarkare precis som jag månne?

Men det som gör det så enkelt att stå emot alla dessa frestelser är min målmedvetenhet. Jag vill bevisa för mig själv en gång för alla att jag kommer klara av det här. Jag har så många svackor i övrigt att jag inte skulle palla den ångest som ett återfall skulle innebära. Senaste veckan har jag till exempel inte gått ner ett endaste dugg, förmodligen för att jag åt som en häst på personalfesten, men att trösta mig själv med en dubbeldaim, en kladdkaka och påse chips är inte lösningen. Framförallt så skulle all tid och energi jag lägger på att träna och planera min kosthållning kännas så sjukt bortkastad om jag fick för mig att äta så mycket som en godisklubba. Det skulle kännas som jag förrådde mig själv. Jag skulle bli så djupt besviken på mig själv. All svett skulle vara helt förgäves. Det är så inte värt det. Inte nu, inte imorgon, inte nästa vecka, nästa månad eller om ett halvår.

Men hey hey, är inte du gay?

För ett ganska gott tag sedan träffade jag på en kille ute som fick min gaydar ( gayradar mamma!) att gå i taket. Allt bara skrek gay om honom. Men inte på det där så förutsägbara sättet, utan mer subtilt. Hans kroppsspråk och hållning skvallrade om att han inte gillade tjejer i bingen. Eller att han föredrog killar helt enkelt. Därför blev jag till att börja med en smula förvånad över att ens se honom på klubben i fråga. Skulle en bög få för sig att gå dit med sin kille skulle dom förmodligen fly fältet innan dom nått baren. När några tjejer samma kväll försökte få uppmärksamhet genom att hångla möttes dom av avsmak, inte nyfikenhet. Inte helt gayfriendly med andra ord. Men där stod han i alla fall, och dansade vad jag antar att han uppfattar som sensuellt, men som av alla andra uppfattas som en smula fjolligt. Sen kom så nästa chock, nämligen hans en smula krampaktiga försök att ragga upp mig. Jag kunde för mitt liv inte ta honom på allvar. Det gick inte. Han inledde med att säga att han igen igen mig från en community, på vilket en salongsberusad Eveliina svarade " Vad kul för dig" innan hon helt enkelt knallade därifrån. Jag tror jag tänkte att det inte var någon poäng att ödsla tid på honom då han var gay, och lite så där jobbigt snygg så att det inte skulle funka att vara vänner heller utan att det skulle sluta olyckligt. Men han envisades och fortsatte prata med mig om allt möjligt och jag var tvungen att revidera min uppfattning om hans läggning. Det gick dock inget vidare. Jag kan inte släppa tanken på hur feminin han är eller framstår. Jag försöker tänka bort det och fokusera på hur snygg han är men det är som att han är snygg på ett annat sätt. Jag kan helt enkelt inte komma ifrån att jag någonstans fått för mig att han är gay. Och det är här någonstans jag får sån ofattbar lust att skaka om honom ordentligt och ställa den kanske något för framfusiga frågan om han händelsevis föredrar män framför möss. Och om han då inte är beredd att säga som det är inleda en mycket ivrig övertalningskampanj som går ut på att få honom att kravla ut ur garderoben och inse vad alla andra tycks förstått för länge sedan.

Nu är det inte som att den här killen är varken den första eller sista killen som utstrålar gayness, men som envist hävdar att han är hetero. Det finns ju hur många exempel som helst från nöjesvärlden. Och den jag allt som oftast tänker på är Ne-yo. Att han lyckats slå i hela världen är straight is so beyond me. I min lilla värld som befolkas mina jag och mig är Ne-yo så gay att det inte finns annat. Att då se tjejer tråna efter honom blir till en början mycket underhållande, men sedan mest skrattretande. Nu är jag dock varse att han mycket väl kan vara humla, och säkert är det också, men han uppfattas som mer gay än straight, om man säger så. Lika konstigt att ingen annan upptäckt är det faktum att jag tycks vara den enda som upptäckt det.

Dagens Youtubeklipp - Magic System Bouger Bouger

No parlez vous francais. Men när min danslärare lägger på den här brukar jag låtsas. Jag har ingen aning om vad jag säger, och jag i mina öron låter det lika mycket Bosse Bosse, som något annat, och det duger gott.

Hemlösa tanten ville inte ha min apelsin. Hon tackade vänligt men bestämt nej. Frågan är nu om jag ska försöka tvinga på henne en apelsin tills hon inte orkar säga nej, likt hon försöker tjata mig till att skänka henne en femma. Fortsättning följer således.

Så ruttet!

En av mina grannar försökte igår bränna ner köket. Detta genom att koka olja på en för stor platta vilket gjorde att kondensen landade på den del av plattan som stod outnyttjad. Verkligen aslyckat. Plattan stod på fyran och min granne hade lämnat kastrullen oövervakad för att prata i mobiltelefon. Vad jag gjorde? Det tog emot men eftersom jag värnar om mitt och mina andra grannars liv drog jag ner plattan på trean och öppnade fönstret. Inte för att jag tycker att det är min uppgift, men jag tål inte ljudet av vårt brandlarm. Som går av stup i kvarten, nästan alltid när den nu berörda grannen ska steka fries i ugn. Min andra granne har precis flyttat och har som avskedsgåva lämnat en rutten gurka. Den har jag också tagit på mig att avlägsna från kylskåpet, av rädsla att ruttengurkasaft skulle droppa ner på min hylla, och för att stanken var outhärdlig.

Det tycks som om jag var den enda som lyssnade på hemkunskapen. Någon annan rimlig förklaring till att folk i min omgivning bränner sin mat, lämnar gamla rester, söker svar om dom kan äta gammal köttfärsås, samt hur man bäst krymper kläder, kan jag inte finna. Är det tänkt att jag ska bli 80-talisternas svar på Nina Yunkers? Time will tell.

Dagens Youtubeklipp - Natural Black Life be the same

Bättre sent än aldrig antar jag. Althea Hewitt har gjort en cover på If i were a boy. Den är väl helt okej. Jag är mest glad över att få höra den i baktakt.

Ni hör delar av den här.

Är jag ond?

Ja, det är jag. Jag har konsulterat min kompis, tillika viktcoach, Micke i den här frågan och han kom fram till att jag är ond. För så här ligger landet.
I en av Odenplans tunnelbaneuppgångar brukar det typ nio gånger av tio stå en kvinna i 60-årsåldern sargad av livet på vad jag förmodar är Stockholms gator och tigga. Hon frågar med en typisk Stockholmsk arbetarsociolekt om någon av de förbipasserande har några kronor de kan avvara till en hemlös. En på tio ger henne en krona, resten är för skuldtyngda av dåligt samvete ens för att orka möta hennes blick och kilar snabbt förbi. Själv tycker jag att även om man inte har så mycket som en femtioöring att ge en hemlös, så ska man i alla fall bemödiga sig att se människan man nekar i ögonen. Gör man inte det är man i alla fall enligt mig helt hjärtlös. Hemlösa förtjänar samma respekt som vem som helst, och att inte ens möta en annan människas blick, att närmast behandla dem som ett djur av något slag, det är minst sagt motbjudande.

Hursomhelst. Jag har i alla fall passerat denna kvinna ett tiotal gånger nu den senaste månaden eftersom min dansskola ligger på Sveavägen. Men jag har tröttnat på att behöva neka henne. Jag orkar helt enkelt inte. Jag vet inte om det är mitt dåliga samvete som spökar men jag orkar inte med att neka henne gång på gång. För jag ger av princip inte pengar till tiggare. Spelar ingen roll om de har ett sjukligt barn i Moldavien, eller tycks ha växt upp på Södermalm och sedan hamnat lite snett i livet. Jag gör det inte. Vad gäller svenska hemlösa är jag helt enkelt av uppfattningen att ingen i Sverige behöver tigga. Vill man få hjälp finns hjälp att få. Med de skatter vi betalar finns det ingen som kan säga att dom tvingas tigga för att klara sig.

Så efter att ha passerat henne för vad som känns hundrade gången svarade jag henne genom att säga att jag inte hade några pengar idag heller. Vilket hon inte replikerade. Dagen därpå sa hon ingenting, vilket jag tog som att hon kände igen mig. Men så kom då gårdagen. Då jag återigen upprepade att jag inte hade några pengar idag heller, varpå hon sa att hon inte kände igen folk, att det var så mycket folk som gick förbi, varpå jag i min tur tyckte att hon i alla fall kunde försöka. Ja, jag vet. Verkligen genomuselt och så sjukt passivtaggressivt att det borde finnas med i en psykohandbok. Hon svarade med samma sak, att det passerade för mycket folk för att hon skulle hålla orka reda på alla. Varpå jag, som vid det här laget hunnit ner för trappan ropade " Ja men du borde kanske försöka". Klart att jag har dåligt samvete över det. Men samtidigt har jag gått förbi några gånger för mycket för att nöja mig med att bara säga nej. Jag orkar helt enkelt inte. Att det gör mig minst lika hjärtlös som dem som inte ser tiggare och hemlösa i ögonen är ja mycket välmedveten om men så är också motsägelsefull mitt middlename. Jag är mycket kluven till hela situationen, för jag förstår att det är helt orimligt att förvänta sig att hon ska känna igen mig, och att det är en så sjukt onödig grej att reta sig på. Å andra sidan känner jag verkligen att jag inte orkar. Jag orkar inte. Jag vill bara att hon lämnar mig ifred. Och det är väl det jag med min något bitska kommentar försöker markera. Om kanske inte på det smidigaste sättet i världen. Istället känner jag mig som en genomusling. Verkligen superelak. Jag vet inte hur många gånger jag slagits av att erbjuda henne en morotsbit istället. Eller apelsin. Den där elaka kommentaren ligger så sjukt mycket enklare till hands. Det ska det bli ändring på.

Dagens Youtubeklipp - Richie Spice Blood again

Något säger mig att jag lyssnat på denna låt kanske en gång för mycket. För häromnatten drömde jag nämligen om den. Den gick på repeat i min hjärna. Om och om igen. I synnerhet gitarrplånket i början spelades i det oändliga. Inte för att det inte är en bra låt, men efter ett tag blev det lite tjatigt. Och det är ju det som är så jobbigt med drömmar, det är liksom jobbigt att styra dem i någon annan riktning utan att för den skull vakna.

Finlands finest

Mmm. Det här är väl ungefär vad Finland har att erbjuda i rapväg, vad jag kan förstå. Jag tycker inte att det är dåligt, men frågan är ju om jag fortfarande skulle tycka att det var okej om det inte vore för att jag är en sådan renodlad patriot? Och nej, jag förstår inte vad dom säger. Eller jo, ett ord här och där men när det går så fort som det gör känns det mer eller mindre omöjligt att få något som helst slags grepp om vad dom försöker förmedla.

Det är btw ganska underhållande att lyssna på Sr Metropols personalstyrka försöka uttala låttiteln. Låten spelas frekvent och så gott som alla snubblar kraftigt på orden, även om jag vill tillstå att Paula Brunas försök igår var med beröm godkänt. Hon fick inte till sista ordet men vad kan man begära? Lite av en tungvrickare det där, oavsett om kan språket eller inte.

Lacka rätt

Den där husalven som står så högt på min önskelista ska vid närmare eftertanke inte bara skölja mitt ris, utan också lacka naglarna på min högerhand. Eftersom min finmotorik är rent ut sagt usel utom när det kommer till bakning( tänk all typ av textilarbete, håruppsättningar och sminkning) hatar jag att lacka naglarna. Vänsterhanden blir väl allt som oftast klart godkänd, jag lyckas i alla fall hålla mig inom ramarna! Men högerhanden ser rent ut sagt förjävlig ut, närmast som om någon drabbad av Parkinsons försökt piffa till mig, och misslyckats kapitalt. Och så kan jag ju inte ha det. Så det är väl till att leta rätt på den där förbannade alven, en gång för alla.

Ta dig ett nyp

En annan sak jag är mer eller mindre hooked på är osötad nyponsoppa! Till en början tyckte jag att det var rätt äckligt, men nu har jag vant mig. Jag skulle ljuga om jag sa att det var supergott, men det är väldigt vitaminrikt och mycket kalorisnålt, och därför helt idealt som mellanmål. Själv äter jag inte socker(50 dagar idag!) och har därför utvecklat en extrem känslighet för sötma. Vissa frukter går helt enkelt inte ner för dom är för söta och sliskiga. Å andra sidan känner jag nästan på en gång om bröd eller dressing innehåller socker, vilket kan ge mig kväljningar. På personalfesten smakade jag en salsa, eller något jag trodde var salsa, men som visade sig vara barbequessås, och den smakade ketchup. Ketchup är, tillsammans med korv, rena rama styggelsen. Det är fan inte bra grejer. Undvik! Jag gör det, mest för att jag vet att knarkaren i mig kommer ta över och jag efter första bästa smakprov kommer sitta och skeda i mig. Det är sant, jag har faktiskt gjort det. Det är inget jag är särskilt stolt över, men det är den bistra sanningen.

Tillbaka till nyponsoppan. Eftersom jag inte äter socker så har jag med tiden vant mig vid smaken och jämför inte längre den osötade med den vanliga, och hur jag föreställer mig att den skulle smaka. Nyponsoppa för mig har blivit den osötade varianten, och det är väl förmodligen så den ska smaka, om inte hela världens befolkning var såna gottegrisar. Jag brukar som omväxling bryta ner knäckebröd, men man kan ju välja att bryta ner vad som helst. Som liten åt jag och min barndomskompis Stina bisvkiver, men vi åt också bara biskvierna, och då hela påsen för dom var så sjukt goda, så det gäller att passa sig. Jag kan tänka mig att det säkert är gott med Digestive i nyponsoppan, och det finns ju någon slags fibervariant av det, så varför inte prova? Lätt värt ett försök.

Puppyeyes

Efter personalfesten vandrade jag vidare. Själv. Men det gjorde mig inte så mycket för jag gick till en klubb jag aldrig varit på tidigare, och där jag med största sannolikhet inte skulle träffa någon jag kände, Club Fuga, som håller till på gamla Limpbar. Det var dock på håret att jag inte kom in överhuvudtaget för när jag kom fram till repet strax efter ett sa vakten att det var fullt. Varpå jag undrade om det hjälpte att jag gjorde puppyeyes. Varpå följande ordväxling ägde rum:

Vakten:Puppyvaddå?
Annan gäst: Puppyeyes.
Vakten: Puppyvaddå?
Jag: Ja, alltså puppeyes. (Jag blinkar intensivt med ögonen as gör också tjejen bredvid vakten)
Vakten: Är du själv? ( AND IM IN!)

Puppyeyes. Det är väl ändå något högst vedertaget? Uppenbarligen inte inom vaktkretsar, då han tvingade mig att närmast bokstavera ordet, och fick det förklarat för sig av tjejerna som stod närmast. Har han inte som vakt beskådat ett otal tjejer som använt detta knep? Och om ja, vet han då inte att det är ett knep? Eller vet han det, men vägrar medge det? Jag är mycket förvirrad.

Jaja. Väl inne var det första jag möttes av en överförfriskad tjej i övre tonåren som togs om hand av sina kompisar. Vilka jag tipsade om att inte ge henne något annat än vatten. Ett råd jag tvivlar på att de lydde, då samma tjej nittio minuter senare stod ute på gatan och skrek om att hon ville ha sin mobil, som hennes vänner mycket klokt tagit ifrån henne.

Jag ställde mig efter besöket på toan, där jag bekantat mig med den fulla tjejens kompisar, i baren och hinkade vatten även jag. Och försökte, jag säger försökte, dansa till reggaeton. Min aversion mot reggaeton har varit minst sagt djup, men jag har nu insett att jag nog måste ge denna styggelse till musikgenre en andra chans. Jag är beredd att omvärdera min uppfattning om reggaeton, det är jag. Men jag kommer förmodligen aldrig riktigt förstå hur man dansar till det. Jag vet bara att man inte dansar som jag gör, för jag inbillar mig att det ser ut som faen.

Nu visste jag att dom skulle spela reggaeton, men att dom skulle spela så mycket reggaeton hade jag kanske inte räknat med. Faktum är att det ett tag kändes som om dom inte spelade annat. Men då klientelet bestod av över sjuttio procent latinos kan man kanske inte vänta sig något annat. Var dessa latinos håller till all övrig tid förstår jag inte, jag tycker det är lika intressant varje gång man råkar ramla ner i ett dike av någon slags diaspora i Sverige. Intressant för att det gör en medveten om hur liten man är, och hur små kretsar man egentligen rör sig i.

Jag tröttnade dock på att inte veta hur jag skulle svänga mina lurviga och letade mig ganska snabbt därifrån. In på Max där jag inmundigade det Friscomål som nu gett mig fettångest. Tog tuben hem och somnade snabbare än snabbast, bara för att nästa dag, trots säkert hundratals liter vatten vakna mer än lovligt bakis.

Dagens Youtubeklipp - OC Far from yours

Det är lite läskigt det där, när man precis träffat någon och redan efter en dag eller två är upp över öronen förälskad. Å ena sidan är man hög på själva känslan, och å andra sidan frågar man sig om det bara är inbillning för inte i hela världen kan det väl gå så fort?

Det var tänkt att jag skulle laga köttfärslimpa idag. Och därför inhandlade jag en gigantisk burk med svarta oliver. Jag glömde dock kolla om de var urkärnade. Vilket de givetvis inte var. Så jag köpte en till burk, denna gång urkärnade. Frågan nu om det gör mig till en lat människa? Jag övervägde nämligen att sätta mig och pilla ur kärnorna, men insåg att det var för pilligt, och köpte därför en ny burk istället. Så nu har jag hur mycket oliver som helst. Inte mig emot, det är gott och rätt nyttigt. Men ändå fett onödigt.

Long way to go

Häromdagen prövade jag ett par chinos på Lindex. Jag har ju som bekant köpstopp, men jag ville ändå pröva dem, om inte annat så för att slå tanken på dem ur huvudet. Och eftersom jag häromdagen fiskade upp ett par byxor ur garderoben som ett bra tag varit för små, som nu satt närmast perfekt, tänkte jag vara lite djärv och satsa på att få dem i storlek 40 att sitta bra redan från början.

Väl i provrummet slutade det dock inte fullt så lyckligt. Här har jag gått och inbillat mig att Lindex var något av en kärringaffär och därför var lite stora i storlekarna. Jag vet inte om det är för att kedjan försöker byta målgrupp, i och med Winberg och Andrén som modeller, men inte fan satt dessa som jag förväntat mig. Dom var inte för små, men modellen var förskräcklig. Jag fick igen dem men fick ett litet veck av fett som välde över byxkanten, på det där sättet jag hos andra finner minst sagt motbjudande. ( Då i synnerhet på smaltjocka brudar ser det förfärligt ut, såna som gått upp mycket, och bara kring magen, men som envisas med att ha sina byxor i storlek 38:a)

Jag blev dock inte så nedslagen av den där putande magen, för i provhytten insåg jag hur mycket jag faktiskt gått ner. På ryggen har fettet formligen runnit av mig. Och även om jag hade hoppats på att mina bilringar skulle förvinna först klagar jag inte. Det känns bara så bisarrt, för det var ett tag sedan jag var så vältränad som jag är nu. Jag måste ställa om mig på att det här är jag, och att det är så här jag ser ut nu. Oavsett hur glad jag är, och hur medveten jag än är om att jag kommer bli tvungen att ställa om igen när jag gått ner ytterligare tio kilo, kan jag inte komma ifrån att det samtidigt känns mint sagt overkligt.

Jag har dock en bit kvar innan jag kommer i den där så efterlängtade 38:an. Men då jag har köpstopp gör det inte så mycket. I synnerhet eftersom jag hittar byxpar efter byxpar som jag i månader dragit mig för att ens prova, som nu sitter som gjutna. Inte bara byxorna jag nämnde tidigare passar, idag hoppade jag utan problem i ett par gamla Cheap Mondays som nog kommer bli mitt andra hem den närmaste månaden. Om inte annat så för att påminna mig själv om hur långt jag ändå kommit.

Sambabrudar

Personalfesten hade tema Pura Vida. Till maten spelade ett steelband. Föga förvånande föll en av grabbarna huvudstupa för mig, men gjorde det för sent för att riktigt hinna göra någon move innan dom var tvungna att avlägsna sig. Han var ändå gammal och tjock, så jag tror inte jag gick miste om så mycket mer än gammal klassisk egoboost, och såna måste jag ändå ta och vänja mig av vid, för såna speglar bara mitt taskiga självförtroende, som jag ju lovat mig själv ska bli så fasligt mycket bättre i år.

På steelbandet följde då helt plötsligt, från ingenstans, då alla var fullt nöjda med att vara mätta, och i raskt takt öka berusningsgraden, några sambadansare! Det var kvällens höjdpunkt, utan någon som helst tvekan. Min fylla var på sin absoluta high och jag fick stå och klappa takten till ett gäng halvnakna brudar som skakade på sina rumpor. Jag var sååå lycklig!

Men det jag tänkte komma till var att de där brudarna är mina största idoler. För inte nog med att dom är rätt grymma på att dansa. Dom gör det i platåklackar på minst tio centimeter. Och är till råga på allt som jag nämnde halvnakna. Dessa tjejer har med andra ord en självkänsla av stål. Nog för att jag inte har några som helst problem att visa mig i bikini på sommaren, men innan jag ens skulle överväga att börja dansa i en bikini någon annanstans än hemma, skulle helvetet först behöva frysa till is.

Jag hyser verkligen den största beundran för dessa tjejer, just för att dom är så fullständigt omedvetna om sina kroppar. Nu kanske dom är lika självmedvetna som jag, men det går inte att se det på dem. Och dom är långt ifrån perfekta, så gott som samtliga av dem hade en liten kula på magen. Men jag skulle gissa på att glädjen dom känner när dom dansar och rör på höfterna får dem att övervinna den nervositet dom måste känna över att blotta sig själva så mycket. För blottar sig gör dom verkligen. Men dom har en tilltro till sig själva som är minst sagt beundransvärd, och jag är så glad över att ha fått ta del av den glädjen dom utstrålar!

( Och nej, det är inte tjejerna på bilden texten handlar om)

Om ändå fler kunde lyssna på den här kvinnan! Det är så skönt att höra henne säga att man måste räkna kalorier. Det finns helt enkelt inte några genvägar. Man måste! Jag skulle vilja påstå att dom försöker sig på genvägar inte är seriösa. Då kan dom försöka övertyga mig om att de minsann försöker gå ner i vikt. Förena ord och handling, hur svårt kan det vara liksom?

Dagens Youtubeklipp - Keith Murray Hustle on

My gyyyyyd! Det var en så sjukt snygg kille på min dansskola idag. Såg honom först på väg därifrån, och han kollade ner i marken och pratade i mobiltelefonen när jag passerade helt svettig och dan med mössan nedragen så långt att jag närmast såg ut som en cancerssjuk, så jag fick inte chansen att flörta med honom. Men nu håller jag tummarna för att han är där imorgon också. Och att jag då inte blir helt shaky av att se honom.

Varför?

Varför får dotterns pojkvän sitta fram? Det kan inte vara på någon annan än pappans initiativ, och även då är det sjukt konstigt, för varför skulle han föreslå en sån sak? Då borde väl rimligtvis dottern bli sur för att pojkvännen får sitta fram och inte hon? Eller får han sitta fram bara för att sonen skulle tycka att det var jobbigt att sitta själv bak med pojkvännen? Jag vet att i min familj skulle det inte under några som helst omständigheter gå till så här. Jag skulle få sitta fram, sen skulle brollan få sitta fram, sen skulle min kille få sitta fram och sen skulle brorsans tjej få sitta fram. Annars skulle det ta hus i helsike, och hela semestern skulle vara förstörd snabbare än vad det tar min far att blinka, eller möjligtvis trycka i sig den där godispåsen han införskaffat inför bilturen.

Mupp

Trött på att ha en massa skrot skräpandes hemma som inte kommer till någon som helst nytta har jag inlett litet projekt som gör ut på att göra sig av med skiten. När jag var sjuk sorterade jag som bekant mina dagböcker, jag fyllde också en hel flyttkartong med gamla nummer av Nöjesguiden och Rodeo, fömodligen minst tio år gamla tidningar man verkligen kan fråga sig om jag någonsin kommer få någon användning av, och har sorterat ut lite böcker jag nu försöker sälja på första bästa köpare. Därför har jag under veckan som precis gick ett flertal gånger knallat förbi ett antikvariat på Sveavägen, i hopp om att bli av med dessa. Men det har så gott som alltid varit stängt, och någon skylt om eventuella öppettider saknar denna affär. Men idag var det öppet. Jag gick in, frågade herrn bakom kassan om han köpte in, han svarade nej, varpå jag undrade om han visste något annat antikvariat som kunde tänkas vara intresserade, varpå han bara skakade på huvudet, och sen sa att jag fick kasta böckerna. Jag sa då att jag inte ville kasta dem, utan sälja dem och undrade om han eftersom han var i branschen kunde tipsa om någon, men han skakade bara på huvudet och upprepade återigen att jag kunde kasta böckerna. Varpå jag återigen sa att jag inte var intresserad av att kasta dem. Kasta dom, sa han bara. Någonstans här kände jag att det var mer eller mindre kört att få fram vad jag ville och mannen själv mer eller mindre skrek " Fattar du inte att jag inte vill ha dina böcker?" varpå jag lämnade stället.

Jag förstår verkligen inte vad som var hans problem. Han var nog en av de i särklass otrevligaste människorna jag stött på det här året, jag skämtar inte. Jag är så glad att jag inte lät mig provoceras av honom, jag tycker mest synd om honom för han tycks ju inte vilja ha varken köpare eller säljare med sin inställning. Jag vill härmed å det bestämdaste avråda alla som är intresserade av bättre begagnade böcker från att besöka Antikvariat Oceanen, där herrn håller till. Låt honom inte förstöra er dag!

Celebrity skin

Zoosk skulle lika gärna kunna heta "Semikänd kille söker mö", för so far har jag stött på en allsvensk fotbollsspelare, en spexig före detta programledare, och någon som nog i alla fall i sitt eget huvud kallar sig själv skjutjärnsjournalist. Detta förundrar mig. I alla fall den allsvenska fotbollsspelaren borde väl ändå förstå att åtminstone en eller annan av de tjejer som spanar in honom rimligtvis borde veta vem han är, och om dom inte vet det borde han fråga sig hur det är möjligt att de inte gör det. Eller är han verkligen totalt omedveten om hur beryktad han är? Eller försöker han låtsas om att han inte vet det, bara för att inte verka märkvärdig? Mycket märkligt är det i alla fall.

Nu är det inte så att jag skulle få för mig att flörta med någon av de ovanstående nämnda. It will never happen. Om jag råkar flörta med någon som är rik och berömd, kommer det vara en datanörd, eller liknande. Någon som gjort sig känd genom något annat än musik, sport eller media. Och hur många har det egentligen?

Firmafest

Jag hade tänkt inleda detta inlägg med ett klipp ur The Office (US), för att på så sätt illustrera hur personalfesten slutade, men hittade inget klipp som helt träffande kunde beskriva känslan av att se en av cheferna stå och dansa med en annan av cheferna. Och detta inte bara en, två, tre utan flera gånger under loppet av en och samma kväll, och då alltid på den enas initiativ. Detta samtidigt som folk bara blir mer och mer berusade, mindre och mindre anständiga, allt skränigare och skränigare, klängigare och klängigare. Fyllan går från allmänt mysig, till kanske snäppet mysigare, och sedan till en bråddjup dimma där det enda man kan konstatera är att man är så full, och det gör man en stor poäng av att sluddra i sin kollegas öra. Det är också det enda man klarar av att sluddra, det blir med tiden ett mantra man tycks upprepa lika mycket för andras öron, som sina egna, kanske för att påminna sig själv om att enough is enough.

Själv är jag relativt nöjd med min insats. Jag klunkade i mig fyra glas vin och ett par öl, och kan, hör och häpna, säga nej till droger och våld. Det var nämligen en kossa, jag nämner inga namn, som jag hade god lust att slå på käften, i synnerhet eftersom hon tycks sakna talförmåga. Vilket är väldigt olyckligt då hennes blotta uppenbarelse är minst sagt provocerande. Det enda hon är kapabel till är att blickmobbas å det grövsta. Men det är henne det är synd om, inte mig!

Festen innehöll kort sagt allt man kan förvänta sig av en firmafest vad gäller absurditeter och allmänna pinsamheter. Det är förmodligen så väl första som sista gången jag kommer få se vissa valda delar av mina jobbarkompisar dansa till T.O.K eller M.I.A. Om jag kom ihåg att passa på att dansa till förstnämnda minns jag inte. Folk blir alldeles för berusade, gör både det ena och det andra som dom snart kommer att ångra, lär känna sina medarbetare bättre än vad de någonsin hade kunnat föreställa sig, och kanske också lite bättre än vad de någonsin velat. Det hånglas, kräks och småtjafsas. Det är som gjort för en dokusåpa, tragedi eller komedi, helt beroende från vilket perspektiv man väljer att betrakta spektaklet. Folk dricker sig så fulla som möjligt, med hopp om att alla andra gör likadant, bara för att de nästa dag inte ska komma ihåg någonting. Och om folk ändå gör det och sedan påminner en om det byter man raskt samtalsämne, eller låtsas att man helt enkelt inte hörde. Tills bildbevisen dyker upp lite här och var, förmodligen från någon av de hundratals engångskameror som fanns spridda över lokalen, då man helt plötsligt inte har något att säga till sitt försvar, förutom det vid det här laget så väldigt, väldigt uttjatade " Jag var full".

Dagens Youtubeklipp - Eamon Fuck you

Asså vad är poängen med att neka till att man solat solarium? Jag förstår det då verkligen inte. I synnerhet inte när vem som helst kan se att du pressar minst två gånger i veckan, och det inte finns en chans att du är på solsemester så ofta. Maj gad. Eller så kanske människan tror att han kan bortförklara sitt solbruna anlete med att han sitter så mycket framför datorn att strålningen påverkar hans pigment. As if!

En lovsång till moroten

Morötter is my new drug of choice! Jag fattar inte att jag inte upptäckt morotens storhet tidigare. Den är god, mättande och relativt kalorisnål. Det gör moroten till det perfekta mellanmålet, och optimal som tilltugg efter träningen. Jag har de senaste veckorna tagit för vana att skala en påse som jag sedan slantar och väger upp i matlådor om 300 gram, som jag sedan kånkar med att äta efter träningen. Det är verkligen helt suveränt. Bara att skala morötterna fyller mig med en sådan tillfredställelse, då själva tanken på hur nyttig jag är som tuggar i mig morot gör mig så glad. Jag är alltså på god väg att bli ett renodlat fitnessfreak.

You don´t know my name

Till att börja med har jag en gång mött en kille som trodde jag hette Kokko i förnamn. Han ville fira det med en flaska skumpa, alltså att jag hette Kokko. Så kul tyckte han att det var. Och mitt efternamn tycks vara det enda han kommer ihåg, för någonstans i villervallan som är hans liv av ytligt bekanta har han på allvar fått för sig att jag faktiskt heter Kokko i förnamn. Mitt riktiga förnamn vet eller kommer han helt enkelt inte ihåg. Men så smidigt.

Ofoget har nu spridit sig, då jag härförleden träffade ännu en människa som fäst sig så vid mitt underhållande efternamn att han när han ville spara mitt nummer på sin mobil började med ett trevande Coco, varpå jag helt enkelt än en gång fick påpeka att jag för det första inte hette det i förnamn, och för det andra inte på långa vägar stavade som han trott. Och sedan be honom spara mitt nummer under mitt riktiga namn.

Behöver jag nämna att den här människan aldrig ringde mig? Han vet förmodligen inte vem den där Eveliina i hans telefon är, var han träffat henne, och hur han känner henne. Faktum är att när han vaknade något bakis nästa dag och gjorde den sedvanliga titten i mobilen, då man kan förfasa sig över alla fyllesamtal och sms man skickat i väg kvällen innan, och då hittade mitt nummer där bland alla annor, marior, stinor och lisor han träffar, och faktiskt vet vilka de är, skakade han förmodligen fundersamt på huvudet och undrade om någon skämta med honom aprillo. Det innan han raderade mitt nummer.

Måste dansa

Den där tanten jag skrev om förra veckan, har verkligen ingenting att göra i fortsättningsgruppen! Ingenting! Hon hänger med, men stegen är långt ifrån perfekta. Inte för att dom på något sätt behöver vara det, men det ser mest tragiskt ut. Och det säger jag inte för att på något sätt gotta mig i att jag är bättre än henne, jag tycker mest synd om henne, för skulle hon rannsaka sig själv och inte ha så bråttom skulle hon utvecklas i en takt som är så mycket vettigare. Som det är nu lutar hon åt fel håll, eller bara åt ett håll när vi gör steg åt sidan, hon slänger mest med armarna när vi andra vevar ( ja, det är skillnad på att vifta och veva), och så är hon alltid en halv takt efter. Framförallt ser hon inte ut att ha särskilt roligt ut. Hennes mun är som ett hårt streck och jag har inte en enda gång sett ens den minsta antydan till leende på hennes läppar, och då är att le en i högsta grad essensiell del av afrikansk dans, i alla fall om man ska tro min lärare. Tiden han lägger ner på att lära oss steg och tjata om att vi MÅSTE le är ungefär fifty fifty. Själv hade jag jätteproblem med det i början för jag tyckte jag såg så löjlig ut, men nu är det bara så kul att det inte går att låta bli att ständigt le som en nyfrälst pingstvän.

För övrigt finns det en tjej som känner ett behov av att ständigt bräcka mig. Hon tycks göra en poäng av att väldigt demonstrativt visa hur mycket, hur ofta och hur våldsamt hon kan kasta med sitt hår, och detta för jämnan. Jag har ingen aning om varför, men jag gissar mig till att hon känner sig hotad. Vilket ju bara det är så ofattbart löjligt att jag knappt hålla mig för skratt. Och jag är så glad att hon inte lyckas komma åt mig. Känslan av att jag bara är där för min egen skull och inte behöver någon annans bekräftelse än min egen för att veta att jag är bra är så underbar.

Vad jag inte förstår är de tjejer som kommer till träningen uppklädda som om dom skulle ut och stuffa en vanlig fredagkväll. Det är linne på linne över någon "fräck" bikinitop som dom sedan måste hålla koll på hela kvällen. Och örhängen, ringar, armband och tåringar. Till detta ett ständigt fixande så fort vi får så mycket som en minut över. Jag vill bara skrika åt dem att slappna av, ta det lugnt, chilla lite.

Dagens Youtubeklipp - Whigfield Saturday night

Inte nog med att Facebook bytt språk på gränssnittet, så att det numera heter logg, logg till logg, puffa på, och andra mindre lyckade direktöversättningar. Samtidigt har Youtube langat in fula jäkla stjärnor i klippen. Ett direkt steg minst tio år bakåt i tiden, vilket i alla fall får mig att med viss förfäran tänka på Listan och Voxpop. Jag skulle kunna tolerera en av dessa saker, men när bägge sker samtidigt blir det för mycket. Jag upplever helt enkelt att min tillvaro förfulas något så oerhört på grund av detta, och det gör mig på orimligt dåligt humör. Dagens i-landsproblem.

Har du gått ner i vikt?

I början hade jag ingen jäkla aning vad man svarade på det, jag tyckte hela situationen mest var pinsam och sa ja, och hoppades att personen som frågade skulle låta nöja sig. Men med tiden har jag vant mig, och har idag inte några egentliga problem med att folk frågar. Jag bara frågar mig varför dom frågar.

För svaret är, i alla fall i mina ögon, ganska självklart. Om personen som frågar upplever att jag gått ner i vikt, så har jag förmodligen gjort det. Det finns dom som kan se en viktminskning på ett kilo, och gör en poäng av att påpeka ens den minsta skillnad hos någon i sin omgivning, och så finns det dom som understryker det uppenbara och ställer någon som mist tio kilo mot väggen.

Jag tror nämligen inte att den som frågar frågar för att egentligen få svar. Jag tror dom frågar bara för att se vilket svar dom kommer få. Att gå ner i vikt är fortfarande väldigt skämmigt och pinsamt, och något de flesta har svårt för att stå för att dom aktivt försöker göra. Detta har dessa människor sedan länge sedan förstått, och försöker med sin nyfikenhet konfrontera en. För mig handlar det inte om frågan i sig, för mellan raderna upplever jag att det handlar om att dessa personer ertappat mig med att jag hatar min kropp och hur jag ser ut. Vilket jag kanske gör, och vilket dom i vissa fall mycket nöjsamt också vill påpeka. Och andra gånger handlar det om att dom inte håller med, inte förstår varför man någonsin kände att man behövde gå ner i vikt, hur nu dom kan veta något sådant, och då vill skrubba in sina egna förutfattade meningar i ansiktet på en.

Kontentan är att det frågorna om ens vikt, hur konstigt det än må låta, förmodligen bara kommer bli fler i takt med att antalen kilon minskar. Och att då rannsaka sig själv för att hitta vettiga svar på de frågor man om möjligt kan tänkas få, och rättfärdiga sin viktnedgång, inte inför andra, utan för sig själv, kan hjälpa en på traven. Det är synd att man överhuvudtaget ska behöva försvara sin viktminskning, det borde man inte behöva, men jag upplever för egen del att om man inte har svar på de där nyfikna frågorna, försvinner också en del av den glädje man känner över att ha gått ner i vikt. Den solkas av att någon kommer och påpekar att man kanske inte behövde gå ner i vikt från första början. Då kan man lika gärna förekomma dem, och ta upp sin viktminskning innan dom gör det, och då utstråla hur lycklig man är över hur mycket man har gått ner. Det brukar vanligtvis få tyst på dem.

Nyhetsnarkomanen

Min dag börjar vanligtvis med att jag vaknar, ligger kvar och läser en bok i drygt en kvart, sedan norpar den DN som någon av mina grannar glömt flyttändra, som jag sedan under det att jag inmundingar min gröttallrik, läser. Jag skippar sport och ekonomidelen, helt enkelt för att jag är för rastlös, och delarna är för tråkiga. Men såväl a-delen som kulturdelen läser jag från pärm till pärm. Eller så långt jag nu hinner under det att jag fortfarande har något kvar i djuptallriken. För när gröten är slut finner jag helt enkelt inte ro nog att sitta kvar och läsa klart tidningen, utan plockar med mig den del som är delvis oläst uppslagen på den artikel jag precis var till att sätta tänderna i innan gröten är slut, och sällar, tillbaka i mitt rum, denna del till högen av olästa DN-delar. Fram till förra veckan hade denna del växt med kanske en eller två delar per dag, och utgjorde en ganska nätt hög på min byrå. Som i övrigt är belamrad med låneböcker jag inte kommer hinna läsa, samt valda delar av min tidskriftssamling, som fungerar som prydnadsföremål, och min parfymsamling. ( Ja, jag är samlare, so shoot me!)

Jag kan helt enkelt inte med att slänga en oläst DN-del. Har jag skummat igenom tidningen och vet med mig att det finns en artikel som är intressant får jag klåda om jag kastar tidningen innan jag hunnit läsa. Det går inte! Mitt kontrollbehov är för stort för det. Och resultatet blir alltså denna enorma hög som bara blir större och större.

Men nu har jag insett hur ohållbart det här. För det är inte bara DN det gäller. Jag har hela sista halvårets utgivning av Rodeo, Vice, Nöjesguiden, People och Rocky liggande på mitt fönsterbräde. Så därför har jag nu lovat mig själv att i alla fall läsa klart DN. Inte samla på mig någon oläst del. Jag får helt enkelt inte lämna mitt frukostbord utan att ha läst klart tidningen. Även om det så innebär att jag måste kliva upp en halvtimme tidigare än tänkt så får det helt enkelt inte ske. Börjar jag samla på mig så mycket som en enda del startar jag på allvar Anonyma nyhetsnarkomaner, men jag är rädd för att jag kommer vara den enda medlemmen.

Dagens Youtubeklipp - Kate Ryan Voyage Voyage

Videoregissören gör verkligen sitt absolut yttersta för att sälja in Norrland som Sveriges svar på amerikanska södern. Eller är det bara jag som tycker det? Bondlurkar, snusdosor, vapenromantik. Känns ju nästan som hemma!

Könshår och porrfilm

Debatten som pågår i Quetzala Blancos blogg är för mig ganska främmande. Framförallt känns den minst sagt förbryllande. För mig är feminism en öppning, en möjlighet till ett liv som mer fri. Det handlar inte, och har aldrig handlat, om att låta någon diktera villkoren för min tillvaro åt mig, utan om att diktera mig egna villkor. Jag skulle aldrig få för mig att sätta mig till doms över folks sexuella preferenser, vad man fantiserar om, ställer upp på, eller dylikt. Jag kan bara tala för mig själv, och hur jag resonerar kring de val jag gör. Och precis som jag ifrågasätter anledningarna till att jag fattar de val jag gör, att gilla eller inte gill olika saker, att ha eller inte ha stringtrosor, tycker jag att alla andra, kvinnor som män, också borde fråga sig detsamma. Varifrån kommer ovilja att raka sig? Lusten att svälja? Lockelsen att vara undergiven? Det finns en poäng med att hävda kvinnans rätt att tända på förnedringssex, det är var och ens rätt att göra så. Men jag tycker man i samtliga fall gör det lite för enkelt för sig själv, om man aldrig rannsakar sig själv ens det minsta.

Själv har jag en mängd guilty pleasures, som jag skämts över och tidigare inte kunnat stå för, allt på grund av att jag inbillat mig att min omgivning haft en massa förväntningar på mig. Det har funnits saker jag smygit för, för att jag upplevt att dessa saker skulle göra annat jag stod för rent ut sagt motsägelsefullt. Jag har dock insett att det den enda jag rimligen behöver stå till svars för är mig själv, och att jag inte heller ska göra saker, välja bort saker, för någon annans skull än min egen. Det kan vara nyttigt att fråga sig för vems skull man dansar utmanande, om det är för sin egen skull man låter bli att raka sig, men har man väl insett att man bara gör det för sin egen skull, om det så indirekt är för någon annans skull, så finns det ingen anledning att skämmas.

Är det inte, oavsett vilken sida man än företräder, djupt ofräscht att kräva total lydnad av sina anhängare? Förvandlar inte det politik och ideologi snarare till fanatism och religion? Är det inte nästan barnsligt, för att inte säga omoget att döma ut och förebrå någon för att dennes poltiska vilja strider mot ens egna uppfattningar om vad man kan förvänta sig av någon som delar en viss poltisk uppfattning?

Man kan kalla sig feminist och gilla förnedringssex, jag förstår inte vad det är som gör en sådan kombination så omöjlig. Och att genast döma ut en kvinna som säger sig tända på att vara undergiven, som lite mindre feminist, än någon som vägrar bära string och inte rakar sig, är ju lika korkat som att genast anta att någon som inte rakar sig, gör det som en följd av sin politiska övertygelse. Ibland är livet både enklare och svårare än vad vi vill föreställa oss.

Det finns en poäng med att likt Blanco påpeka att feminism borde innebära total kvinnlig frigörelse, att göra unga tjejer uppmärksamma på att det ger med möjligheter, rättigheter, och inte skyldigheter. Men genom att så tydligt visa sitt ogillande, och närmast skrika ut att feminism handlar om att man får gilla porrfilm, kan lätt uppfattas som att man ska göra det. Och då blir den typ av liberalfeminism som Blanco förespråkar lika ofri som den feminsim hon kritiserar.

Svullo

En normal dag då jag inte tränar äter jag i genomsnitt 1200 kcal. Det är frukost med gröt, ett ägg eller två, ett litet mellanmål och sen en rejäl middag på runt 400 gram potatis och något till det, och sen en till gröttallrik som kvällsmål.

I fredags hade jag dock gett mig själv ledigt från dieten på grund av personalfesten. Och har ätit så det stod härliga till. Jag har inte direkt ångest över det hela, men däremot förbannat ont i magen. Jag började nämligen fredagen med en gröttallrik, sedan fyra ostmackor på jobbet ( som bjuder på frukost varje fredag), några passionsfrukter, och sen middag på festen, vilket utgjordes av tio laxspett, fem kycklingspett, salsa, dressing, massa ananas och mango, samt fyra glas vin och två öl, och som kronan på verket ett Friscomål och några Chili Cheesetops. Bara Friscomålet i sig innehåller den mängd kalorier jag äter vanligen. Jag skulle uppskatta att jag tredubblat mitt normala intag. Känns väl inte så jäkla lyckat, men jag intalar mig att det var en engångsföreteelse, eller i alla fall något jag inte lär göra om förrän möjligtvis om åtta kilo. Då väger jag nämligen 70 kilo!

Dagens Youtubeklipp - Lily Allen LND

Psychotherapy

Min kompis ska ha kalas och med anledning av det har hon mejlat ut några väl valda vänner på Fejan i ett så kallat gruppmejl. Så långt ingen skada skedd. Men så kommer det då till detta osande. Jag vet inte om det är för att göra alla andra som fått mejlet varse om att dom tänker komma som somliga svarar i mejlet, och därmed också fyller min inbox med totalt intetsägande mejl om varför dom tänker dyka upp, inte kan komma, och hur mycket dom önskar att dom kunde vara där. Men det irriterar mig som fan. Att kalla dem korkade vore nog lite väl i överkant, i synnerhet då somliga av dem läser detta, och jag förstår att dom inte menar något ont. Men man tycker att dom borde förstå vad som kommer hända, när dom själva fick det första svaret. Att även deras svar kommer vidarebefodras till alla andra menar jag. Den här typen av missöden borde man inte behöva gardera sig emot, men faktum är att det är precis vad jag gjorde. När jag skickade ut inbjudan till mitt födelsedagsfirande kände jag mig nödgad att påpeka att människorna inte skulle svara i min inbjudan, men jag tycker inte att man detta nådens år 2009 ska behöva förklara något så grundläggande för folk. Det finns ett ord för vad jag lider av, kontrollbehov tror jag närmare bestämt.

Dagens Youtubeklipp - Fibes,Oh Fibes! Get up

Seriöst. Det måste bli sommar nu. Nu!

Memories

Nog för att jag har bra minne, men det är allt bra selektivt. När det kommer till att komma ihåg saker jag ska ha med mig till jobbet, träningen eller skolan, är jag helt jäkla hopplös. Det spelar inge roll hur många gånger jag påminner mig själv, för som den tidsoptimist jag är, är det alltid något jag i brådrasket glömmer. Som värst är det när jag glömmer ta på mig örhängen eller parfym! Jag känner mig så naken, eller nojjar något så fruktansvärt över hur illa jag måste lukta. Men för varje gång jag glömmer något, lär jag mig komma ihåg dem till nästa gång, då jag givetvis glömmer något annat. I veckan har jag bannat mig själv för att jag glömde öronproppar till träningen ( det tär att lyssna på trummor sju timmar i veckan!) och att jag idag missade ta med mig ögondroppar. Med ett arbetspass till sju, som sedan följs av vad jag misstänker kommer bli en mycket blöt personalfest, kommer mina ögon skrika efter väta. Och även om jag med mina drycksvanor väl tids nog lär vara så gott som blind ändå vad kvällen lider, vore det inte illa med just ögondroppar. Fast det verkligen känns som om det kommer kvitta.

Note to self

Inte bli lika full som på förra personalfesten, då jag hånglade upp ett litet lammkött och helt gick miste om allt drama som hände. Som att folk frågade efter piller, spydde på sina närmaste chefer, blåste typ 3,0( okej jag kommer inte ihåg vad fan hon blåste men det var högt iaf, hon lär dock inte göra om den bedriften i år eftersom hon har en bulle i ugnen, as has en annan av de duktigast berusade från sist), att folk nästanhånglade både till höger och vänster, samt att en kollega hade den väldigt dåliga smaken att bli uppraggad av en människa som, antagligen halvt på skämt, halvt på allvar, bar en tröja med symbolen för staten Texas.

Jag ska grunda riiiiiktigt väl innan jag ger mig på hårdvarorna, och då är det kraftig ransonering som följer på det. This is my one shot att bevisa att jag faktiskt kan hantera alkohol. Vilket jag kan, så länge det inte är gratis. För gratis är gott!

If i ruled the world skulle det vara nackskott på folk som säger tack vare när dom menar på grund av. Jepp. Jag är hård mot dom hårda.

Billigt att banta?

Metoder, dieter och mirakelmetoder retar mig inte bara för att jag vägrar tro att dom faktiskt fungerar, utan också för att folk är beredda att betala för att få ta del av dem. Att lägga flera hundra i månaden på något man enkelt kan läsa sig till genom att låna en bok på närmaste bibliotek är så dumt att det närmast övergår mitt förstånd. Jag säger inte att alla som hoppar på Viktväktarna och betalar för att få väga sig i grupp (vilket låter en smula perverst),är korkde, men jag kan inte låta bli att fråga mig varför. För själv känner jag att i och med att man betalar för en tjänst av slaget Viktklubb, lägger man också ansvaret för sin viktnedgång på någon annan. Sen när resultaten av olika anledningar uteblir, blir det väldigt enkelt att skylla ifrån sig.

Vissa använder till och med sin dåliga ekonomi som ett skäl att inte kunna gå ner i vikt, och då har det gått alldeles för långt. Att man är tjock är aldrig någon annans fel än ens eget, och ingen utom än själv kan lösa det problemet. Jag kan medge att det kostar på att äta bra, men de som skyller på att de inte har råd har förmodligen inte tagit sig tid att räkna ut exakt hur mycket pengar dom lägger på skitkäk varje vecka. Står man i valet och kvalet mellan att lägga pengarna på en överbetald viktcoach, eller köpa nyttig, men kanske något dyrare mat, är valet i alla fall enligt ganska enkelt.

För jag tror att om man inte redan innan har motivationen och viljan att förändra sitt liv, och det förmodligen för all evig framtid, så spelar det ingen roll hur mycket man än betalar för att få hjälp att gå ner i vikt. Och vilja är inget man kan köpa för pengar. Endera har man det, eller så inte. Det är väldigt viktigt att man frågar sig för vems skull man går ner. Om man anmäler sig till någon typ av tjänst, kommer bantningen kännas som ett krav utifrån, från omgivningen, och om man då går på diet för att tillfredställa andra, eller få andra människors bekfräftelse, uppskattning, eller möta deras avund, är man väldigt fel ute.

Jag tycker att de som överväger att lägga flera hundra kronor i månaden på någon av det vikttjänster som finns att välja mellan verkligen ska fråga sig om det är värt det. Fråga sig vad det är man betalar för, om man kommer vara behjälpt av det som dessa sajter sig kunna erbjuda, eller om inte denna hjälp finns närmare, och billigare, till hands.

Djungelfeber

Shit vad jag är less på alla frigjorda 50+ kvinnor som går på afrikansk dans! Eller, dom behöver inte ens vara särskilt frigjorda, dom bara inbillar sig att dom är det, eller när en väldigt het dröm om att någon gång i livet bli frigjorda, och tror den afrikanska dansen kommer hjälpa dem lite på traven. Själv blir jag mest irriterad över att behöva vistas i samma rum som dem, och höra deras tafatta försök att flörta med läraren. Det är pinsamt, skamligt och genant, allt på en och samma gång ihopblandat i en fin liten soppa.

Nu är det i synnerhet en kvinna som irriterar mig speciellt mycket. Inte bara för att hon ser så sorglig ut, utan för att jag sett henne in action i en skum källare vid Mariatorget en torsdagkväll någon gång i höstas. Då så alldeles uppenbart på jakt efter en man, eller snarare kille, säkert minst 25 år yngre än henne själv, lutade jag mig fram till en yngling i mitt sällskap som hon spanat in bara för att varna honom. Och mycket riktigt, precis efteråt letade hon hans blick, och sedan när han undvek den blängde hon närmast ihjäl mig.

Och nu tvingas jag alltså dansa med den här kvinnan en gång i veckan. Se henne försöka göra något som ska likna dans iförd ett rött panband, med håret uppsatt i två minimala hästsvansar, och luggen spretande åt alla håll. Det är inget annat än ett mycket krampaktigt försök att hålla fast vid sin ungdom. Ett mycket sorgligt sådant, till råga på allt. Att jag själv förmodligen kommer bli en minst lika pinsam tant när jag blir kärring gör jag mitt yttersta att förtränga. Må så vara, men jag kommer i alla fall aldrig ragga på killar unga nog att vara mina egna söner, och jag kommer vara fasligt mycket bättre än henne på att dansa.

Dagens Youtubeklipp - Hello Saferide The Quiz

Min mamma är inte sann. Inte sann! För den som inte vet det så är det min namnsdag idag. Något hon, och en kusin valt att uppmärksamma på min logg på fejan. Nu börjar ju dagen dock lida mot sitt slut, så jag fattade det ödesdigra beslutet att ta bort deras grattisönskningar. Något jag lär få ångra resten av mitt liv. Att radera min kusins grattisönskning var nämligen divigt, och jag är otacksam och respektlös. Men vad bra, då vet jag! Och detta eftersom hon inte "kan se" att jag tackat honom. Att jag kanske skickat ett privat meddelande till honom slog henne förstås aldrig, utan hon gick från noll till hundra på mindre än en sekund och nu är jag som vanligt okänslig och känslokall, what ever you want to call it. Alla som inte har sina föräldrar, eller sin överkänsliga mamma rättare sagt, på Facebook kan skatta sig lyckliga.

Jag kommer med allra största sannolikhet få höra precis samma sak om min person för att jag författar detta inlägg men det får lilla mamma allt ta och leva med.

All im asking for

Jag förstår liksom inte hur svårt det ska vara. Inte längre än 1,85. Fina ögon, vackra händer. Rolig, charmig, artig, väluppfostrad. Ödmjuk, stolt, självsäker. Stilmedveten. Utåtriktad. Smart. Som luktar gott. Bra på att kyssas. Någon som det går att prata med och som "förstår" mig. Det är "allt" jag begär.

Alltså inte någon med två babymamas, som är så snål att han lägger på så fort du säger att du har Telia Refill, har betalt för sex, köper skor på Coop Stormarknad, blir imponerad för att du har en bokhylla och faktiskt har läst böckerna i den, och som kräver att du lagar mat åt honom, inte när du vill, utan när han säger så.

Sluta hetsa!

En sak jag tycker gick förlorad i den debatt kring vikthetsen som ägde runt för några veckor sedan, är det faktum att det finns väldigt många unga, främst tjejer, som bara bryr sig om vad dom äter och inte äter, hur mycket dom tränar, och hur mycket kalorier dom förbränner, bara för att dom tror att det är vad som förväntas av dem. Det gör mig väldigt, väldigt ledsen. Det borde verkligen inte vara så här. Och ännu sorgligare är det inte tycks finnas något mellanläge. Det finns ingen som inte bara kan vara, som kan vara totalt jäkla obrydd om sin kropp utan att göra en poäng av hur obrydd hon eller han är. Eller gör det till ett politiskt korrekt uppdrag att jobba för att motverka ätstörningar, och gör en enda stor gigantisk pr-cirkus av det hela. Hur är det möjligt? Finns det någon kvinnlig förebild som är "lagom" och som inte tvingas försvara det, eller förklara hur härligt det är?

Unga tjejer som är normalviktiga borde tänka på tusen andra saker. Det sista de borde bry sig om är att hålla reda på hur många kalorier det är i bullen dom fick hos bästisen i eftermiddags, eller bekymra sig över att dom bara tränat en gång veckan som gått. Men så länge normalviktiga kvinnor inte gör annat än obsessar kring just sina kroppar, sina matvanor och liknande, kommer många många fler följa i deras spår. Men gör inte det. Njut istället. Att det ska vara så svårt!

Havregryn

Hur är det möjligt att en dl havregryn kan innehålla allt från 110 till 140 kcal? Hur? Jag frågar mig det. Hur? I synnerhet då den mer kaloririka är fiberberikad. I min värld talar det mot all logik att den med mer fibrer innehåller mer kalorier?

Ännu jobbigare är att jag ätit den fiberberikade, kaloririkare gröten i tron att den innehåller lika många kalorier som Ica:s egna. Det innebär att jag fått i mig 30 kcal extra per varje gång jag ätit den under senaste veckan. Och det är inget shorter then a scandal.

Och jo, jag förstår att jag håller på att gränsa till galet träningsfreak, tack så jättemycket.

Dagens Youtubeklipp - Feist Brandy Alexander

So far har Tyra lyckats klämma in en blind, en lupussjuk, ett dampbarn och en transsexuell ( har jag glömt någon) i olika omgångar av ANTM. Är det smart, eller bara så pk att man bara hatar henne ännu mer? Är ANTM en skruvad variant av Min stora dag? Eller är det en ren slump att varannan omgång av serien haft någon drabbad deltagare som inget hellre vill än tala sig varm för sin sak, som vill få världen att förstå?