Vissa vänner försöker jag krampaktigt hålla kontakt med bara för att jag inte orkar med ovissheten. Ovissheten att inte veta var jag exakt jag har den andra människan. Det slutar med att jag ytterst pliktskyldigt alltid hör av mig lite då och då.

Sen finns de de som jag tror jag är så bra vän, som jag varit vän med så väldigt väldigt länge att det inte finns någon anledning till att behöva hålla på så. Jag tror och vill att det ska vara så att dessa vänner är såna jag bara kan ta upp tråden med och allt ska vara precis som vanligt. Men så är det inte. Jag har sakta men säkert insett att jag och en vän sedan väldigt lång tid tillbaka glidit ifrån varandra fullkomligt. Jag inser så här i efterhand att alla krampaktiga försök att hålla mig uppdaterad om hennes liv varit till ingen som helst nytta för jag har egentligen inte varit intresserad, egentligen inte brytt mig det minsta. Jag har minst sagt pliktskyldigt hört av mig för att göra upp om att träffas de få gånger vi råkat ha möjlighet att göra så bara för att mötas av ännu ett bakslag, ännu ett förhinder. Och det har uppenbarligen inte funnits tillräckligt mycket vilja hos någon av oss att överkomma dessa hinder, hitta tillbaka till varandra, för att komma underfund med varför vi var kompisar från första början. Och nu börjar jag tycka att det är lite för sent. Jag tror inte vi kommer hitta tillbaka till varandra, inte nu i alla fall. Kanske om fem år, eller tio. Men inte ikväll, imorgon eller nästa vecka. Den sträckan vi måste tillryggalägga för att komma ikapp har blivit alldeles för stor, och vi har bägge varit alldeles för lata. Inte ansträngt oss tillräckligt. Att inbilla sig att vi nu har något vi kan bygga vidare på är att ljuga för sig själv och det hatar jag att göra. Det gör självklart skitont att inse att jag mist någon som brukade vara en väldigt god vän, men frågan är väl om jag inte gjorde det redan för väldigt länge sen?