And the beef goes on

Debatten kring kvinnosynen inom hiphop fortsätter. Igår diskuterades ämnet i Din gata( debatten börjar tio minuter in i andra delen av fredagens program), där krönikören och "journalisten" Annah Björk tillsammans med de bägge programledarna och rapparen Supreme från Loop Troop dryftade frågan.

Annah började med att påpeka att kritiken som förts fram mot hennes krönika har varit osaklig. Och då frågar jag mig om det inte också var så att hennes krönika också var mer eller mindre osaklig. Då hon, trots att hon visste att den ena artisten blivit friad, och den andra inte kunde kategoriseras som hiphop, ändå valde att skriva om dem i sin krönika. Och försvarade det faktum att hon trots att alla vet att den senare artisten inte håller på med hiphop, med att hon inte ville hänga ut honom. Och att det är just att folk fäst sån vikt vid dessa detaljer som gör deras kritik osaklig. Men det är ju för att dessa två detaljer visar på hur osaklig din krönika från första början är Annah, som vi tar upp dessa detaljer. Trots att nu Nestius vill att vi ska fokusera på viktigare saker, och inte nedlåta oss till "grova personangrepp".

Kommer hiphop, i relation till andra kulturyttringar verkligen undan med att vara kvinnofientlig och sexistisk? Jag vet inte alls om jag håller med. Faktum är att jag håller fast vid uppfattningen att just för att man är så medveten om just detta element, så blir just detta också så väldigt mycket mer ifrågasatt. Det är inte politiskt korrekt att rappa om kvinnor som vissa artister gör, och jag tror anledningen till att detta får så mycket uppmärksamhet är för att det skiljer sig så fundamentalt från den gängse uppfattningen om vad som är politiskt korrekt eller inte. Medan andra saker, som väl kanske inte är politiskt korrekta, och minst sagt kvinnofientliga, ändå är långt mer accepterade av samhället som sådant. Som det faktum att klädindustrin sexualiserar sexåringar, att den kommersiella musikindustrin låter låtar med sexuella undertoner förekomma på skivor riktade till just barn, etc etc. Där skyller man väldigt lite på de kommersiella krafterna, just för att det är dom som har makten, och man som förälder anser sig ha för lite inflytande för att de facto kunna göra tillräckligt stor skillnad. Och också för att grupptrycket är alldeles för stort för att man som förälder ska kunna neka sitt barn Hits for kids 18, trots att den säljs in med exempelvis gruppen Sunblock, inte känd för något annat än videos med halvnakna bikinbrudar.


I mina ögon är det bara så absurt att man väljer att se dom där nakna brudarna i Outcast video som ett exempel på hur kvinnoföraktande hiphopen är, när nakna brudar förekommer i så gott som alla typer av musikvideos, oavsett genre, till och mer explicit i vissa.



Och därför är det ofrånkomligt att inte fråga sig om kritiken kommer sig av andra orsaker, som exempelvis vem det är som håller i micken, och den personens hudfärg och etnicitet. Och av samma anledning tycker jag, trots att många i debatten sagt motsatsen, att det visst är relevant att fråga sig om annan musik verkligen är så fasligt mycket bättre än hiphopen. Inte för att på något sätt skyla över det faktum att viss hiphop är sexistisk och förnedrande på många sätt och vis, men för att illustrera att denna sexism och förnedring, som somliga tycks tro är unik för hiphopen, finns och frodas överallt i vårt samhälle, men kanske är lättare att se som åskådare utifrån, och inte som delaktig i kulturen i sig.

Det känns helt enkelt som att Annah generaliserade alldeles för mycket, och på ett sätt som inte alls gynnade hennes poäng. Jag applåderar henne för att ta upp frågan kring kvinnofrid, men jag tror inte för en sekund att anledningen till att de misstänkta möjligtvis gjort vad de står anklagade för står att finna i hiphopmusiken. Den står att finna i att vi lever i ett samhälle som präglas av kvinnoförtryck, och det tycker jag hon kunde ha tagit upp och fört fram på ett väldigt mycket mer effektivt sätt. Faktum är att det känns som hon började i helt fel ände. Vad man måste fråga sig är varför vi exempelvis i Sverige idag har så låga straffsatser för denna typ av brott, varför rättsäkerheten för kvinnor är så försvinnande liten, och varför vi inte tydligare fördömer den här typen av handlingar. Hur kommer det sig att det krävs att en kändis måste misstänkas för att ha dunsat ett blockljus i huvudet på sin fru, för att vi överhuvudtaget ska börja diskutera frågan? Varför ges inte varje liknande misshandelsfall samma uppmärksamhet, då denna typ av handlingar äger rum så gott som dagligen? Och med vårt tysta medgivande?

Läs mer om debatten här, här, och här.