Det börjar med att man hör en slinga, en rad, ett par enstaka toner. Och efter att ha hört samma stycke fler än en gång så sitter den som berget och man kan med inga som helst medel förmå sig att ständigt hitta tillbaka till den. Vad som kommer ut är en och samma rad, ett och samma stycke. Ett stycke som man sedan helt omedveten om det repeterar för sig själv gång på gång. Men med Neyos låtar har jag alldeles nyligen insett att min hjärna inte gör skillnad mellan låtarna. Eller att hjärnan har enklare för att se likheterna mellan hans låtar än vad jag själv har. I min hjärna finns bara ett spår, en galen sammanblandning av alla låtar han gjort som jag gillar. Som dunkar på och blandas ihop i en enda oidentifierbar gegga.



Kanske tar man sin början i Closer eller Miss Independent, men sen är det som att man blir ett offer för sitt eget godtycke, då hjärnan helt oväntat blandar någon av nyss nämnda med Jennifer Hudsons Spotlight, för att sedan återvända till låten man inledde med.



Jag tycker det är jävligt tråkigt att Neyo inte varierar sig själv mer än att min hjärna förmår hitta precis på vilket sätt han ständigt återupprepar sig, samma harmonier och melodier.



Jag tror dock inte att det bara är musiken och melodierna som gör detta möjligt. Även om han producerat fler låtar på de senaste fyra åren än vissa låtskrivare hinner göra under en hel livstid så handlar hans låtar ändå bara om samma sak, och detta framfört på nästan alltid precis samma sätt. Visserligen oftast bra och mycket välbekant, men kanske börjar det bli lite för välbekant?