Nätdejting ( del 4)

Jag kan inte komma ifrån känslan av att nätdejta är ungefär som att söka jobb. Det börjar med att man skriver en presentation, något som lika gärna skulle kunna vara en arbetsansökan. Man radar upp alla sina goda och dåliga egenskaper, vad som gör en till en bra partner, varför man vill ha ett förhållande, vad för slags förhållande man vill ha, och vad för slags partner man söker. När man tänker efter egentligen precis så som det personliga brevet i de flesta arbetsansökningar ser ut.

Med den lilla skillnad att man här inte på något sätt är i händerna på hårda arbetsgivare på jakt efter den ideala anställda, utan i lika hög utsträckning själv är den som anställer. Och precis som i processen vid nyrekrytering är det påfallande många som faller vid första gallringen. Presentation faller på att vara för privat, för personlig, för opersonlig, för krystad, för tillgjord. Men man slipper skicka det där alltid lite ursäktande brevet där man förklarar att platsen gått till en annan sökande. Det kanske går upp för kandidaterna då man månader senare återvänder till en presentation bara för att upptäcka att personen ändrat sin status, eller helt enkelt inte längre finns att finna på sidan.

Och likt presenationen inte är något annat än en arbetsansökan, är den första kontakten inget annat än en arbetsintervju. Vad heter du, var bor du, vad jobbar du med, har du varit medlem länge, har du träffat någon irl, vad gör du annars då ? Trots den uppsjö av vad som tycks vara olika individer, följer ändå de första fem mejlen man skickar varandra ändå alltid samma mönster. Mycket sällan, för att säga aldrig, avviker dessa mejl genom att gå direkt på kärnfrågan, om man ska ses, om man vill ses, om man kanske inte borde ses. För omedvetet tycks bägge parter veta att är man för rask med att fråga, är risken att svaret uteblir överhängande. Därför fortgår de högst opersonliga frågor som avhandlar familjeförhållanden, film och musiksmak, preferenser vad gäller uteställen och mat istället. Förr eller senare har man brutit ny mark och vågat ta sig an mer personliga ämnen och på så sätt också tagit nästa steg för att kanske så småningom ta ännu ett, eller så dör relationen där och då just för att man aldrig kommer vidare.

Träffas man, och det mer än en gång, går det bäst att beskriva som en i vissa fall väldigt kort, andra fall väldigt lång, provanställning. I allra värsta fall är all den kemi och attraktion som man trodde att man hade i det gemensamma tilltal man lyckats skapa i den där bubblan som internet visade sig vara som bortblåst. Det blir inte tal om någon provanställning, än mindre någon anställning. Kanske går man tillbaka till skrivbordet och inser att man gör bättre i att anställa någon internt ( dvs ta tillbaka sitt ex). Eller så är det helt saligt, allt stämmer, och man kan komma överrens om en heltidsanställning.