Jag vet inte om man kan skylla på Annahs illa formulerade krönika, men den karaktär den efterföljande diskussionen fått är minst sagt löjlig. Eller, egentligen rör den sig på två olika plan. Å ena sidan på Citys sajt där person efter person kommenterat så väl krönikan, som Nestius svar på kritiken. Kritik som varit minst sagt lika onyanserad som krönikan. Och det gör mig väldigt ledsen. Jag hade hoppats på att för en gångs skull verkligen få chans att diskutera den den här frågan utan att det slutar med personliga påhopp, där endera parten till slut känner att den motsatte parten inte är vatten värd.

Å andra sidan förs det en intressant och väl insatt diskussion inom delar av bloggosfären, en diskussion som City inte verkar vilja delta i. Av vad som inte kan upfattas som annat än rädsla. Just för att man är så oinsatt i ämnet, vågar man inte ge sig in i att diskutera ämnet med personer som Axel Björklund eller Johan Wirfält, som bägge visat sig vara minst sagt pålästa, och sedan länge fört upp ämnet till den nivå man önskat att den hade varit redan från första början. Istället blir dom där smågnälliga kommentarerna en möjlig flyktväg, ett sätt för City med Nestius i spetsen att säga att detta, sättet som dem som säger sig försvara hiphopen och dess ideal på, är ett utmärkt exempel på hur rätt Annah hade från första början. Och vi är helt plötsligt tillbaka på ruta ett.