Låt oss diskutera kvinnosynen inom hiphop då

Mikael Nestius har nu tagit bladet från munnen och publicerat en kommentar till Annah Björks krönika. Förmodligen eftersom att reaktionen mot krönikan och innehållet i den varit så omfattande, att det varit direkt tjänstefel av honom att inte göra det.

Om vi nu verkligen ska dissikera sakfrågan så vill jag börja med att analysera de bägge artister Annah nämner i sin krönika. Den ena en välkänd rappare med flera skivor bakom sig, som även producerat andra artister. Han har blivit friad från anklagelserna om sexuellt tvång och avskrivits från utredningen. Jag vet inte om jag tycker att det faktum att den dj i anknytning till en av hans spelningar misstänks för att ha våldtagit en femtonåring verkligen hör till saken. Vad som är desto mer intressant är att fråga sig huruvida denna dj endast och bara lyssnar till den hiphop som Mikael Nestius påstår är sexistisk och kvinnofientlig. Eller om han likt många andra dj:s kanske kan tänkas lyssna på det mesta, utan att kalla sig varken hiphoppare eller popsnöre. Tillbaka till arstisten, som jag upprepar är friad, så har han, mig veterligen aldrig släppt någon låt där han ger uttryck för att vara mer eller mindre kvinnofientlig än någon annan man eller kvinna heller för den delen. Han, liksom många andra artister och konstnärligt aktiva ger genom sin konstart uttryck för samhället vi lever i och alla är en del av. Och att vi lever i ett samhälle präglat av ojämställdhet, sexism och kvinnoförtryck är nog ingen direkt nyhet. Det vore fel av mig att säga att han är ett offer för omgivningen, men det går inte att komma ifrån att man som kreatör är en del i ett sammanhang, oavsett om man vill eller inte. Att han sedan än idag får lida för att för tio år sedan offentligt uppviglat publiken, det är bara beklagligt.

Den andra artisten, är lika mycket kollega med Mikael som han är artist. De senaste åren har han försörjt sig främst genom sitt kunnande om musiken han framför, än genom att framträda. Och inte heller hans musik, som jag snarare kategoriserar som pop snarare än hiphop, ger uttryck för den typ av kvinnofientlighet som Annah Björk tar upp. Så att dessa två artister, på grund av att de bägge skulle hålla på med musik i största allmänhet, och då hihop enligt Annah Björk i synnerhet, gjort det som de står anklagade för håller i mina ögon inte. Inte alls.

Så till Snoop Dogg och hans p-rulle. Skulle jag stå i publiken och bevittna detta, hur Snoop inte skjuter tjejen i ansiktet, utan skjuter SATSEN i tjejens ansikte, skulle jag inte göra annat än känna väldigt stark avsmak. När sånt här händer är det allas ansvar att ta avstånd. Ändå är det ingen som gör det? Varför inte då? Kan det ha något att göra med att vi faktiskt lever i ett samhälle som i alla avseenden förtrycker kvinnor, som nedvärderar kvinnor på alla möjliga sätt, och i alla möjliga situationer. Och att detta inte på något sätt är unikt för hiphopen? Det finns mycket hiphop jag gillar, ja faktiskt älskar. Hiphoppen gav mig som tonåring en tillflykt, ett gömställe. Något jag kunde identifiera mig med då det enda jag kände med gentemot resten av min omvärld var utanförskap. Som kvinna har jag funnit stora förebilder i kvinnor som Lauren Hill och Erykah Badu, och sexismen som jag dagligen stöter på i musikvideos med Outkast och 50 cent illustrerar i mina ögon inget annat än att hiphopvärlden inte är så väldigt mycket annorlunda mot världen generellt sett. Men det betyder inte att jag som lyssnare behöver gilla det. Faktum är att jag just därför också gör en ganska stor poäng av att påpeka att jag inte gör det. Att jag hatar all musik, oavsett genre, om den ger uttryck för den typ av sexism eller kvinnofientlighet som exempelvis Candy Shop. Att det är lika lite en rolig grej, som det faktum att unga tjejer så gott som dagligen får höra att dom är slampor, horor, luder i skolan.

Just för att hiphoppen länge varit så utskälld känns denna diskussion så fruktansvärt jävla onödig. För att varje gång den äger rum så är det ännu en som tvingas rannsaka sig själv för att dom gillar en viss rapgrupp, tyckerom en speciell producent, eller ofta nynnar på en särskild låt. Jag skulle aldrig kräva att någon, på grund av vilken musik han eller hon lyssnade på, skulle bli tvungen att stå till svars för allt genren står för. Lika lite som jag måste gilla all slags hiphop, lika lite förväntar jag mig att en hårdrockare ska försvara hur hårdrocken, om man lyssnar riktigt noga, glorifierar den manliga krigaren som myt, där kvinnor inte sällan är något annat än ett vänt väsen.

Precis som nästan så gott som alla annan kultur, så föds hiphopen ur en samhällstradition där mannen är norm. Där, precis inom många andra slags kulturformer, formas bilden av mannen som stark och osårbar, och där man ständigt riskerar att uteslutas om man inte kan leva upp till bilden av vad en man är. Vilket är så paradoxalt. För lika många låtar som pratar om hur många man haft sex med, hur man tvingat tjejer att suga snoppar, lika många låtar ger uttryck för en kärlekstörst få andra musikgenrer lika genuint vågar låta män uttrycka, utan att det låter krystat eller tillgjort.

Det vore så enkelt att försöka komma ur denna diskussion bara genom att rada upp exempel på exempel där annan musik är precis lika kvinnofientlig som hiphoppen, men Nestius vill med sin krönika att vi, som lyssnar på hiphop, först offentligt ska tvätta vår smutsiga byk. Men jag frågar mig vad det egentligen är för skillnad mellan Pimps and Hoes, och Britneys låtar. Hon som i tur och ordning framfört låtar som I´m a slave for you och Born to make you happy? Vad om inte kvinnan som ett objekt, endast till för att behaga ger inte dessa låtar uttryck för? Vad?