Att se första avsnittet av Ensam mamma söker var verkligen outhärdligt. Men eftersom jag vet att detta drama kommer dominera kvällspressen under de närmaste månaderna har jag kapitulerat fullkomligt inför tanken att kunna ignorera det totalt. Därför anser jag det bättre att se på helveteskapet och i alla fall bilda mig en egen uppfattning om vad det är som är grejen. Inte för att jag förstår vad som verkligen är grejen. Är det att hela serien är så ofattbart pinsam ? Att man skäms å alla deltagandes vägnar? Att serien så väl illustrerar tvåsamhetens tvång? Den skamlösa överexponeringen av svensk mysmusik? (EN SVENSk ÖVERSÄTTNING AV IT MUST HAVE BEEN LOVE!) Vad är grejen?

Det är verkligen pinsamt. Det gäller verkligen att ha skämskudden inom räckhåll, då ju männen häver ur sig klyscha på klyscha, och i sitt handlande tycks bli alltmer desperata. Även om dom å ena sidan tycks väldigt älskvärda, och emellanåt också charmiga, förstår jag inte hur någon kan sakna självdistans så till den milda grad som dessa män tycks göra, även om även det är befriande i sig.

Själv vet jag inte hur jag skulle reagera om jag blev uppvaktad på det där sättet. Förmodligen med ironi,sarkasm och cynism aldrig tidigare skådat, eller dokumenterat. Hur kan man ta dessa män på allvar? Jag tycker att deras uppvaktning är precis så som jag tror att dom föreställer sig att vi kvinnor vill bli uppvaktade. Och på så sätt visar serien brutalt öppet hur cementerade könsrollerna är. Skönt då att hårfrisörskan, som jag först trodde jag skulle reta mig allra mest på då hon har alla wtattribut i världen ( frisör OCH barn döpta efter skådisar/kändisar) syna samens present i sömmarna och konstatera att han köpt den på macken tio minuter innan. De andra var desto mesigare och sa inte ifrån de minsta, och verkade falla som furor för alla blommor dom fick.

Jag förstår inte varför inte folk bara hoppar av tvåsamhetshetsen? Är det verkligen höjden av självförverkligande att leva i ett förhållande? Är det verkligen det enda sanna värdet att sträva efter? Det enda sättet att må bra och leva länge på? Att ha någon att dela allt med i all evighet? Och det till vilket pris som helst? På bekostnad av sina barn? Sin familj? Jag tycker det är så sorgligt. Och det säger jag inte för att jag är en bitterfitta (vilket jag iofs sig är). Jag vägrar lägga min lycka i händerna på någon annan. Dyker det upp en rolig,charmig man med skägg så är han mer än välkommen att försöka sig på att leva ihop med mig, men då jag har väldigt höga krav så har någon sådan varit väldigt svår att hitta. Att då höra detta ständiga tjat om att " det finns någon där ute", vilket flera av deltagarna i programmet dessutom upprepade både en och två gånger, det tröstar inte. Det får mig istället att undra vad fan det är för fel på mig, om inte jag duger, men också om jag inte kan hitta någon som duger åt mig.