En annan intressant aspekt av vad somliga har kommit att kalla Annahgate, är vilken ovilja det ändå tycks finnas kring att diskutera de mindre accepterade, men likväl väldigt mer eller mindre grundläggande idealen som är en del av hiphop. Det är så väldigt tacksamt när någon utifrån kritiserar en kulturyttring, det ger yttringens utövare och belackare möjlighet att göra gemensam sak i att fördöma kritiken som ett mått på okunskap. En helt annan sak är det när någon som är en del av rörelsen kritiserar den på samma sätt, men med så mycket mer på fötterna. Då kan personen ifråga få höra att man inte behöver lyssna om man ändå inte har något bra att säga, att man får ta det onda med det goda och borde veta bättre. Men vem fan har sagt att man måste gilla allt med den musik eller konstform man föredrar? Det är genom kritik man utvecklas, utan den är vilken kulturform som helst dömd att stagnera och dö. Det måste finnas utrymme att kritisera såväl texter, produktion och utförande, utan att för den delen bli anklagad för att vara illojal.

Jag stöter på detta rätt ofta, i kraft av mitt kön. Och jag överdriver inte om jag varenda gång jag vågar mig på att kritisera en skiva, en låt, en artist eller en producent får höra att jag inte vet vad jag pratar om, och därför alltid måste försöka överbevisa personen jag för diskussionen med om att jag faktiskt vet vad jag pratar om. Senast handlade det om Gentlemans konsert och hur han hackade sönder låtarna så att energin och dynamiken hos publiken helt gick förlorad, och vad som återstod var en publik som musten fullkomligt gått ur. Jag vet att det är kutym att hålla på det här sättet, jag har gått ut på reggaeklubbar tillräckligt länge för att ha behövt stått ut med mindre bra och dåliga dj:s som gjort precis likadant med så gott som alla mina favoritlåtar, men det betyder inte att jag bara för att jag gillar reggae måste gilla just det. Faktum är att jag måste få våga kritisera det just därför att skillnaden mellan att göra det eller inte hänger så väl ihop med hur man gör det, och att jag, precis som så många andra förmodligen kan uppskatta det om det görs på rätt sätt. Vilket sällan har varit fallet då jag istället för att uppnå total eufori, istället bara blivit skitlack och gått ut för att svalka mig istället.

Mannen jag diskuterade denna fråga lät mig aldrig komma till min poäng utan snäste av mig som okunnig och dum, innan han helt resolut sammanfattade med att jag borde läsa på innan jag uttalade mig. Den typen av fundamentalism är så skrattretande, men framförallt så väldigt väldigt provocerande.