Bantarblogg it is

Jag har ju lovat mig själv att inte bantarblogga, och det är väl inte heller det jag kommer göra. Jag vill bara ge uttryck för min frustration över mig själv och vad jag låtit mig själv bli. Och också visa på hur fullkomligt hjärntvättad jag är när det kommer till just saker som har med vikt att göra. Det här i ett led att, i Shakti Gawains anda gör mig själv uppmärksam kring vad jag har för föreställningar om min kropp, för att på så sätt kunna bryta ner dem.

Till att börja med är jag sjukt fixerad vid min vikt. Jag är närmast besatt av varje gram över eller under varje litet kilo. Som om det verkligen har någon som helst jävla betydelse. Men iaf. Här har vikthetsen iaf lyckats vinna över mig totalt. Och nu börjar jag lacka rejält. Mina åttio kilo är ganska många kilo för många, men när jag ställer mig bredvid någon lika lång som väger lika mycket blir jag ibland rädd, för att jag inte för mitt liv kan inbilla mig att jag faktiskt skulle kunna väga lika mycket. Det går liksom inte in. Jag har stora tuttar, som säkert väger en fyra fem kilo( ja jag överdriver men stora är dom) och mina lår är kraftiga på ett sätt som inte är tjocka. Samma gäller mina vader. Dom är inte tjocka, dom är muskulösa. Allt mitt fett sitter kring magen eller på ryggen. Och eftersom jag är kurvig så kanske mitt fett inte heller upplevs som lika mycket som någon med en annan kroppsform. Men jag väger fortfarande åttio fucking jävla kilo!

Nu är det ju inte bara vikten i kilo i sig som gör mig upprörd. Det är det här med BMI. Jag är till råga på allt också barnsligt förtjust i dessa tre bokstäver. Jag antar att det finns en del av mig som vill nära denna besatthet bara för att sätta den i mig som försöker uppnå något omöjligt på plats. Jag vill ha en BMI på cirka 20, för det skulle betyda att jag var smal, inte bara i mina egna ögon utan också i allas ögon. BMI har för mig förvandlats till den enda riktiga värdemätaren, det är den som avgör om jag är fet eller smal, tjock eller normalviktig. Själv har jag gett upp rätten om att ha något att säga till om det. BMI bestämmer allt. Skulle jag landa på ett BMI runt 20 skulle ingen i världen kunna komma och säga att jag är tjock, då skulle jag säga, näe jag har ett BMI på 20. Jag vill ha omvärldens godkännande på att jag inte bara själv tycker jag är smal, utan också att dom tycker det. Jag vet ju själv hur sjukt detta låter men ett steg emot att frångå denna uppfattning är för mig att skriva om det och bearbeta det.

För det är en väldigt kluven inställning jag har. Skulle jag sträva efter ett BMI på 20 skulle jag i nuläget vara tvungen att gå ner 25 kg, till 55. Jag ser liksom inte riktigt var jag skulle kunna ta dessa 25 kg ifrån. Jag är hemskt ledsen. Jag har inte kroppsuppfattning nog för att se att jag skulle vara så tjock att jag hipp som happ kan säga hej då till 25 kg.Förra året sa jag hejdå till femton kilo, och jag har för och efter bilder och kan se var dom försvann ifrån. Men att göra om det nu, med ytterligare tio? Det är är så orimligt. Och som gör att vad jag strävar efter är så skrattretande löjligt. Varför jaga en siffra? Till vilken nytta? Är det inte mitt välbefinnande som borde vara viktigast av allt?

Jag försöker komma bort från dessa vanor genom att intala mig själv att jag vill bli smalare, starkare, få bättre kondition, men att jag måste försöka sluta tänka i kilon och kalorier. Det är bara så svårt då det är det enda sätt att mäta framgång på som jag gillar och tycker om, även om jag ju vet att samma siffror som gläder mig en dag kanske förstör min nästa. Jag vill kunna se resultat jag kan relatera till, tänka på, reflektera över.

Jag tror att jag sätter upp orimliga mål för att jag aldrig ska ge mig. Med orimliga mål är man aldrig nöjd och det har så här långt passat mig som handen i handsken. Det är som när folk berömmer mig och jag bortföklarar det som om det är precis i sin ordning, lär dem att inte förvänta sig varken mer eller mindre, utan bara ren och skär perfektion, fulländning från mig. Men kom igen. Jag gick ju för fan ner femton kilo på åtta månader, det är fan inte alla som kan säga att dom har gjort det. Ja, men dom där femton kilona var ju helt och hållet helt självförvållade. Jag har svullat i åratal och då får jag fan ta konsekvenserna. Och så stor skillnader är det ju ändå inte på dom där före och efter bilderna. Jag trodde bara att femton kilo skulle synas mer. Tänk om nästa femton syns lika lite? Alltså är det lika bra att satsa på 25.