Finska familjen

Jag såg Patrik 1,5 i fredagskväll eftersom ödets ironi gjorde att jag stod utan biljetter till Stevies konsert. Och filmen var väl inte direkt en fullgod ersättare, men ändå klart underhållande. Dock fick jag klåda av att återigen se hur finnar porträtteras som ovårdade, missanpassade och gapiga. Då i form av den flerbarnsfamilj som verkar förstöra intrycket av den annars så fridfulla gatan det homosexuella paret flyttat in på. Med fyra eller fem barn i hasorna dyker dom sent upp på kvartersfesten. Sedan mobbar deras barn stackars socbarnet Patrik. Farsan kör vårdslöst (raggarbilen) gatan fram mitt under föreningens dag, och får dåndimpen då yngste sonen får en vaccinationsspruta av av bögen till läkare. Jag känner att jag blir lite trött. Jag kan inte låta bli att tro att anledningen till att man väljer att låta finnarna vara rötäggen på den här gatan, i den här sagan, är att dom är välanpassade, men ändå när det kommer till kritan egentligen väl ändå inte, då dom med sitt sätt alltid ändå lyckas sticka ut, inte nödvändigtvis genom att vara annorlunda, men bara genom att inte vara som alla andra. Och för att man än idag inte kan föreställa sig att några andra utom nordbor, och möjligvis östeuropeer befolkar alla de villaområden som Sverige är fullt av.