Lincoln Burrows har en rätt mäktig bekymmersrynka. Jag skulle vilja påstå att ingen annan på tv frontar bekymmersrynkan lika bra som denna man. Att det har att göra med att han har mer bekymmer än någon karaktär någonsin haft kan förstås höra till saken. Rynkan verkar vara det enda beständiga i hans liv. Den är alltid där, oavsett om han så vandrar landsvägen fram med sin son, sitter på dödcell, planerar att döda presidenten eller står och dryftar sina kommande flyktplaner med brodern. Det är just detta som kännetecknar en genuin bekymmersrynka. Den är ständigt närvarande och går inte att bli kvitt även om man så deltar i en session skrattyoga. Vid det laget har livet varit så pass hårt att alla umbäranden man haft etsats sig fast mellan ögonbrynen.

Men Lincolns rynka är ändå inte fullt lika mäktig som min, min mammas, eller min morfars. Dessa tre är ganska goda exempel på hur rynka växer med ansvaret som livet innebär. Tre generationer av motgångar manifesterade i anlete efter anlete. Min är inte på långa vägar helt permanent, bara lite svag, medan mammas är desto tydligare. Att morfar slår oss bägge med hästlängder är kanske inte någon överraskning.

Mamma säger att den där rynkan är ett kännetecken för att man är sökare. Om det verkligen stämmer, eller om hon säger så just för att vi alla tre varit eller är just det, är svårt att säga. Det är också svårt att avgöra om vi är på grund av den där rynkan vi har gemensamt, eller om vi har rynkan för att vi är det. Medveten om att det nog inte finns tillräckligt med botox i hela västvärlden för att göra mig kvitt den, har jag lärt mig att älska den. Söka kommer jag göra ändå, med eller utan den.