Jag är rätt van vid att få frågan om jag är med barn. Första gången blev jag skitledsen men eftersom det var när jag var värdinna på Jensen var det inte läge att springa ut i köket och böla, även om jag där och då inte kände för något annat. Andra gången var på gymmet strax innan ett gympapass då ledaren frågade när jag skulle ha. Vad fan skulle jag göra där om jag var med barn? var det enda jag tänkte. Tredje gången var utanför en pantbank vid Odenplan då en kille utan tänder undrade om jag väntade tillökning. Varenda gång det här händer och jag säger att jag inte gör det så intygar samtliga att det inte är för att jag är tjock som dom tror det. Detta gör mig lika mållös varje gång. Något dummare har jag aldrig hört. Självklart är det för att jag är fet som ni tror det. Okej att jag har stora tuttar men det är ju dom i kombination med min övervikt som får er att dra den ena slutsatsen efter den andra.
Att folk tror att jag är med barn, och till om med frågar mig om jag är det, har länge varit en av anledningarna för mig att vilja gå ner i vikt. Målet har varit att få folk att sluta tro det. Jag vet att detta inte är ett problem unikt för överviktiga tjejer då flera av mina mycket smalare vänner och bekanta fått höra liknande saker. Och jag vet också att det är människorna som tror det, och säger det, som är dumma i huvudet, inte jag. Något jag brukar göra dem uppmärksam på genom att säga just det. Nej jag är inte med barn jag är tjock. Bara för att få dem att uppmärksamma att dom vägrar sakna förmåga att tänka sig att en fet tjej med stora tuttar skulle kunna vara något annat än havande. Så begränsad tycks människan vara det endast tycks finnas en rimlig förklaring till varför någon av kvinnligt kön är rund om magen, och den är hon blivit på smällen. Visst är världen för underbar ändå!
Med varje gång som jag tvingats möta dessa antaganden från omgivningen så har jag hunnit tänka ett varv till kring hela grejen. Jag har försökt hitta ursäkter, rättfärdigat min egen övervikt, försökt hitta förklaringar till varför folk kanske tycker att jag ser mer gravid ut än någon annan som är lika tjock etc etc etc. Framförallt har jag varit tvungen att rannsaka mig själv, och min omgivning, något som varit så väl jobbigt som givande. Jag har tröstat mig själv med att min svankhet kanske kan göra att jag ser lite mer gravid ut än någon annan, att dom där människorna nog inte har sett så många gravida människor i sina dar om dom inte kan skillnad på mig och en väntande mamma, intalat mig att dom inte har något att yttra sig om vad gäller mig kropp, och väldigt många gånger använt erfarenheten som en drivkraft till att försöka gå ner i vikt. Ofta har dessa människor poppat upp precis när jag varit som mest nöjd med över hur mycket jag gått ner senaste tiden, då som någon slags påminnelse om att jag fortfarande har lika lång väg att vandra. Något som gjort mig väldigt modlös.
Nu är det ett tag sen någon frågade om jag var med barn. Jag vet att det säkert finns dom som tror att jag är det, men inget säger, och det har skapat enorma hjärnspöken. Det finns kläder jag väljer bort att ha av rädsla för att dessa ska få mig att se gravid ut. Oavsett hur snygg jag är i dessa plagg i övrigt kan jag inte komma ifrån rädslan att dessa plagg ska locka fram den där kommentaren och jag vägrar ta den risken. Jag kommer förmodligen aldrig bli kvitt den, även om jag nu skulle gå ner tio, femton eller tjugofem kilo. Det är så att jag ibland önskar att jag faktiskt vore med barn bara för att slippa dessa komplex. Jag inbillar mig att det vore så väldigt mycket skönare att vara med barn och kunna äta för två, och faktiskt göra det, och så fort någon tittar lite konstigt på en för att man proppar i sig en gigantiskt bakelse inte behöva ha det minsta dåligt samvete för det. Det är hur jag föreställer mig att det vore. Brutalt medveten om att spökena inte försvinner, även om jag förändras.
( Ord i detta inlägg som stavningsprogrammet ville ändra ; hjärnspöken, stavningsprogrammet,tuttar,poppat, Odenplan, Jensen, gympapass,pantbank.)
fredag, september 12, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Men åhhh vad störande att folk klämmer ur sig såna kommentarer!
Jag har haft turen att aldrig fått frågan trots mina MÅNGA överflödeskilon. Den enda som har sagt något är ett barn på 4 år, och det tog FAST jag visste att hon inte förstod bättre, kan bara tänka mig hur det känns när en vuxen säger samma sak...
Skicka en kommentar