Mamma brukar prata om att hon inte kan andas nere på Blå Linjen. Den ligger för långt ner för att hon ska känna att hon har kontakt med jorden. Hon tror hon kommer kvävas. Det känns onaturligt att liksom låta sig slukas av underjorden på det sättet. Min motsvarighet till Blå Linjen, som jag inte har några som helst problem med utom när höga fjortonåringar misshandlar folk oprovocerat, är ledmotivet till Prison Break. Det var ledmotivet som till slut blev så påfrestande att jag var tvungen att sluta kolla. Kollar jag börjar mitt hjärta gå i hundraåttio, tills jag blir fullkomligt övertygad om att det om jag inte slutar titta eller stänger av ljudet kommer sprängas.

Serien är helt enkelt för spännande för mitt välbefinnande. Vilket är så lustigt eftersom man ju vid det här laget vet att Scofield, och alla andra i serien för den delen, alltid tycks klara sig. Så vad är grejen? Jag har ju sett honom klara sig ur knipa efter knipa och ändå håller jag på att gå åt fullständigt av spänningen.

Nu har jag iaf börjat kolla på Prison Break igen, eftersom sexan repriserar senaste säsongen precis när jag kommer hem från jobbet. Och då jag verkligen vill veta hur det kommer gå så stänger jag av ljudet när det blir som allra mest outhärdligt. Så här var jag även tvungen att göra när jag kollade på Challenge of the Gladiators som nioåring och det var sista hinderbanan. Jag ville kolla men kunde inte hantera spänningen, så jag fann en lysande kompromiss.

Men Prison Break är verkligen en saga. Det saknar fullkomligt trovärdighet och jag antar att det är just för att det är så totalt osannolikt som det ändå vinner en viss måtta av förtroende, eftersom man är så väl medveten om just detta. Det tycks som om en serie inte kan vara precis på gränsen mellan osannolik och trovärdig, och här har vi en som är så osannolik att man inte gör annat än köper det.

Jag undrar bara vem som vid sina sinnens fulla bruk vid en pitch skulle köpa en serie som handlar om hur ett gäng planerar att rymma, rymmer,sen jagas, hamnar i finkan igen och sen börjar planera en ny rymmning. Går man in i detalj så låter Prison Break lika mycket som en såpa som en actionserie. Jomen han har grävt ner ett offer i trädgården, han ska hem till sin tjej som nästan gifte sig med någon annan, jomen han är vakt och nu vill han ha pengarna som dom fått tag på så han förföljer en av rymlingarna men sen råkar han hamna i samma fängelse som dom och då måste dom genast samarbeta? Och så går serien från att i ena stunden vara hård action till att i nästa handla om hur Sucre försöker övertala Scofield att lämna honom med benet inklämt under en stock mitt i en flod? Och precis just då börjar den där smattrande musiken fylla rummet, varpå jag stänger av ljudet.