Jag antar att jag som en försvarsmekanism försöker bortse från det i så hög utsträckning som möjligt, men då jag är något av en självplågare blir det efter hand omöjligt. Alla mina tankar fokuserar på det hemska, det äckliga, det motbjudande. I det här fallet att den där tallriken med risgrynsranden återigen blivit "diskad" och nu står inne i köksskåpet "ren", eller att så gott som alla mina grannar de senaste dagarna diskat utan diskmedel och sedan ställt undan dessa saker som om ingenting. Om det är något jag brukar noja över är det om disken är riktigt ren. Jag är värsta fascisten när det kommer till såna saker, förmodligen har jag blivit arbetsskadad efter tre år som diskare då jag fick bära hundhuvet varje gång det kom tillbaka en oren tallrik med en liten cornflake fastnaglad i kanten. Därför synar jag med mycket stor noggrannhet alla glas, tallrikar och betstick som kommer min väg, diskade av någon annan än mig själv. Helt enkelt för att jag inte litar på att dom äger min förmåga att diska dessa rena. Drabbade i detta är mamma och diskmaskinen på jobbet. Den senare har en tendens att fullkomligt lacka ur ibland och inte byta sköljvatten och då blir ingenting rent, oavsett hur många gånger man diskar. Och det gör mig minst sagt obekväm. För att inte tala om då folk blandar smutsigt och rent. Rena rama minfältet. Då låter jag hellre bli att ta ett glas än utsätter mig för risken att ta ett som skulle kunna vara smutsigt.