Bekräftelshoran - det är jag

Jag tycks vara den enda på mitt jobb som med jämna mellanrum behöver veta vilket bra jobb jag gör. Alla andra verkar vara fullkomligt nöjda med att jobba arslet av sig utan att få så mycket som ett endaste litet hurrarop. Dessa människor tycker uppenbarligen inte att man har rätt att kräva någon som helst uppskattning, man gör ju bar sitt jobb och varför då kräva att få beröm tänker dom. Och jag är beredd att ge dem rätt i sak, men jag kommer ändå inte ifrån att det aldrig kan skada att få lite uppskattning, oavsett i vilken form.

Just för att jag tycks vara den enda som resonerar så här känns det som om det är jag som tänker fel och inte resten av världen. Det är mig det är fel. Jag frågar mig själv varför ett erkännande är så viktigt, och varför jag inte bara kan vara trygg i förvissningen om att det jag gör är bra och att mitt arbete värdesätts och uppskattas, trots att ingen uttryckligen säger det.

Men så inser jag att jag är en bekräftelsehora. Blev jag inte sedd tillräckligt när jag var barn? Fan vad jobbigt att det ska förfölja mig resten av livet genom att jag ständigt ska kräva beröm, lovord och uppmärksamhet från min omgivning. Så mycket trevligare det hade varit om jag bara hade haft vett att förstå att jag blev sedd som småtting och därför nu kunde köpa att jag halvt gråter av arbetsbelastningen utan att någonsin få höra att jag är duktig, för att man inte kan förvänta sig det av av sin arbetsgivare.