Pappa pryter. Precis på det där sättet som alla andra tycks älska att göra sig roliga på finnar över. Han saknar b, blandar ihop det p,e blir ä, och schljud en omöjlighet. Jag tyckte det slutade vara kul att folk skulle härma min pappa när jag var ungefär fjorton och killarna i klassen föll ihop av hans sena sejer. Tills han sa att alla dom där människorna skrattade med honom, inte åt honom. Han har alltid kunnat bjuda på sig själv, och det är tack och lov en egenskap som gått i arv.
Men iaf. I somras upptäckte jag och pappas kvinna Åsa, när vi var i Finland att pappa ju faktiskt kan prata svenska. Eller, vissa kanske inte skulle kalla det svenska. För även om pappa pryter mer än lovligt när han pratar vanlig svenska, så talar han så gott som felfri göteborgska.
Där vi satt framför den öppna spisen var det som om pappa trollade med sin tunga. Jag blev som en femåring framför en trollkarl. Jag fattade inte hur han gjorde. Hur kunde något som han i vanliga fall verkade ha såna problem med, när det kom till väggubb ( gupp) och bubkvällar ( pupkvällar) komma med sån lätthet bara han tog på sig Goa Glenns kostym? Jag tyckte då, och tycker än idag att det är väldigt fascinerande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar