Att bo på korridor. Vilket inspirationskälla det har visat sig vara. Känner jag att skrivkrampen kommer krypande är det bara att endera gå till köket och laga till ett sent nattmål, eller bara börja tänka efter hur bisarra vissa företeelser i detta hus är, för att jag genast ska ha fått en uppsjö uppslag till inlägg.

Ikväll när jag sent om sider stekte lite falukorv i ett välstädat kök ramlade en av grannarna in vad jag kunde bedöma lite lätt berusad. Hon bröt då ut i en svada över hur ofattbart rent och fint det var och att det ALDRIG varit så rent förut. Varpå jag gnisslade tänder men höll tyst om att jag ju städat minst lika bra, om inte bättre sätt till mina bristande resurser, föregående vecka. Jag lyckades hålla mun i ungefär några minuter tills jag sprack av hävde ur mig att jag också städat förra veckan och att det minsann var rent då också. Vilket väl antagligen inte alls tog som det skulle efter som hon var lite lullig.

En sak som verkligen upprör mig, och som slog mig först för några dagar sen, det är orimligheten i att ingen annan än den vars tur det är att städa behöver ta något som helst ansvar för hur det ser ut i köket. Ingen torkar köksbordet, köksbänken, diskbänken, spisen. Allt lämnas åt sitt, eller veckostädarens öde. Och det upprör mig för att jag vet att detta händer för att mina grannar, som jag redan tidigare påpekat är lata och fullkomligt blinda för vad dom lämnar efter sig. Den typen av bortskämdhet är den värsta sorten, och den noggrant utförda fördomsprofil som jag genomfört säger mig att det är ensambarn med bullmammor som faller in i ett sånt här beteende. Det är dom som inte märker att mjölken är slut trots att det bara är dom själva som dricker det. Det är dom som inte fattar att bröd smular och man måste torka med trasa efter sig. Allt detta kommer som en fullkomlig överraskning för dessa människor och för det hatar jag dem. Jag är inte avundsjuk över att jag inte varit lika lyckligt lottad, jag är glad över att ha haft en pappa som varit den totala motsatsen och vägrat tolerera något annat än ren och skär perfektion när det kommer till såna här saker. Men jag tål dom bara inte.

Det upprör mig också för att vårt kök är relativt nytt. Alla kök i mitt hus renoverades under förra året. Det blev klart i februari förra året så köket har ett och halvt år på nacken. Men så som mina grannar, jag är ju förstås helt oskyldigt, inte tagit sitt ansvar för att hålla efter grejerna, så skulle köket lika gärna kunna vara tio år gammalt. Detta syns i synnerhet på spisarna och på golvet. Nya saker som inte är nya mer en en vecka. Bortskämda jävla snorungar som inte har vett att uppskatta nya vitvaror. Ni borde tamefan skämmas. Jag är alltid den som alltid är skiträdd om nya saker. Jag antar att det är snålfinnen i mig som vill använda sönder något tills den slutat rulla och gått upp i tusen små partiklar för att sedan köpa en ny som jag inte vågar använda för att den är så ny. Så brukar det vara i min familj. Den gamla står kvar för den funkar ju, nästan. Och den nya kör man på halvfart så att den ska hålla dubbelt så länge som den föregående. Hade mina grannar haft vett att bruka trasa varje gång dom stekt något, och torkat upp allt stänkflott så hade vi kanske haft en spis man fortfarande kunde spegla sig i. Hade mina grannar vetat hur man kokar, utan att koka över, hade vi kanske haft plattor utan sorgkanter.

Jag vet att jag borde fokusera på hur vi ska göra feministiskt revolution men såna här saker distraherar mig. Och jag vet att det är ett gott tecken att jag inte är helt likgiltigt, för likgiltighet är detsamma som hopplöshet.