Paybacktime

Jag är en mycket varm förespråkare av hämnd. Oavsett om jag så går i terapi hela resten av mitt liv har jag svårt att tro att mitt hämndbegär skulle försvinna helt. Jag är snarare böjd att tro att jag terapi bara skulle ge mig tillfälle att verkligen särskilja mellan dem som jag vill hämnas på rått och gruvligt, och dem som jag idag hämnas på men inte borde lägga ner tid eller ork på att bry mig om.

Inte nog med att jag är hämndlysten, jag är också världens mest om möjligt långsinta människa. Det innebär att jag fortfarande är sur på Jenny Wahlberg för att hon lovade att se Scream med mig och Hilda och sen gick och såg den med sin pojkvän och inte verkade ha det minsta dåligt samvete över vad hon gjort. Jag kände mig försmådd. Jag kände mig sviken. Jag,jag,jag hade inte ord för min besvikelse. Istället gick jag omkring och demonstrativt inte pratade med henne i en vecka, två kanske till och med tre.

Jag har tusen exempel på det här. Behandlar folk mig illa går jag och funderar på vad jag skulle kunna hitta på för sattyg som jag, om jag helt saknade sociala spärrar skulle kunna utsätta dem för. Jag drömmer om dagen då jag får hälla en drink/öl/ett rött glas vin över valfri skitstövel eller slampa. Även om jag personligen aldrig skulle sjunka så lågt undrar jag alltid vad det är för slags människor som skickar bajs till andra? Eller för den delen beställer hem hårdporr åt dem?

Hämnd är ju ingenting annat än min enda möjlighet till upprättelse, min enda chans att vinna tillbaka min forna stolthet. Även om jag är brutalt medveten om att jag genom att nära sådana omogna tankar bekräftar hur mycket personen ifråga verkligen sårat mig, trots att jag är mer än villig att intyga att så verkligen inte alls är fallet, så kan jag inte låta bli. Och om inte jag hämnas så vet jag att universum gör det. Kharma is always a bitch.