På Trästocksfestivalen i somras fann jag mig själv stirrandes på en människa fem till tio meter bort i ungefär lika många minuter, bara för att jag för min värld inte kunde komma på var jag kände igen honom ifrån. Jag stirrade som en besatt. Kollade bort bara för en sekund, fortsatte sedan att stirra, alltjämt medan min hjärna jobbade på högvar för att på så snar tid som möjligt komma underfund med hur jag om möjligt kunde känna denna person. Tills jag insåg att det där ju var min första låtsassyrras första pojkvän. Han som brukade busa med mig och brorsan i huset på Falkgatan, han som hade så långt hårdrockshår att min bror nästan övervägde att själv spara ut sitt, han som tycktes vilja leka lika mycket med oss som hångla med vår syster. Och så kunde då min hjärna äntligen få lite vila.

För så funkar min hjärna. Den maler information, går igenom lager och lager av information, av ansikten, av människor, av platser, av sammanhang, tills den tycks finna två kontakter som hör ihop, passar ihop, för att sedan därifrån börja om. Besattheten är okontrollerbar och går inte att stoppa, jag måste bara låta den jobba tills jag fått svar.

Vissa kallar det här fenomenet för brainworms, och jag får dem ständigt. Tack och lov finns i dessa dagar saker som wikipedia, imdb.com och andra för min hjärna väldigt nyttiga hjälpmedel. Men vad som tycks saknas är ett uppslagsverk över det förgågna. Hur jag känner honom, vem hon är, var jag lärde känna henne, vad han heter. Där är min hjärna utelämnad till bara sig själv och sin egen förmåga att skapa samband och göra slutledningar.