Åh vad jag inte vill gå ut själv på lördag. Jag vet att jag försökt kampanja för allas rätt att gå ut själv, men då jag gick ut själv så gott som tio gånger av tio under hela augusti månad, vilket väl var ungeför tio gånger eftersom jag under den månaden söp lika ihärdigt som jag gjort hela resten av året, börjar jag bli lite less på att se ut som en sorgsen övergiven liten fågelunge i ena hörnet av dansgolvet. Nu kändes det kanske lite tröttsamt mot slutet för att jag bränt ut mig fullkomligt, men just därför vill jag inte. Jag vill inte.

Jag brukar uppleva det som ganska jobbigt att gå ut med någon, just för att jag känner mig så bunden. Jag känner mig kvävd av att ha den här andra människan i hasorna ständigt och jämt, jag vill vara fri som en fågel! Av samma anledning börjar folk jag känner som jag träffar ute när jag är själv flacka med blicken lite oroligt, av rädsla för att vara tvungna att stå ut med mitt sällskap resten av kvällen.

Eftersom jag jobbar natt så gott som nästan varenda jävla helg innebär det också att de få gånger jag kan gå ut, vill jag också passa på att göra så. Det tråkiga är att jag är helt utelämnad till min umgängeskrets dåliga smak, eller totala ointresse för att frekventera klubbar öht. Betyder det att jag inte har tillräckligt med vänner? Eller att jag har fel vänner? Jag vill inte ha en massa låsaskompisar som jag inte gör annat än att gå ut med. Jag har haft det och det är inte bra för karman, det slutar nämligen bara med att man själv också blir någon annans sådan kompis.

Men jag vill inte heller tvinga mina kompisar att gå ut med mig, bara för att jag ska slippa vara själv. Jag kan dock inte låta bli att bli lite lack, och tycka att dom är astråkiga muppar som inte kan tänka sig att ställa upp, i synnerhet eftersom jag så gott som alltid i efterhand får höra vad dom gjorde istället, när dom avvisat mig. Men jag har väl främst mig själv att skylla. Genom att stressa dem tvingar jag in dem i hörn där dom hellre flyr än illa fäktar. Jag hatar känslan av att huruvida jag ska få gå ut en kväll eller inte hänger på om jag får någon med mig eller ej, det är också mig själv jag borde bli arg på, som låter mig själv bli ett offer för omständigheterna, inte mina kompisar, för att dom vägrar bli det.