B som i bantarblogg

Något jag har varit tvungen att konfrontera många gånger, är uppfattningen som jag länge hyst om att mitt liv kommer bli så mycket mer lyckat, bara jag lyckas bli smal eller gå ner i vikt. Jag har länge föreställt mig att smala människor inte på långt när har samma problem som jag med att hitta lägenhet, jobb, eller partner. Istället är dom smala och lyckliga. Jag skyller mitt i övrigt fullkomligt miserabla liv helt och hållet på min övervikt. Det är för att jag är tjock som jag inte kan få något jobb, eftersom jag inte ger intryck av att vara en särskilt självsäker person. Och därför kan jag heller inte få någon bostad. Och vem vill bli ihop med en tjock misslyckad arbetslös journalist?

Nu vet jag att mycket väl att det inte förhåller sig på det här viset. Faktum är att jag flera gånger den senaste tiden frågat mig vad jag tror ska hända när eller om jag lyckas nå min målvikt. Sen då? Vad ska jag göra sen? Vad ska jag då ta mig an? Kommer allt bli frid och fröjd, kommer allt helt mirakulöst lösa sig som genom ett trollslag? Förmodligen inte. Och det här är sannerligen en konflikt för mig. Min lycka kan inte hänga på om jag är smal, eller inte lika tjock, lika lite som den kan hänga på om jag har en partner eller ej. Det får inte vara så, det är stört om det är så. Jag måste hitta en annan anledning till att gå ner i vikt, än uppfattningen att det kommer göra att allt annat ordnar sig. Och jag måste orka ta itu med alla dom där andra sakerna, även om jag inte är smal. Det finns en massa tjocka människor som har bra jobb och enormt framgångsrika och varenda gång jag ser dom undrar jag hur deras arbetsgivare tänkte när dom blev anställda. Förstår dom inte att en sån där fetknopp ger företaget dåligt rykte? Typ så. Jag har hittat en alldeles lysande bortförklaring till att inte ta itu med min situation på grund av min övervikt, och bara därför vore det bra om gick ner, så att jag inte längre kunde skylla på det. Frågan är väl vad jag skulle skylla på istället?