Bantarbloggen och jag

Jag har grova problem med motivationen för tillfället. Jag är så ofattbart trött på att äta gröt. Och förra helgen föll jag, till följd av en pms som inte var av denna värld, till föga fullkomligt och åt godis. Och chips. Och på det blev jag, förmodligen på grund av att kroppen fick socker och vill ha mera, förkyld. Nu sitter jag mest och tycker synd om mig själv för att jag inte kan få äta ännu mer godis, inte kan äta glass,bullar eller kakor. För att det är vad jag helst av allt vill. Eller tror att jag vill.

Shakti, som jag vet är en mycket klok kvinna, skriver i sin bok att när man inte lyssnar på kroppen och på vad den egentligen vill ha, kommer den rikta in sig på snabbast möjliga tillfredställelse. Och i mitt fall är det inte svårt att se vad hon menar. Jag har helt tappat kontakt med min kropp och vad den verkligen behöver, och det slutar med att jag proppar i mig en hel limpa bröd med inget annat på än smör. Och så vaknar jag med världens bakfylla och mår typ fysiskt dåligt hela dagen efteråt. Jag kan helt enkelt inte hantera varken vitt bröd, fett eller socker. Jag tror att jag kan, och jag vill kunna hanter det så gärna att jag inbillar mig att jag gör det. Men det är så uppenbart att jag aldrig kommer kunna röra vitt bröd utan att mitt system fakkar ur fullkomligt.

Jag är sockerberoende. Och jag har ramlat dit igen. Jag hade en period i somras då jag åt allt eftersom jag intalade mig att det från och med första augusti skulle vara totalt stopp. Första augusti kom och inte fan lyckades jag sluta bara för det. Sen sköt jag upp till den fjortonde, till den sista, till den första septemeber. Och här är jag nu. Sockret har aldrig lämnat min kropp, utan gäckat den hela tiden. Det börjar alltid med att jag varit ren i månader och sänker tröskeln stegvis för vad jag får och inte får äta. Det är en väldigt hårfin gräns. Nachos kan vara okej, men inte chips. Hamburgare och chilicheese likaså, kanske till och med sockerfri youghurtglass i Gallerian. Och så slutar det med att jag köper ett kilo godis på lösvikt, tre vaniljmunkar och en kladdkaka, blir hög som ett hus och ägnar veckan efter åt att så hårt jag bara kan inte falla för frestelsen att nära beroendet. Jag vet att detta är ett beroende för det är inget jag kan stå för att jag gör, inget jag vågar göra öppet, utan verkligen smyger med, något jag verkligen inte vill att någon ska se. Skulle det vara så att jag kunde hantera det skulle jag kunna äta medan någon såg på, utan att för den skull få dåligt samvete eller skuldkänslor.

Iaf. Nu är målet att var sockerfri fram till jul. Jag kanske borde lägga ribban lite lägre och nöja mig med en dag, en vecka i taget, men det är ju knappt tre månader till jul och jag har klarat mig utan i som mest sju månader, så jag vet att jag klarar det. Jag måste bara lära mig identifiera mina fällor och inte falla i dem så lätt.