I want your blood!

Vad som känns som tusen jävla gånger har jag fått en påminnelse från Södertappen. Först skickar dom ett fint litet brev där det står att det är dags att komma och ge blod. Sen skickar dom ytterligare ett. Och sen kommer ett i mina ögon desperat sms där dom berättar om vilken brist på blod, och i synnerhet min blodgrupp, det råkar vara och att jag genast måste skynda mig, släppa allt jag har för händerna, och komma till dem för att rädda lite liv.

Det funkar ju onekligen. Men så kommer jag dit och så har jag råkat ta en värktablett för fem hundra år sen och då får jag helt plötsligt inte ge blod, så då går jag därifrån efter att jag förklarat att jag tränar fem gånger i veckan, ofta jobbar natt och har typ en chans på miljonen att kunna rädda dom där liven som dom så ingående messat om.

Jag borde inte ha dåligt samvete för att jag inte gett blod på hundra år. Jag har varit lite oförsiktig ( med vad får ni lista ut själv, jag tror ni klarar det), jag har ätit jättecrappy ( tänk tre mål av mindre bra karaktär, noll järn, noll grönsaker) så mitt blod är nog ändå inte så där jättebra. Plus att min menscykel är den kortaste i världshistorien. Jag får mens, sen slutar jag få mens och så får jag mens igen. Då är det lite svårt att hinna tänka på alla hundratals människor i Stockholmstrakten som förblöder för att jag inte vet bättre.

Jag jobbar natt också och har inte lust att gå och ge på dagen för att sedan vara sega Ulla på jobbet. Med mina bristande serviceskills så prövar jag redan som det är kundernas tålamod till bristningsgränsen, att jag då ska vara tröttare än tröttast på grund av att jag för tillfället saknar en halv liter av livets goda tror jag inte är så lyckat.

Men så tänker jag ju att jag faktiskt ger när jag kan. Det är mer än vad man kan säga om dom som inte gör det ( DÖH). Dessa försöker Blodgivningen locka med ännu mer desperata åtgärder. Lyckas jag värva en givare får jag en kryssning. Tills det inte lyckades och dom sänkte oddsen till en trisslott. Jag har erbjudit dem jag vill värva att få följa med på kryssningen, det är väl ändå rätt självklart i af i mina ögon men nada. Folk tycker att det verkar för meckigt. För meckigt att rädda liv. Är man rädd för sprutor, vilket vissa påstår sig vara, så är blodgivning ett utmärkt sätt att komma över den rädslan. Jag är det inte. Vad jag däremot är rädd för är dom där grönjölingarna som inte har tillräckligt med erfarenhet med svårtstuckna människor som mig själv. Dom står där och sticker och sticker och sticker och sticker tills dom måste gå och hämta någon av mina två favoritsköterskor, som inom en halv minut lyckats sticka mig och dessutom sticka mig good, så att blodet bara forsar ut. Jag har tagit det för vana att säga att jag är svårstucken efter att det här hänt mig kanske en miljard gånger, men då finns det dom som tar det som en utmaning, typ ojojojoj, nu ska vi se vad jag går för, hon säger att hon är svårtstucken, men jag ska nog greja det. Vilket dom också ofta gör och sen säger att det inte är jag som är svårstucken, utan att det mycket riktigt är dom som sticker mig som är oerfarna. Jag antar att dom inte har möjlighet att vädra sitt missnöje över praoeleverna på fikarasterna.

Iaf. Nu har jag valt ut en dag. Nu ska jag sova ut, dricka mycket vatten, äta bra, och ge mig av på en utflykt till Söder om Söder för att ge bort lite av mig själv i utbyte mot att få en juice, fika och ligga och stirra på konsten i taket och rädda liv! Jag ska,jag ska!!!