Dagens Youtubeklipp- Jojo Get out

Folk förfasade sig över att Amy Diamond snackade om vad hon hade att tjäna på sitt förhållande med ett svin som tolvåring. Men Jojo var 14 när hon spelade in denna, som väl typ handlar om precis samma sak, och reaktionerna var typ lika med noll.

Apropå Idol

När jag sökte till Idol för två år sedan funderade länge på vilken låt jag skulle sjunga. Jag prövade mig fram och dessa två var låtar jag dem jag övervägde att framföra innan jag beslutade mig för den sista av dem.

Det börjar med att man hör en slinga, en rad, ett par enstaka toner. Och efter att ha hört samma stycke fler än en gång så sitter den som berget och man kan med inga som helst medel förmå sig att ständigt hitta tillbaka till den. Vad som kommer ut är en och samma rad, ett och samma stycke. Ett stycke som man sedan helt omedveten om det repeterar för sig själv gång på gång. Men med Neyos låtar har jag alldeles nyligen insett att min hjärna inte gör skillnad mellan låtarna. Eller att hjärnan har enklare för att se likheterna mellan hans låtar än vad jag själv har. I min hjärna finns bara ett spår, en galen sammanblandning av alla låtar han gjort som jag gillar. Som dunkar på och blandas ihop i en enda oidentifierbar gegga.



Kanske tar man sin början i Closer eller Miss Independent, men sen är det som att man blir ett offer för sitt eget godtycke, då hjärnan helt oväntat blandar någon av nyss nämnda med Jennifer Hudsons Spotlight, för att sedan återvända till låten man inledde med.



Jag tycker det är jävligt tråkigt att Neyo inte varierar sig själv mer än att min hjärna förmår hitta precis på vilket sätt han ständigt återupprepar sig, samma harmonier och melodier.



Jag tror dock inte att det bara är musiken och melodierna som gör detta möjligt. Även om han producerat fler låtar på de senaste fyra åren än vissa låtskrivare hinner göra under en hel livstid så handlar hans låtar ändå bara om samma sak, och detta framfört på nästan alltid precis samma sätt. Visserligen oftast bra och mycket välbekant, men kanske börjar det bli lite för välbekant?

Dagens Youtubeklipp- Asian Dub Foundation New way, new life

Om jag går och lägger mig klockan två och ställer klockan på tio brukar jag normalt sätt tycka att det är asjobbigt när den ringer. Men när jag kommer hem klockan fem och inte ställer klockan så vaknar jag av mig själv halv tolv. Då har jag alltså sovit mindre än vad jag gör om jag går och lägger mig tidigare och sover mer. Hur fan är det möjligt? Vad är det för fel på mig?

Dagens Youtubeklipp- The Specials Ghost town

Lincoln Burrows har en rätt mäktig bekymmersrynka. Jag skulle vilja påstå att ingen annan på tv frontar bekymmersrynkan lika bra som denna man. Att det har att göra med att han har mer bekymmer än någon karaktär någonsin haft kan förstås höra till saken. Rynkan verkar vara det enda beständiga i hans liv. Den är alltid där, oavsett om han så vandrar landsvägen fram med sin son, sitter på dödcell, planerar att döda presidenten eller står och dryftar sina kommande flyktplaner med brodern. Det är just detta som kännetecknar en genuin bekymmersrynka. Den är ständigt närvarande och går inte att bli kvitt även om man så deltar i en session skrattyoga. Vid det laget har livet varit så pass hårt att alla umbäranden man haft etsats sig fast mellan ögonbrynen.

Men Lincolns rynka är ändå inte fullt lika mäktig som min, min mammas, eller min morfars. Dessa tre är ganska goda exempel på hur rynka växer med ansvaret som livet innebär. Tre generationer av motgångar manifesterade i anlete efter anlete. Min är inte på långa vägar helt permanent, bara lite svag, medan mammas är desto tydligare. Att morfar slår oss bägge med hästlängder är kanske inte någon överraskning.

Mamma säger att den där rynkan är ett kännetecken för att man är sökare. Om det verkligen stämmer, eller om hon säger så just för att vi alla tre varit eller är just det, är svårt att säga. Det är också svårt att avgöra om vi är på grund av den där rynkan vi har gemensamt, eller om vi har rynkan för att vi är det. Medveten om att det nog inte finns tillräckligt med botox i hela västvärlden för att göra mig kvitt den, har jag lärt mig att älska den. Söka kommer jag göra ändå, med eller utan den.

Dagens Youtubeklipp- Dixie Chicks Travelin' Soldier

Ett tecken på att man endera är en väldigt bölig människa, eller har pms, är om man börjar gråta av att lyssna på denna låt.

Stockholm har fått en klagokör. Jag hade tankar på att starta en men orkade aldrig riktigt löpa hela linan ut. Om jag nu kommer förrena mig med dom andra gnällspikarna, eller bara göra mitt yttersta för att mitt gnäll kankse kommer kunna gå att lyssna till återstår att se. Jag är iaf väldigt besviken att jag missade gårdagkvällens framträdande i Marabouparken, som jag förstod var en installation av flera olika körers bidrag.

Åh vad jag inte vill gå ut själv på lördag. Jag vet att jag försökt kampanja för allas rätt att gå ut själv, men då jag gick ut själv så gott som tio gånger av tio under hela augusti månad, vilket väl var ungeför tio gånger eftersom jag under den månaden söp lika ihärdigt som jag gjort hela resten av året, börjar jag bli lite less på att se ut som en sorgsen övergiven liten fågelunge i ena hörnet av dansgolvet. Nu kändes det kanske lite tröttsamt mot slutet för att jag bränt ut mig fullkomligt, men just därför vill jag inte. Jag vill inte.

Jag brukar uppleva det som ganska jobbigt att gå ut med någon, just för att jag känner mig så bunden. Jag känner mig kvävd av att ha den här andra människan i hasorna ständigt och jämt, jag vill vara fri som en fågel! Av samma anledning börjar folk jag känner som jag träffar ute när jag är själv flacka med blicken lite oroligt, av rädsla för att vara tvungna att stå ut med mitt sällskap resten av kvällen.

Eftersom jag jobbar natt så gott som nästan varenda jävla helg innebär det också att de få gånger jag kan gå ut, vill jag också passa på att göra så. Det tråkiga är att jag är helt utelämnad till min umgängeskrets dåliga smak, eller totala ointresse för att frekventera klubbar öht. Betyder det att jag inte har tillräckligt med vänner? Eller att jag har fel vänner? Jag vill inte ha en massa låsaskompisar som jag inte gör annat än att gå ut med. Jag har haft det och det är inte bra för karman, det slutar nämligen bara med att man själv också blir någon annans sådan kompis.

Men jag vill inte heller tvinga mina kompisar att gå ut med mig, bara för att jag ska slippa vara själv. Jag kan dock inte låta bli att bli lite lack, och tycka att dom är astråkiga muppar som inte kan tänka sig att ställa upp, i synnerhet eftersom jag så gott som alltid i efterhand får höra vad dom gjorde istället, när dom avvisat mig. Men jag har väl främst mig själv att skylla. Genom att stressa dem tvingar jag in dem i hörn där dom hellre flyr än illa fäktar. Jag hatar känslan av att huruvida jag ska få gå ut en kväll eller inte hänger på om jag får någon med mig eller ej, det är också mig själv jag borde bli arg på, som låter mig själv bli ett offer för omständigheterna, inte mina kompisar, för att dom vägrar bli det.

Anledningen till att Stockholms serviceslavar är så ofattbart mycket otrevligare än övrigva världens, och övriga Sveriges, har jag en teori kring. Jag har själv varit en av dom där serviceslavarna, och en mer än lovligt otrevlig sådan. Det sticker jag verkligen inte under stol med. Jag var ingen bra servitris. Jag hade väl mina stunder, och jag var väl bra när det kom till snabb service. Men när det kommer till bemötande hade jag inte alltid det längsta tålamodet med gäster som var krångliga eller omständliga.

Jag håller med om att det här något väldigt unikt för Stockholm, de få gånger jag träffar på otrevlig personal på andra ställen hör till undantagen. Och att det är så är helt enkelt för att det inte finns tillräckligt med underlag för att underhålla alla de miljontals krogar, syltor och hak i Stockholm med omnejd med vettig personal. På grund av detta finner sig vissa krogar nödgade att anställa precis vem som helst. Resultatet blir att personalen är minst sagt välutbildad, men inte till att arbeta med det hon jobbar på, och är därför sur och bitter på grund av just detta. Eller sur och bitter för att inte ha kommit underfund med vad hon vill, men väl medveten om att det inte är att passa upp folk dagarna i ända resten av sitt liv.

Jag tror också att personalen mycket väl vet att det inte finns någon annan som skulle kunna göra deras arbete, för den ynka lilla lön man får, och utnyttjar detta till bristningsgränsen. Det är inte precis som att folk står i kö för att få jobba på valfritt café, konditori eller whathaveyou, och om man mot förmodan blir sparkad på grund av taskig attityd, ja då finns det ändå mindre nogräknade ställen som mer än gärna är beredda att anställa en.

Dagens Youtubeklipp- Jamelia Superstar

Jag minns att jag tyckte klänningen var skitful. Tror jag.

B som i bantarblogg

Något jag har varit tvungen att konfrontera många gånger, är uppfattningen som jag länge hyst om att mitt liv kommer bli så mycket mer lyckat, bara jag lyckas bli smal eller gå ner i vikt. Jag har länge föreställt mig att smala människor inte på långt när har samma problem som jag med att hitta lägenhet, jobb, eller partner. Istället är dom smala och lyckliga. Jag skyller mitt i övrigt fullkomligt miserabla liv helt och hållet på min övervikt. Det är för att jag är tjock som jag inte kan få något jobb, eftersom jag inte ger intryck av att vara en särskilt självsäker person. Och därför kan jag heller inte få någon bostad. Och vem vill bli ihop med en tjock misslyckad arbetslös journalist?

Nu vet jag att mycket väl att det inte förhåller sig på det här viset. Faktum är att jag flera gånger den senaste tiden frågat mig vad jag tror ska hända när eller om jag lyckas nå min målvikt. Sen då? Vad ska jag göra sen? Vad ska jag då ta mig an? Kommer allt bli frid och fröjd, kommer allt helt mirakulöst lösa sig som genom ett trollslag? Förmodligen inte. Och det här är sannerligen en konflikt för mig. Min lycka kan inte hänga på om jag är smal, eller inte lika tjock, lika lite som den kan hänga på om jag har en partner eller ej. Det får inte vara så, det är stört om det är så. Jag måste hitta en annan anledning till att gå ner i vikt, än uppfattningen att det kommer göra att allt annat ordnar sig. Och jag måste orka ta itu med alla dom där andra sakerna, även om jag inte är smal. Det finns en massa tjocka människor som har bra jobb och enormt framgångsrika och varenda gång jag ser dom undrar jag hur deras arbetsgivare tänkte när dom blev anställda. Förstår dom inte att en sån där fetknopp ger företaget dåligt rykte? Typ så. Jag har hittat en alldeles lysande bortförklaring till att inte ta itu med min situation på grund av min övervikt, och bara därför vore det bra om gick ner, så att jag inte längre kunde skylla på det. Frågan är väl vad jag skulle skylla på istället?

Dagens Youtubeklipp- Janet Jackson Son of a gun

Det här är verkligen helt jävla genialt! Asså jag är typ mållös. Mållös.

Men det var allt bra synd att Will åkte ut förra veckan, det borde Mark ha gjort. Det blev ganska tydligt efter hans solo sist. Han börjar kännas tjatig och oinspirerad. Och då har det ingen som helst betydelse att han dansade till en remix av Robyns Bum like you.

På fredag ska Annah Björk vara med i SR Metropol och tillsammans med vad jag har förstått några andra personer diskutera sin nu över en vecka gamla krönika. Man kan ju fråga sig till vilken nytta. Eftersom hon redan fått en och två chanser att förklara vad hon menade, vad syftet med hennes krönika var, och de flesta enats om att hon kanske inte exemplifierade på allra bästa sätt. Faktum är att hon i mina ögon gör helt absurda kopplingar mellan musik och kriminalitet. En man som sedan tidigare inte är känd för att vara särskilt våldsam misshandlar sin fru för att han lyssnar på något Annah Björk kategoriserar under hiphop? Jomen tjena. Det är precis det hon skriver! Hon skriver att " det inte är någon slump" att dessa två är stora inom hiphop. Dvs att dom känner att dom har friheten att hålla på så här på grund av vad dom tagit till sig, och lärt sig ifrån hiphopkulturen. Det är väl lovvärt att hon fortfarande är beredd att ställa upp på att försvara sin krönika men jag är inte längre intresserad av att lyssna. Just för att hon av sina tidigare två framträdanden verkar fullkomligt oförmögen att ta till sig av den kritik hon har fått, eller ens för den delen ge någon av dem som kritiserat henne rätt ens i sak.

Jag önskar att jag var en av alla dom som bara kunde skaka på axlarna åt detta intermezzo men det tar helt enkelt emot för jävla mycket. Annah Björk har på mer än ett sätt visat sig vara minst sagt dum i huvudet och då hjälper det inte hur mycket hon än framträder i radio för att bevisa motsatsen.

Det finns mängder av låtar som inte handlar om annat än livet, döden, sorgen, glädjen, kärleken. Ändå finns det många artister, skivbolag, managers etc som känner sig nödgade, att trots att kopplingen inte alls står att finna mellan låt och video, sälja in dessa stycken med tits and ass. Varför då? För att kvinnosynen inom hiphop är så dålig. Nej, utan för att sex säljer.

Annah ska diskutera sin krönika, vad som omöjligt går att säga om den längre, bortsett från att den var asdålig. Men efter det följer av vad jag har förstått en diskussion om just kvinnosynen inom hiphop, med folk som tydligen mer än Annah, vet vad dom snackar om. Om det är något värt att lyssna till återstår att se.

TVÅ hela jävla gånger blev jag och mitt sällskap tvugna att genomlida denna allenska fantasi till trailer. Serre. När kommer Scarlett tröttna på att spela den där bimbon som blir knullad och utnyttjad? När? Jag intalar mig att den enda behållningen med denna film är Penelope. Och Javier Bardem lite lite grann om jag typ låtsas att han egentligen är Jeffrey Dean Morgan. Men i övrigt är det bara ännu en ursäkt för Allen att ranta runt i Europa och smickra unga skådespelerksor, som tappert försöker blunda för att mannen är tillsammans med sin adoptivdotter, upp i brygga.

Bantarbloggi

Just för att jag har en tendens att bli fullkomligt besatt av min vikt har jag nu,när jag tänkte satsa hårt de närmaste månaderna, beslutat mig för att inte väga mig mer än en gång i veckan. Just för att jag, när jag väger mig oftare än så, så ofta blir modfälld och besviken och typ knappt vågar andas av rädsla för att gå upp i vikt.

Igår när jag inte kunde somna låg jag dock och funderade på hur snabbt jag kunde gå ner det jag vill gå ner. Sånt kommer jag aldrig kunna sluta tänka på. Att räkna på sånt är dessutom ett väldigt lätt sätt att bli sömnig på.
Målet är att gå ner åtta kilo, till att börja med. Det är en tiondel av min nuvarande vikt, och mer än så är svårt att gå ner snabbare. Så. Åtta kilo på tio veckor är 800 gram i veckan och 800 gram fett är 5600 kalorier. Alltså måste jag ha ett underskott på 5600 kcal i veckan, för att nå mitt mål. Och om jag då ser till att mitt intag ligger på runt 1 800 och jag motionerar för cirka 500 ligger mitt intag dagligen på ungefär 1300, vilket är precis på gränsen för vad som är sunt. Om man räknar med att jag normalt har ett behov på 2000 kcal blir mitt överskott per dag 700 kcal och det blir ungefär 5000 kcal per vecka. Då kommer jag förmodligen gå omkring och vara väldigt väldigt hungrig. Men jag får försöka prova mig fram. Det är sånt här man kan sysselsätta hjärnan med, om man som jag har svårt att sova, och är besatt av att gå ner i vikt.

Dagens Youtubeklipp- Westlife When your looking like that

Finns det något tråkigare än att skölja ris? Förutom att lägga pengar på tråkiga saker som toapapper, tvättmedel, tandkräm och tamponger ( dom fyra t:na) ? Jag har köpt ett basmatiris som måste sköljas i evinnerlighet, vilket slutar med att jag sköljer det i typ tio minuter, ger upp, och sen får ett ris som är en blandning av risgrynsgröt och ris. Blä. Jag funderar därför på att skaffa en husalf vars enda uppgift blir att skölja ris. Inget annat. Bara skölja ris. Han kan få bo under min bokhylla. Där finns gott om plats.

The voice of hiphop and rnb. Sanna mina ord.

Finska familjen

Jag såg Patrik 1,5 i fredagskväll eftersom ödets ironi gjorde att jag stod utan biljetter till Stevies konsert. Och filmen var väl inte direkt en fullgod ersättare, men ändå klart underhållande. Dock fick jag klåda av att återigen se hur finnar porträtteras som ovårdade, missanpassade och gapiga. Då i form av den flerbarnsfamilj som verkar förstöra intrycket av den annars så fridfulla gatan det homosexuella paret flyttat in på. Med fyra eller fem barn i hasorna dyker dom sent upp på kvartersfesten. Sedan mobbar deras barn stackars socbarnet Patrik. Farsan kör vårdslöst (raggarbilen) gatan fram mitt under föreningens dag, och får dåndimpen då yngste sonen får en vaccinationsspruta av av bögen till läkare. Jag känner att jag blir lite trött. Jag kan inte låta bli att tro att anledningen till att man väljer att låta finnarna vara rötäggen på den här gatan, i den här sagan, är att dom är välanpassade, men ändå när det kommer till kritan egentligen väl ändå inte, då dom med sitt sätt alltid ändå lyckas sticka ut, inte nödvändigtvis genom att vara annorlunda, men bara genom att inte vara som alla andra. Och för att man än idag inte kan föreställa sig att några andra utom nordbor, och möjligvis östeuropeer befolkar alla de villaområden som Sverige är fullt av.

Jävla kuk vad jag hatar Telia just nu. Jag skulle kunna kasta ut min dator, min tv, min stereo och min dvd genom fönstret från tredje våningen bara i rent raseri. Kukungar är vad dom är.

Det är en fax som ringer mig var och varannan dag, tre gånger om dagen och Telia vägrar hjälpa mig. Sist det här hände så lyckades jag skrämma ihjäl en praktikant som gav mig numret till företaget vars fax det är som gör detta, så att jag kunde avregistrera mitt nummer från listan, men jag har tappat bort lappen jag skrev upp vad man gjorde på, och nu tycker dom på Kundtjänst att jag ska spåra samtalet, vilket kostar flera hundra, installera nummerpresentatör vilket också kostar, eller byta nummer, vilket också kostar. Fast det är dom som sålt mig ett gammalt faxnummer från första början.

Fan vad jag hatar företag, och människor generellt sätt, som vägrar medge sina misstag. Ni borde alla dö!

Bantarbloggen den blå

Shakti schmakti skriver också att vi människor är alldeles för hårda mot oss själva, i vår strävan efter perfektion så slutar vi berömma oss själva utan ser bara våra fel och brister. Därför tycker hon att man som överviktig, eller missnöjd med sin kropp ska börja se uppskattande drag hos dem i sin omgivning som man kanske delar kroppsform med, för att på så sätt lära sig älska sin själv. Mhm. Jag har försökt och det går fan inte. Överallt ser jag tjocka suggor som jag bara ser är tjocka suggor. Dom är inte sensuella, inte tilldragande, inte attraktiva. Och jag vet att jag kollar på fel tjejer. Jag kollar på amazoner som är över 170 långa och inte ens i närheten av feta på samma sätt som jag. Men det är liksom det närmaste jag kommer och jag kan inte hitta några som helst försonande drag hos dessa kvinnor. Betyder det att jag hatar mig själv? Shakti tycker också att man ska se sig själv i spegeln och ge sig själv en komplimang. Vilket jag också gör, även om det känns mer än lovligt löjligt. Jag tror bara inte att jag gör det tillräckligt ofta.

Dagens Youtubeklipp- Wheatus A little respect

Bantarbloggen och jag

Jag har grova problem med motivationen för tillfället. Jag är så ofattbart trött på att äta gröt. Och förra helgen föll jag, till följd av en pms som inte var av denna värld, till föga fullkomligt och åt godis. Och chips. Och på det blev jag, förmodligen på grund av att kroppen fick socker och vill ha mera, förkyld. Nu sitter jag mest och tycker synd om mig själv för att jag inte kan få äta ännu mer godis, inte kan äta glass,bullar eller kakor. För att det är vad jag helst av allt vill. Eller tror att jag vill.

Shakti, som jag vet är en mycket klok kvinna, skriver i sin bok att när man inte lyssnar på kroppen och på vad den egentligen vill ha, kommer den rikta in sig på snabbast möjliga tillfredställelse. Och i mitt fall är det inte svårt att se vad hon menar. Jag har helt tappat kontakt med min kropp och vad den verkligen behöver, och det slutar med att jag proppar i mig en hel limpa bröd med inget annat på än smör. Och så vaknar jag med världens bakfylla och mår typ fysiskt dåligt hela dagen efteråt. Jag kan helt enkelt inte hantera varken vitt bröd, fett eller socker. Jag tror att jag kan, och jag vill kunna hanter det så gärna att jag inbillar mig att jag gör det. Men det är så uppenbart att jag aldrig kommer kunna röra vitt bröd utan att mitt system fakkar ur fullkomligt.

Jag är sockerberoende. Och jag har ramlat dit igen. Jag hade en period i somras då jag åt allt eftersom jag intalade mig att det från och med första augusti skulle vara totalt stopp. Första augusti kom och inte fan lyckades jag sluta bara för det. Sen sköt jag upp till den fjortonde, till den sista, till den första septemeber. Och här är jag nu. Sockret har aldrig lämnat min kropp, utan gäckat den hela tiden. Det börjar alltid med att jag varit ren i månader och sänker tröskeln stegvis för vad jag får och inte får äta. Det är en väldigt hårfin gräns. Nachos kan vara okej, men inte chips. Hamburgare och chilicheese likaså, kanske till och med sockerfri youghurtglass i Gallerian. Och så slutar det med att jag köper ett kilo godis på lösvikt, tre vaniljmunkar och en kladdkaka, blir hög som ett hus och ägnar veckan efter åt att så hårt jag bara kan inte falla för frestelsen att nära beroendet. Jag vet att detta är ett beroende för det är inget jag kan stå för att jag gör, inget jag vågar göra öppet, utan verkligen smyger med, något jag verkligen inte vill att någon ska se. Skulle det vara så att jag kunde hantera det skulle jag kunna äta medan någon såg på, utan att för den skull få dåligt samvete eller skuldkänslor.

Iaf. Nu är målet att var sockerfri fram till jul. Jag kanske borde lägga ribban lite lägre och nöja mig med en dag, en vecka i taget, men det är ju knappt tre månader till jul och jag har klarat mig utan i som mest sju månader, så jag vet att jag klarar det. Jag måste bara lära mig identifiera mina fällor och inte falla i dem så lätt.

Han har börjat dyka upp lite som gubben i lådan den där killen som kallade mig fet för någon månad sen, som inte visste bättre än att jag kände en av hans många tjejer, och som blev stött då jag vägrade låta mig raggas upp av honom. Just för att hans minne verkade vara lika kort som hans förmåga att tillfredställa tjejer verkar vara låg.

Efter " Du är ju tjock" incidenten har han försökt sig på hälsa de gånger vi frekventerat samma klubb. Hur det nu anstår honom. Han måste vara tappad bakom någon jävla vagn om han tror att jag någonsin tänker kolla åt hans håll med något annat än förakt i blicken. Men så ser jag ju honom också i de mest prekära situationer, då han mest av allt ser ut att vilja sjunka genom jorden, som om han blivit ertappad som en tjockis med handen i syltburken. Som när jag såg honom med ännu en ny tjej i tunnelbanan i Solna C. Varpå jag inte kunde annat än skaka på huvudet, samtidigt som jag frågade mig om det kunde vara så att han kanske hade en tjej på varje hållplats, som en slags modern typ av sjöman, med en tjej i varje hamn? Och då tjejen klev på, medan han åkte åt motsatt håll, syna henne uppifrån och ner, för att konstatera att hon vare sig var särskilt snygg, eller för den delen smart. Ung, säkert inte ens tjugo, och förmodligen inte alls medveten om att hon säkert är hans tredje, eller fjärde, eller så medveten om detta men nöjd med att ändå ha fått honom, om inte helt och hållet så i alla fall litet. Vilket får mig att tänka på en rad författad av Eve, ur låten "Give it you". Hur en tjej ursäktar svinet till karl hon har med att han ju ändå kommer tillbaka till henne i slutänden. Något jag inte, hur jag än försöker, kan förstå. Är det en cynisk anpassning till omständigheterna, överlevnadsinstinkt, eller rent och skärt självförakt, som får människor att falla till föga?

Jag kunde se en liten gnutta realism i den där tjejens gestalt, precis som jag såg hos den tjej han var i släptåg med då jag var i Kista några dagar senare. Den där typen av medvetenhet som inte bottnar i något annat än den falska uppfattningen att man nog inte kan få något bättre än någon som redan har fyra andra brudar. Och att han har fyra andra just för att han är så eftertrakad( hur nu det är möjligt då han ju leker med alla), och om det inte vore hon och tre andra, skulle det vara någon annan. Och hur hon rättfärdigar sin situation med att en good man is hard to find. Utan att fråga sig om han verkligen är så jävla good.


P.s Ja, jag vet att låtraden går att tolka på direkt motsatt sätt, som att Tiffany bara är ännu en annan tjej, och Eve är Seans main girl.

It never ends

Åh herregud. Det tar aldrig slut. Det är såna här gånger man önskar att man hade en rymdkapsel man kunde dra iväg med en vecka eller två tills man inte längre riskerar att ramla in i den här debatten ever again.

Försökte Annah sig på att göra en Linna Johansson? Alltså försöka rida på vågen av hur illa omtyckt Ken Ring tycks vara i vissa sammanhang, för att själv få cred? Linna hade mer på fötterna när hon ifrågasatte Rodeo och deras publicering av Kens blogg, än vad Annah hade i sin krönika, och vad hon så här långt lyckats klämma ur sig i försvar. Hela grejen tog en minst sagt oväntad, och förmodligen för Annahs del väldigt överraskad vänding, just på grund av att hennes krönika var så dålig från första början.

Nu finns en intervju med Annah Björk att ta del av på Dyngan.se, och nedan följer några väl valda delar av den, med mina invändningar och kommentarer inom parantes.


Vad hade du för förväntningar för artikeln?
- Jag hoppades på en saklig diskussion om någonting vi börjat ta för givet. Inte bara som kommentarer på webben utan i stort. Så att den typen av bild av kvinnor tillslut försvinner ur lurar, tv-skärmar, arbeten och hem.

( Återigen, för vad som känns som femhundrade gången. Det är kvinnoförtrycket generellt sett som vi börjar ta för givet, just för att det är en sån integrerad del av vårt samhälle. Att du Annah ser den tydligare inom hiphopen beror just på att du inte själv är delaktig. På samma sätt ser jag hundra och en olika sätt på som du som kvinna och vit också är förtryckt på, som du säkerligen själv inte är, eller vill vara medveten om)

Diskussionen om hur popkulturen vant sig vid sneda ideal i hiphop är absolut relevant. Var det verkligen den diskussionen du ville starta?
- Ja, jag ville diskutera det sneda kvinnoidealet inom hiphopkulturen. En diskussion vi glömt på senare år.

( Känns som att du, just för att du inte är tillräckligt kunnig på området, när du säger att diskussionen glömts bort, ger dig ut på väldigt tunn is)

Misstänkte du inte att den provokation som kopplingen mellan en sexvåldshandling och en musikgenre skulle överglänsa en sådan debatt?
- Nej, jag skrev inte alls för att provocera. Ärligt talat trodde jag snarare att jag slog in lite väl öppna dörrar. Men det visades sig vara en otroligt öm tå jag trampade på. Det är förstås synd, men jag gjorde kopplingen för att aktualisera och för att jag tycker det är upprörande.

( Återigen. Illustrerar ju strålande hur svårt det är att sätta sig in i och föreställa sig hur någon annan uppfattar en kultur eller kulturform man själv inte är en aktiv del av)


Tycker du någon av kritiken du fått varit berättigad? Finns det delar av den du kan skriva under på?
- Verkligen inte. Jag är förvånad… eller ja, chockad över påhoppen. Jag skulle inte publicera en krönika jag inte trodde på.

( Och där diskvalificerade du dig helt och hållet från debatten som sådan)

Skulle du skrivit en annorlunda krönika om du vetat att den ena artisten blivit frisläppt?
- Det visste jag. Det står ingenting om att han är misstänkt. Jag skrev att han “var med då en 15-årig flicka våldtogs i hans backstagerum”. Jag utgår från att de misstänkte våldtäktsmannen ingår i Hiphopartistens crew, eftersom han befann sig backstage en halvtimme innan giget.

( Du skriver dock att de båda misstänkta verkar inom en genre som kan sorteras inom hiphop, vilket lätt kan uppfattas som att du syftar på den frisläppta artisten)

Du har blivit anklagad för att ha en rasistisk underton eftersom den gemensamma nämnaren mellan dina exempel var hudfärg och inte genre som det stod i texten. Hur bemöter du den kritiken?
- Jag kunde inte skriva ut den genre som den misshandelsmisstänkte mannen gör musik i, eftersom jag måste hålla honom anonym. Därför valde jag att bara skriva hiphop, men jag menar även andra genrer, besläktade med hiphopen. Angående rasismen, så vill egentligen inte ens kommentera det, eftersom det är över gränsen för dumhet. Jag förstår inte hur man kan tolka texten så. Om det har att göra med att jag skrivit “Så kalla mig kristen.” så menar jag inte det som att jag tillhör ett kristet folk utan mer som: Kalla mig torrboll. Jag är inte ens troende.

( Just för att texter går att tolka på olika sätt, är det kanske också viktigt att fråga sig hur det man skriver kan tolkas. Och om folk har valt att tolka din text som rasistisk, oavsett om den nu är det eller inte,och hur man nu skulle kunna avgöra det, så tycker jag att du kanske borde fråga dig varför)

Dagens Youtubeklipp- Savage Garden Affirmation

Ja, det är lite frikyrkomötevarning över videon men vad fan!

En annan intressant aspekt av vad somliga har kommit att kalla Annahgate, är vilken ovilja det ändå tycks finnas kring att diskutera de mindre accepterade, men likväl väldigt mer eller mindre grundläggande idealen som är en del av hiphop. Det är så väldigt tacksamt när någon utifrån kritiserar en kulturyttring, det ger yttringens utövare och belackare möjlighet att göra gemensam sak i att fördöma kritiken som ett mått på okunskap. En helt annan sak är det när någon som är en del av rörelsen kritiserar den på samma sätt, men med så mycket mer på fötterna. Då kan personen ifråga få höra att man inte behöver lyssna om man ändå inte har något bra att säga, att man får ta det onda med det goda och borde veta bättre. Men vem fan har sagt att man måste gilla allt med den musik eller konstform man föredrar? Det är genom kritik man utvecklas, utan den är vilken kulturform som helst dömd att stagnera och dö. Det måste finnas utrymme att kritisera såväl texter, produktion och utförande, utan att för den delen bli anklagad för att vara illojal.

Jag stöter på detta rätt ofta, i kraft av mitt kön. Och jag överdriver inte om jag varenda gång jag vågar mig på att kritisera en skiva, en låt, en artist eller en producent får höra att jag inte vet vad jag pratar om, och därför alltid måste försöka överbevisa personen jag för diskussionen med om att jag faktiskt vet vad jag pratar om. Senast handlade det om Gentlemans konsert och hur han hackade sönder låtarna så att energin och dynamiken hos publiken helt gick förlorad, och vad som återstod var en publik som musten fullkomligt gått ur. Jag vet att det är kutym att hålla på det här sättet, jag har gått ut på reggaeklubbar tillräckligt länge för att ha behövt stått ut med mindre bra och dåliga dj:s som gjort precis likadant med så gott som alla mina favoritlåtar, men det betyder inte att jag bara för att jag gillar reggae måste gilla just det. Faktum är att jag måste få våga kritisera det just därför att skillnaden mellan att göra det eller inte hänger så väl ihop med hur man gör det, och att jag, precis som så många andra förmodligen kan uppskatta det om det görs på rätt sätt. Vilket sällan har varit fallet då jag istället för att uppnå total eufori, istället bara blivit skitlack och gått ut för att svalka mig istället.

Mannen jag diskuterade denna fråga lät mig aldrig komma till min poäng utan snäste av mig som okunnig och dum, innan han helt resolut sammanfattade med att jag borde läsa på innan jag uttalade mig. Den typen av fundamentalism är så skrattretande, men framförallt så väldigt väldigt provocerande.

När jag satte mig i salongen för att njuta av ytterligare en vad jag förmodade skulle vara en halvbra svensk komedi, trodde jag för mitt liv inte att ämnet för denna komedi skulle uppröra publiken så mycket att dom mycket högt skulle komma att visa sin avsky för vad vi som publik fick bevittna. Hur är det möjligt att det än idag finns människor som upplever att det mest provocerande som finns och kan gestaltas på film är två män som kysser varandra? Hur är detta möjligt? Lika äcklade som dessa människor är av att se två människor av samma kön hångla, lika äcklad är jag av dem för att de är äcklade. Dessa människor är motbjudande och avskyvärda individer och jag vet att jag borde respektera deras rättigheter att ge uttryck för sin åsikt och sitt ogillande, men inte när det sker på detta sätt. Det är mer provocerande i sig att dessa låter sig provoceras av något så banalt som två män som hånglar, än att det på svenska biografer idag visas en film som handlar om just det. Sorgligt är vad det är.

Jag vet inte om man kan skylla på Annahs illa formulerade krönika, men den karaktär den efterföljande diskussionen fått är minst sagt löjlig. Eller, egentligen rör den sig på två olika plan. Å ena sidan på Citys sajt där person efter person kommenterat så väl krönikan, som Nestius svar på kritiken. Kritik som varit minst sagt lika onyanserad som krönikan. Och det gör mig väldigt ledsen. Jag hade hoppats på att för en gångs skull verkligen få chans att diskutera den den här frågan utan att det slutar med personliga påhopp, där endera parten till slut känner att den motsatte parten inte är vatten värd.

Å andra sidan förs det en intressant och väl insatt diskussion inom delar av bloggosfären, en diskussion som City inte verkar vilja delta i. Av vad som inte kan upfattas som annat än rädsla. Just för att man är så oinsatt i ämnet, vågar man inte ge sig in i att diskutera ämnet med personer som Axel Björklund eller Johan Wirfält, som bägge visat sig vara minst sagt pålästa, och sedan länge fört upp ämnet till den nivå man önskat att den hade varit redan från första början. Istället blir dom där smågnälliga kommentarerna en möjlig flyktväg, ett sätt för City med Nestius i spetsen att säga att detta, sättet som dem som säger sig försvara hiphopen och dess ideal på, är ett utmärkt exempel på hur rätt Annah hade från första början. Och vi är helt plötsligt tillbaka på ruta ett.

Dagens Youtubeklipp- Destinys Child Nasty Girl

Ja, här ser vi ju, om vi nu ska ta och diskutera kvinnosynen inom musik generellt, ytterligare ett exempel på en låt som skuldbelägger kvinnor för att dom tar för sig.
Kvinnor, tjejer, damer och kärringar borde alla veta bättre än att klä sig och uppträda som luder eller slampor. Vad ska folk tro? Någon kan ju få för sig att dom gillar sex, till och med njuter av det? Och det vet vi väl att fina flickor dom njuter av sex, men låter ingen veta det.

And the beef goes on

Debatten kring kvinnosynen inom hiphop fortsätter. Igår diskuterades ämnet i Din gata( debatten börjar tio minuter in i andra delen av fredagens program), där krönikören och "journalisten" Annah Björk tillsammans med de bägge programledarna och rapparen Supreme från Loop Troop dryftade frågan.

Annah började med att påpeka att kritiken som förts fram mot hennes krönika har varit osaklig. Och då frågar jag mig om det inte också var så att hennes krönika också var mer eller mindre osaklig. Då hon, trots att hon visste att den ena artisten blivit friad, och den andra inte kunde kategoriseras som hiphop, ändå valde att skriva om dem i sin krönika. Och försvarade det faktum att hon trots att alla vet att den senare artisten inte håller på med hiphop, med att hon inte ville hänga ut honom. Och att det är just att folk fäst sån vikt vid dessa detaljer som gör deras kritik osaklig. Men det är ju för att dessa två detaljer visar på hur osaklig din krönika från första början är Annah, som vi tar upp dessa detaljer. Trots att nu Nestius vill att vi ska fokusera på viktigare saker, och inte nedlåta oss till "grova personangrepp".

Kommer hiphop, i relation till andra kulturyttringar verkligen undan med att vara kvinnofientlig och sexistisk? Jag vet inte alls om jag håller med. Faktum är att jag håller fast vid uppfattningen att just för att man är så medveten om just detta element, så blir just detta också så väldigt mycket mer ifrågasatt. Det är inte politiskt korrekt att rappa om kvinnor som vissa artister gör, och jag tror anledningen till att detta får så mycket uppmärksamhet är för att det skiljer sig så fundamentalt från den gängse uppfattningen om vad som är politiskt korrekt eller inte. Medan andra saker, som väl kanske inte är politiskt korrekta, och minst sagt kvinnofientliga, ändå är långt mer accepterade av samhället som sådant. Som det faktum att klädindustrin sexualiserar sexåringar, att den kommersiella musikindustrin låter låtar med sexuella undertoner förekomma på skivor riktade till just barn, etc etc. Där skyller man väldigt lite på de kommersiella krafterna, just för att det är dom som har makten, och man som förälder anser sig ha för lite inflytande för att de facto kunna göra tillräckligt stor skillnad. Och också för att grupptrycket är alldeles för stort för att man som förälder ska kunna neka sitt barn Hits for kids 18, trots att den säljs in med exempelvis gruppen Sunblock, inte känd för något annat än videos med halvnakna bikinbrudar.


I mina ögon är det bara så absurt att man väljer att se dom där nakna brudarna i Outcast video som ett exempel på hur kvinnoföraktande hiphopen är, när nakna brudar förekommer i så gott som alla typer av musikvideos, oavsett genre, till och mer explicit i vissa.



Och därför är det ofrånkomligt att inte fråga sig om kritiken kommer sig av andra orsaker, som exempelvis vem det är som håller i micken, och den personens hudfärg och etnicitet. Och av samma anledning tycker jag, trots att många i debatten sagt motsatsen, att det visst är relevant att fråga sig om annan musik verkligen är så fasligt mycket bättre än hiphopen. Inte för att på något sätt skyla över det faktum att viss hiphop är sexistisk och förnedrande på många sätt och vis, men för att illustrera att denna sexism och förnedring, som somliga tycks tro är unik för hiphopen, finns och frodas överallt i vårt samhälle, men kanske är lättare att se som åskådare utifrån, och inte som delaktig i kulturen i sig.

Det känns helt enkelt som att Annah generaliserade alldeles för mycket, och på ett sätt som inte alls gynnade hennes poäng. Jag applåderar henne för att ta upp frågan kring kvinnofrid, men jag tror inte för en sekund att anledningen till att de misstänkta möjligtvis gjort vad de står anklagade för står att finna i hiphopmusiken. Den står att finna i att vi lever i ett samhälle som präglas av kvinnoförtryck, och det tycker jag hon kunde ha tagit upp och fört fram på ett väldigt mycket mer effektivt sätt. Faktum är att det känns som hon började i helt fel ände. Vad man måste fråga sig är varför vi exempelvis i Sverige idag har så låga straffsatser för denna typ av brott, varför rättsäkerheten för kvinnor är så försvinnande liten, och varför vi inte tydligare fördömer den här typen av handlingar. Hur kommer det sig att det krävs att en kändis måste misstänkas för att ha dunsat ett blockljus i huvudet på sin fru, för att vi överhuvudtaget ska börja diskutera frågan? Varför ges inte varje liknande misshandelsfall samma uppmärksamhet, då denna typ av handlingar äger rum så gott som dagligen? Och med vårt tysta medgivande?

Läs mer om debatten här, här, och här.

Dagens Youtubeklipp- Third Eye Blind Semi-charmed life

Leif G W fortsätter att plocka poäng. I senaste numret av Nöjesguiden intervjuas han om sin utbildning och svarar följande.

–Jag har en jävla massa utbildningar. Professor i kriminologi, filosofi, docenttitel och så vidare. Att skriva böcker har jag dock lärt mig själv.
Lånade du pengar av CSN?
–Ja, men bara under en kort period. Så fort jag började tjäna pengar betalade jag tillbaka allt. Mina före detta fruars skulder har jag också betalat av. Tycker det var det minsta jag kunde göra.
Vi har hört att du är intresserad av mat?
–Jag är jävligt intresserad. Om min karriär inom polisen inte hade fungerat hade jag sökt mig till krogbranschen istället. Brännvin är till exempel extremt intressant. Inte bara att dricka, men även hur man framställer det.

Låt oss diskutera kvinnosynen inom hiphop då

Mikael Nestius har nu tagit bladet från munnen och publicerat en kommentar till Annah Björks krönika. Förmodligen eftersom att reaktionen mot krönikan och innehållet i den varit så omfattande, att det varit direkt tjänstefel av honom att inte göra det.

Om vi nu verkligen ska dissikera sakfrågan så vill jag börja med att analysera de bägge artister Annah nämner i sin krönika. Den ena en välkänd rappare med flera skivor bakom sig, som även producerat andra artister. Han har blivit friad från anklagelserna om sexuellt tvång och avskrivits från utredningen. Jag vet inte om jag tycker att det faktum att den dj i anknytning till en av hans spelningar misstänks för att ha våldtagit en femtonåring verkligen hör till saken. Vad som är desto mer intressant är att fråga sig huruvida denna dj endast och bara lyssnar till den hiphop som Mikael Nestius påstår är sexistisk och kvinnofientlig. Eller om han likt många andra dj:s kanske kan tänkas lyssna på det mesta, utan att kalla sig varken hiphoppare eller popsnöre. Tillbaka till arstisten, som jag upprepar är friad, så har han, mig veterligen aldrig släppt någon låt där han ger uttryck för att vara mer eller mindre kvinnofientlig än någon annan man eller kvinna heller för den delen. Han, liksom många andra artister och konstnärligt aktiva ger genom sin konstart uttryck för samhället vi lever i och alla är en del av. Och att vi lever i ett samhälle präglat av ojämställdhet, sexism och kvinnoförtryck är nog ingen direkt nyhet. Det vore fel av mig att säga att han är ett offer för omgivningen, men det går inte att komma ifrån att man som kreatör är en del i ett sammanhang, oavsett om man vill eller inte. Att han sedan än idag får lida för att för tio år sedan offentligt uppviglat publiken, det är bara beklagligt.

Den andra artisten, är lika mycket kollega med Mikael som han är artist. De senaste åren har han försörjt sig främst genom sitt kunnande om musiken han framför, än genom att framträda. Och inte heller hans musik, som jag snarare kategoriserar som pop snarare än hiphop, ger uttryck för den typ av kvinnofientlighet som Annah Björk tar upp. Så att dessa två artister, på grund av att de bägge skulle hålla på med musik i största allmänhet, och då hihop enligt Annah Björk i synnerhet, gjort det som de står anklagade för håller i mina ögon inte. Inte alls.

Så till Snoop Dogg och hans p-rulle. Skulle jag stå i publiken och bevittna detta, hur Snoop inte skjuter tjejen i ansiktet, utan skjuter SATSEN i tjejens ansikte, skulle jag inte göra annat än känna väldigt stark avsmak. När sånt här händer är det allas ansvar att ta avstånd. Ändå är det ingen som gör det? Varför inte då? Kan det ha något att göra med att vi faktiskt lever i ett samhälle som i alla avseenden förtrycker kvinnor, som nedvärderar kvinnor på alla möjliga sätt, och i alla möjliga situationer. Och att detta inte på något sätt är unikt för hiphopen? Det finns mycket hiphop jag gillar, ja faktiskt älskar. Hiphoppen gav mig som tonåring en tillflykt, ett gömställe. Något jag kunde identifiera mig med då det enda jag kände med gentemot resten av min omvärld var utanförskap. Som kvinna har jag funnit stora förebilder i kvinnor som Lauren Hill och Erykah Badu, och sexismen som jag dagligen stöter på i musikvideos med Outkast och 50 cent illustrerar i mina ögon inget annat än att hiphopvärlden inte är så väldigt mycket annorlunda mot världen generellt sett. Men det betyder inte att jag som lyssnare behöver gilla det. Faktum är att jag just därför också gör en ganska stor poäng av att påpeka att jag inte gör det. Att jag hatar all musik, oavsett genre, om den ger uttryck för den typ av sexism eller kvinnofientlighet som exempelvis Candy Shop. Att det är lika lite en rolig grej, som det faktum att unga tjejer så gott som dagligen får höra att dom är slampor, horor, luder i skolan.

Just för att hiphoppen länge varit så utskälld känns denna diskussion så fruktansvärt jävla onödig. För att varje gång den äger rum så är det ännu en som tvingas rannsaka sig själv för att dom gillar en viss rapgrupp, tyckerom en speciell producent, eller ofta nynnar på en särskild låt. Jag skulle aldrig kräva att någon, på grund av vilken musik han eller hon lyssnade på, skulle bli tvungen att stå till svars för allt genren står för. Lika lite som jag måste gilla all slags hiphop, lika lite förväntar jag mig att en hårdrockare ska försvara hur hårdrocken, om man lyssnar riktigt noga, glorifierar den manliga krigaren som myt, där kvinnor inte sällan är något annat än ett vänt väsen.

Precis som nästan så gott som alla annan kultur, så föds hiphopen ur en samhällstradition där mannen är norm. Där, precis inom många andra slags kulturformer, formas bilden av mannen som stark och osårbar, och där man ständigt riskerar att uteslutas om man inte kan leva upp till bilden av vad en man är. Vilket är så paradoxalt. För lika många låtar som pratar om hur många man haft sex med, hur man tvingat tjejer att suga snoppar, lika många låtar ger uttryck för en kärlekstörst få andra musikgenrer lika genuint vågar låta män uttrycka, utan att det låter krystat eller tillgjort.

Det vore så enkelt att försöka komma ur denna diskussion bara genom att rada upp exempel på exempel där annan musik är precis lika kvinnofientlig som hiphoppen, men Nestius vill med sin krönika att vi, som lyssnar på hiphop, först offentligt ska tvätta vår smutsiga byk. Men jag frågar mig vad det egentligen är för skillnad mellan Pimps and Hoes, och Britneys låtar. Hon som i tur och ordning framfört låtar som I´m a slave for you och Born to make you happy? Vad om inte kvinnan som ett objekt, endast till för att behaga ger inte dessa låtar uttryck för? Vad?

Om man inte vet, då ska man säga att man inte vet. Man ska inte säga att man vet, bara för att man är rädd för att vad som kommer hända om man ertappas med att inte veta. För det är bättre att säga att man inte vet, än att sen, när det kommer fram att man inte visste, trots att man sa att man visste, bli ertappad med att man inte visste.

Asså, jag tycker faktiskt att hiphopen har en hyfsat bra kvinnosyn. Tjejerna tillåts ha naturliga former och man hyllar kvinnokroppen genom att skriva låtar om stora rumpor. Så det så.

Min mamma, pingstvännen som gick och blev neohippie, har ett rosa häfte författat av en viss Lauren L Hay, som går ut på att alla småkrämpor är symptomatiska. Ont i ryggen, något tynger dig. Illamående, du är rädd. Och mensvärk, ja det beror som genom en guds försyn på att du inte accepterat att du är kvinna och vad det är att var kvinna. Du har inte omfamnat sin kvinnlighet. Ja men så skjut mig då. Jag försöker och försöker och försöker. Det är så uuuuuunderbaaart att vara kvinna. Det är så uuuuuuunderbaaaart att vara fertil. Det är så underbart så. Åh, vad jag är tacksam, glad och lycklig över att vara kvinna.

Iaf. Bara för att känna efter exakt hur jävla underbart det är att vara kvinna tänkte jag denna mens låta bli att ta värktabletter. Verkligen lära känna smärta. Eller lära mig hur jag ignorerar den på allra bästa sätt. För ont har och jobbigt är det. Men om jag försöker omfamna min kvinnlighet så kommer det nog inte vara så farligt.

Dagens Youtubeklipp - Xzibit Papparazzi

Det låg en Finduspizza i hissen när jag gick tunnelbanan igår morse. Kvar i sin kartong satt den på räcket och väntade på att någon skulle hitta den och mumsa i sig den till lunch antar jag. Det blev inte jag. Risken att någon skulle ha sprutat in heroin alternativt hivviruset i pizzan och sen planterat den i hissen för att jag skulle hitta den och sen äta den och sen bli endera sprutnarkoman eller hivsmittad, är överhängande. Har jag sagt att jag har livlig fantasi?

Den var iaf borta när jag kom hem från jobbet sex timmar senare, så någon i huset är en Caprisiosa mättare. Huruvida det var den rättmätiga ägaren till pizzan som hittat den där den låg och skräpade vet jag inte, och det kommer plåga mig resten av mitt liv.

Idol har visats i hur många säsonger nu? Fyra? Och trots att det är så populärt så verkar dom som söker till programmet inte ha tittat på det. Det förundrar verkligen mig. För mig är det helt självklart att det finns några väldigt stora no nos när det kommer till Idolaudtion. Och det är framförallt att inte sjunga vare sig Celine Dion eller Whitney Houston. Inte heller Mariah Carey. Och ska man göra det så ska man göra det bra. Nu vet jag att dom som gör det och gör det dåligt förmodligen tror att det är bra, och det ju tamefan helt jävla otroligt. Greatest love of all sönderstrimlad. I will always love you likaså. Det enda sättet att komma undan med att sjunga någon av dessa låtar är, förutom att ha en pipa som faktiskt motsvarar någon av dessa damers, att göra det på ett sätt som är så diametralt olikt originalet, att man som åskådare helt glömmer bort att det är en cover och man tror att man de facto hör en helt ny låt. Rockkillen som sjunger någon discodänga, popbruden som tolkar metal, souldivan som försöker med visa. Sånt överraskar. Jag väntar fortfarande på att någon kommer dragandes på någon låt av Jah Cure, men den dagen kommer nog aldrig komma. Och det kanske vi ska vara glada för.

Dagens Youtubeklipp- Beck Lost Cause

Bästa bästa bästa!

Kära Annah Björk. Det skulle väl inte skada om du, likt alla andra vettiga journalister, kanske gjorde i alla fall några minuters research innan du sätter dig ner och skriver vad som nog vid slutet av detta år kommer gå till historien som den mest reaktionära och mest moralpredikande krönikan som någonsin skådat svensk tidningshistorias ljus. Och kanske till och med kontemplerade en stund över om det skulle kunna vara så att du i din krönika drar liiite för förhastade slutsatser, gör samband mellan sak och person, för att till varje pris få fram din poäng. Inte nog med att din krönika är reaktionär, och minst sagt effektsökande, den är också väldigt dåligt underbyggd, och om du skulle läsa igenom den en eller två gånger till så skulle du kanske förstå vad jag menar.

Hur är det med alla de tusentals flickor, kvinnor, tanter och damer i vårt avlånga land som dagligen utsätts för våld och kränkningar av människor i sin omgivning ? Hur är det med människorna som utför dessa handlingar? Är det för att dom råkar ha ett konstigt efternamn, dyrkar en annan gud, eller helt enkelt gillar att lyssna på dansband på fritiden? Om du tänker efter så förstår du att det väldigt sällan finns ett verkligt samband mellan det ena och det andra. Att sen du, och många andra medier, så ofta, och så gott som endast när det är fråga om hiphop, alltid vill göra musiken till syndabocken, vittnar i mina ögon om en okunskap så stor att den saknar motstycke.

Revörb

Jag kan inte låta bli att fråga mig själv om revörbet i Idol är där för att vi hemma i tevesofforna inte ska gå miste om närvaron, om känslan, om chansen att precis som juryn få gååååshuuuud när någon är extra duktig. Det funkar ju uppenbarligen, men den borde bara tas ner bara en liten aning så att man inte hör den lika väl. För när man väl hör den hör man inget annat.

Jag undrar också varför i hela friden Laila Adele söker till Idol. Tjejen har släppt två skivor, varav den ena var helt genomusel, och borde därför ha kontakter nog att kunna få släppa en tredje utan problem. Jag kan förstå att hon vill ha den marknadsföringsapparat som kommer med att få delta i, och kanske också vinna Idol. Men come on! Jag vet att jag kanske låter avis, och att vilken annan tjej som haft hennes röst och närvaro helt klart gått vidare, men det känns ändå askonstigt. Då skulle man lika gärna kunna utveckla ett Idolidol, med artister som släppt en eller två skivor och som nu ska bilda en superduo eller grupp av något slag för dom. Det vore desto roligare, och väldigt mycket mer underhållande.

Asså seriöst. Det finns dom som gnäller på folk som käkar i kollektivtrafiken, som vill förbjuda självmord i tunnelbanan så att dom inte behöver komma sent till sina förmodligen ruskigt taskigt betalda jobb, men jag väljer att irritera mig på tjejer som sminkar sig i tunnelbanan. Förstår ni vad ni utsätter er närmiljö för? Har ni noga övervägt att vi kanske hellre er er osminkade, än bevittnar hur ni lite halvilla duttar dit puder, kanske mascara och slutligen läppstift. Det hjälper ju ändå inte! Ni är bara alltför jävla sorgliga. Sluta.

Dagens Youtubeklipp - Amy Grant Baby Baby

Jag mimade till denna på roliga timmen i femman. Fan vad jag skäääääms. Andra stycken som jag och mina klasskamrater mimade till var Ace of Base Happy Nation och Roy och Roger Gött och leva.

När jag gick högstadiet hade min skola en minst sagt fascistoid tävling som gick ut på att samtliga elever fick rösta på den snyggaste killen respektive tjejen i varje årskurs. Det här var i mitten på 90talet och långt innan Snyggast.se. Vem som startade denna tävling vet jag inte, men jag vet att den när jag började där hade flera år på nacken eftersom det fortfarande pratades om vissa tjejer, minst tre år äldre än mig, som blivit valda till skolans snyggaste när dom gick där. Mest prestige låg i att bli vald till skolans snyggaste under alla år man gick där, alltså såväl i sjuan, åttan som i nian. Då kunde ingen komma och säga att man inte var snygg. Rollen som snygg var befäst för all evig framtid. Jag förmodar att tävlingen kom till som en lokal variant av Miss Universum, med den oh så jämställda tvisten att även vi tjejer fick välja snyggaste killar.

Tävlingen var väldigt omhuldad och mycket omtyckt av drottningbina på skolan. Så fort någon pratade om att slopa tävlingen så blev det vilda protester. När det sen visade sig att killarna i nian inte hade smak nog att låta den tjej som förväntade sig att vinna gå segrande ur striden om vem som var sjuans snyggaste tjej så surnade det till rejält hos en väldigt liten klick tjejer som sen ägnande resten av högstadietiden åt att ständigt trakassera den här tjejen. Tyckte synd om tjejen då, men tycker det var rätt åt hon som hade väntat sig att någon annan skulle vinna att någon äntligen tog ner henne på jorden. Absurt nog visade tävlingen att skönhet, även om det så är i en sexuellt frustrerad femtonårings ögon, verkligen ligger i betraktarens öga. Det går inte att förutsäga eller skapa förväntningar kring vem man tror ska vinna en sån här tävling.

Så här i efterhand, flera hundra år klokare, häpnar jag över att ingen satte stopp för den här tävlingen. I synnerhet att inga föräldrar sa ifrån. Det är, om man tänker efter, helt sjukt. Antingen var föräldrarna, de som brydde sig om att ta en aktiv del i Sörböleskolan, fullt upptagna med att komma fram till hur man skulle få eleverna att sluta springa på OBS och snatta på lunchrasterna, samt försöka få idioterna i nian som snott blodprovsnålar från sjuksyster att lämna tillbaka dem. Inte på att fatta ett beslut kring att inte låta en tävling av det här slaget äga rum.

Tack och lov så var det ändå några elever ( läs jag), som tyckte att tävlingen föll på sin egen orimlighet, och när jag gick i åttan beslutades därför att tävlingen skulle försvinna. Vilket den också gjorde.

Dagens Youtubeklipp- Cypress Hill Aint goin out like that

Mycket fick man lyssna på i Sörböleskolans uppehållsrum. Man fick lyssna till mig skrika när jag nästan vann Jeopardy. Man fick lyssna på TINCInges berättelser om hur han bara sov fyra timmar per natt, en gång bara två för att han gjort slut med sin tjej kvällen innan. Om hur han inget åt. Om att han gått och rotat i resterna av det nedbrunna Wikstöms Sadelmakeri och hur han fått dåligt samvete då han hört att boende i huset gått och letat efter ägodelar i samma rester. Om hur han träffade sångerskan i Chumbawumba och nästan fick ligga men gick och drack apelsinjuice istället. Man fick lyssna på P3 och NRJ och allt möjligt annat. MEN. Man fick inte lyssna på Cypress Hill. Det fanns dom som försökte men fritidsledaren kunde Cypress bättre än någon annan och stängde av på direkten. På insidan av fritidsledarens dörr satt en stor lapp med en bild på Cypress Hill följt av en förklaring till varför dessa inte fick spelas i uppehållsrummet. Jag vet att det till och med förekom möten där fritidsledaren, en amerikan (för att han kunde slang antagligen) som tränade basketlaget i stan och en engelskalärare möttes för att lyssna på raptexter för att komma fram till om det var lämpligt för våra öron eller inte.

Jag vet att det finns psykon ute på Internet men har aldrig själv varit i kontakt med någon. Fram tills helt nyligen. Och jag fattar verkligen inte vad som är den här människans problem. Han borde inte ge sig på att försöka nätdejta om han lyckas bli så provocerad av min, kanske något cyniska, profil.

"hej mediokra,, läste din pres.. och om man ska plocka ner det i bitar så får i princip ingen maila dig och ärligt talat så undrar jag hur en så liten människa kan klä sig med ett sånt överego.. skärp dig för fan,, blir ju illamående lilla självgodhetsknarkare.. fan bli lite snygg först.. jesus!!"


Känns så skönt med killar som han som tar ner tjejer som mig på jorden. Det är precis vad vi behöver. Att ställa lite krav när man nätdejtar är alltså inte populärt, och jag ska ta mig en allvarlig funderare på om jag kanske ska hemfalla till att som somliga inte ställa några krav alls. Då skulle jag kunna mejla killen ifråga och föreslå en dejt.

The bantarblogg

Jag tror att en av anledningarna till att jag aldrig riktigt lyckats gå ner i vikt är att jag fullkomligt saknar tålamod. Precis som så väldigt många andra överviktiga är jag ofattbart lat och vill ha en quick fix. Vips så ska tio kilo försvinna och så ska man vara glad och lycklig. Riktigt så jävla enkelt är det ju inte. Och det har tagit mig alldeles för lång tid att inse det. Nu har jag å andra sidan insett exakt hur jävla absurt det är att förvänta sig att det ska vara lätt. Vem fan har påstått att det skulle vara enkelt? Det är hårt jävla jobb att försöka gå ner. Det är jobbigt som fan och man frågar sig ständigt och jämt varför man ens gett sig in i leken. På flera veckor ser man inga som helst resultat för att kanske efter ett halvår passa i en storlek mindre. Problemet tror jag är att de flesta överviktiga gör misstaget att sätta sina prestationer i relation till resultaten. Och då man upplever det som ett öde värre än döden att behöva springa en kvart, vill man också att den där kvarten ska löna sig och som genom ett under göra att valkarna från ryggen försvinner som genom ett trollslag.

Jag har dock slutat tänka så där. När det är som jävla jobbigast och en liten del av mig inte vill annat än lägga av så säger en annan del av mig att jag helt och hållet får skylla mig själv. Att det är jobbigt som fan nu får jag fan ta då jag i åratal proppat i mig godis, kakor, läsk, popcorn, chips och godsaker. Det är bara att bita ihop. Och precis likadant tänker jag när gottegrisen kommer smygande och tycker att jag väl ändå borde kunna unna mig en glass, en ckokladbit, en bakelse, en bulle. Näe, det är ju det du inte kan för då kommer du bara gnälla över hur jobbigt det är att träna bort den där bullen.

Jag är besatt av kalorier. Ett kilo är ca 7 000 kalorier. För att förbränna ett kilo måste man alltså förbränna 7 000 kalorier. Det behövs ingen Nobelpristagare för att räkna ut att om jag under ett normalt spinnpass förbränner ca 500 kcal i bästa fall, så måste jag träna som en jävla idiot för att förbränna ett kilo i veckan, eller par kilo i månaden. Det är såna tankar jag måste uppta min hjärna med för att behålla fokus på vad det är jag eftersträvar. Det är tråkigt som fan och gör mig emellanåt gråtfärdig men jag vet att jag ska lyckas. Jag måste.

Bekräftelshoran - det är jag

Jag tycks vara den enda på mitt jobb som med jämna mellanrum behöver veta vilket bra jobb jag gör. Alla andra verkar vara fullkomligt nöjda med att jobba arslet av sig utan att få så mycket som ett endaste litet hurrarop. Dessa människor tycker uppenbarligen inte att man har rätt att kräva någon som helst uppskattning, man gör ju bar sitt jobb och varför då kräva att få beröm tänker dom. Och jag är beredd att ge dem rätt i sak, men jag kommer ändå inte ifrån att det aldrig kan skada att få lite uppskattning, oavsett i vilken form.

Just för att jag tycks vara den enda som resonerar så här känns det som om det är jag som tänker fel och inte resten av världen. Det är mig det är fel. Jag frågar mig själv varför ett erkännande är så viktigt, och varför jag inte bara kan vara trygg i förvissningen om att det jag gör är bra och att mitt arbete värdesätts och uppskattas, trots att ingen uttryckligen säger det.

Men så inser jag att jag är en bekräftelsehora. Blev jag inte sedd tillräckligt när jag var barn? Fan vad jobbigt att det ska förfölja mig resten av livet genom att jag ständigt ska kräva beröm, lovord och uppmärksamhet från min omgivning. Så mycket trevligare det hade varit om jag bara hade haft vett att förstå att jag blev sedd som småtting och därför nu kunde köpa att jag halvt gråter av arbetsbelastningen utan att någonsin få höra att jag är duktig, för att man inte kan förvänta sig det av av sin arbetsgivare.

Dagens Youtubeklipp- Black Moses Oh God

Jag har ett ytterst platoniskt förhållande till denna kvinna. Det började med Popular där hon var så överjävla snygg att man gick i taket varenda jävla gång hon syntes i rutan. Sen så var hon den där läckra tjejen i Matrix med kaninen tatuerad på axeln. Och nu spelar hon knarklangarflata i Dirt, vilket innebär att jag varje söndagkväll kan få mitt lystmäte på hennes vackra nuna. Hon är verkligen överjordiskt snygg. Så sjukt snygg att man blir typ gaalen, som man säger i mina hemtrakter.

Dagens Youtubeklipp- Ms Dynamite Dy-na-mi-te

Det fanns en gång i tiden en webtidning som hette Sourze.se. Det gick ut på att läsarna gjorde tidningen. Vem som helst kunde skriva om vad som helst under ämnen som kultur, politik, samhälle etc etc. Jag var för seg och tvivlade alldeles för mycket på mig själv för att någonsin få till något tillräckligt bra för att skicka in. Sen gick Sourze och blev en tidning som krävde medlemskap och allt blev jobbigt och sen dog den mer eller mindre, hur man nu vill se på saken. Men saken är ju den att skillnaden mellan vad Sourze var i början och vad Newsmill nu försöker vara är hårfin. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag färdats med en tidsmaskin till slutet av 90-talet och fortfarande går på gymnasiet och sitter och försöker få till en text tillräckligt bra för att få den publicerad. Så Sourzig känns Newsmill.

Kartellen

Vågar man kritisera Kartellen utan att vara rädd att kanske hamna på någon dödslista någonstans? Jag hoppas att jag är, eller att dom tycker att jag är, tillräckligt jävla obetydlig för att dom ska orka bry sig. Och skulle det vara så att skiten bryter ut så har jag en hel klan på 1300 inavlade skogsfinnar som vet att hantera kniv och jaktbössor to back me up.

För Kartellen är, sin vad det verkar väldigt korta hajp till trots, inte alls särskilt bra. Jag är faktiskt förvånad och nästan imponerad över vilken genomslagskraft dom har fått bara genom att hävda sin gangsterness. Jag har inte läst artikeln i Rodeo än, inte orkat. Men jag har lyssnat på låtarna och tycker för att vara kort och koncis att det är rätt mediokert. Det är i synnerhet produktionen som i mina öron låter så amatörmässig och daterad. Hur mycket Sandelin än hade att göra med Lilleman, så är det den typen av amtörmässighet som vilar över Kartellen.

Cyril Hellman säger i Rodeo att anledningen till att han ville skriva om Kartellen är han tycker de gör intressant musik. Och jag håller med om att Kartellen är intressant, fascinerande, men det är just också det enda dom är. Intressanta och fascinerande för att dom precis som Lapidus med Snabba Cash ger mig som lyssnar en inblick i en värld jag inte känner till och förmodligen aldrig kommer lära känna. Det är förmodligen därför några få kommer lyssna på dem och häva ur sig att texterna är synnerligen samhällskritiska, trots att det bara handlar om simpelt effektsökeri.

Björklund vad han nu heter Jan någonting vill att skolk ska skrivas in i betyget. Jag har nog inte hört något mer korkat och ogenomtänkt på väldigt väldigt länge. Det är korkat på så många plan och av så många anledningar att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta.

Att en elev skolkar är en allvarlig markör om att något är fel. Kan ha att göra med elevens psykosociala situation, eller med skolan i sig. Det är alltså det som Björklund borde fokusera på. Som jag ser det är det lärarna och skolans ansvar att skapa en utbildning och undervisning som lockar eleverna till lärande. Det säger sig själv att om undervisning är tillräckligt rolig, stimulerande,utmanande och utvecklande kommer eleven, oavsett kunskapsnivå, inte finna någon som helst anledning att skolka. Det finns både hög och lågpresterande elever som skolkar och dom gör det av samma anledning. För att skolan inte lyckats ge dem en undervisning som utmanar dem. Jag vet att det var många gånger under gymnasietiden då jag egentligen inte hade någon som helst anledning att närvara vid samhällslektionerna. Jag hängde med i alla fall och fick ändå Mvg på alla prov. Jag hade kunnat sitta hemma och idgat självstudier och fått väldigt mycket mer ut tiden. Nu hade jag tack och lov en väldigt bra lärare var smart nog att utmana mig. Och trots att jag fick stå ut med att så gott som varje lektion under dessa tre år diskutera med en kille vars enda mål med diskussionen var att "vinna" över mig så fortsatte jag att komma till lektionerna. Av samma anledning kom även dom som kanske inte hängde med, eller som hängde med sämre, för att dom hade ett utbyte av undervisningen även dom. Att skolka då hade gett noll och inget. Det är därför Björklunds förslag är så genomjävlauselt. Jag hoppas att han med tiden inser det själv också.

Att bo på korridor. Vilket inspirationskälla det har visat sig vara. Känner jag att skrivkrampen kommer krypande är det bara att endera gå till köket och laga till ett sent nattmål, eller bara börja tänka efter hur bisarra vissa företeelser i detta hus är, för att jag genast ska ha fått en uppsjö uppslag till inlägg.

Ikväll när jag sent om sider stekte lite falukorv i ett välstädat kök ramlade en av grannarna in vad jag kunde bedöma lite lätt berusad. Hon bröt då ut i en svada över hur ofattbart rent och fint det var och att det ALDRIG varit så rent förut. Varpå jag gnisslade tänder men höll tyst om att jag ju städat minst lika bra, om inte bättre sätt till mina bristande resurser, föregående vecka. Jag lyckades hålla mun i ungefär några minuter tills jag sprack av hävde ur mig att jag också städat förra veckan och att det minsann var rent då också. Vilket väl antagligen inte alls tog som det skulle efter som hon var lite lullig.

En sak som verkligen upprör mig, och som slog mig först för några dagar sen, det är orimligheten i att ingen annan än den vars tur det är att städa behöver ta något som helst ansvar för hur det ser ut i köket. Ingen torkar köksbordet, köksbänken, diskbänken, spisen. Allt lämnas åt sitt, eller veckostädarens öde. Och det upprör mig för att jag vet att detta händer för att mina grannar, som jag redan tidigare påpekat är lata och fullkomligt blinda för vad dom lämnar efter sig. Den typen av bortskämdhet är den värsta sorten, och den noggrant utförda fördomsprofil som jag genomfört säger mig att det är ensambarn med bullmammor som faller in i ett sånt här beteende. Det är dom som inte märker att mjölken är slut trots att det bara är dom själva som dricker det. Det är dom som inte fattar att bröd smular och man måste torka med trasa efter sig. Allt detta kommer som en fullkomlig överraskning för dessa människor och för det hatar jag dem. Jag är inte avundsjuk över att jag inte varit lika lyckligt lottad, jag är glad över att ha haft en pappa som varit den totala motsatsen och vägrat tolerera något annat än ren och skär perfektion när det kommer till såna här saker. Men jag tål dom bara inte.

Det upprör mig också för att vårt kök är relativt nytt. Alla kök i mitt hus renoverades under förra året. Det blev klart i februari förra året så köket har ett och halvt år på nacken. Men så som mina grannar, jag är ju förstås helt oskyldigt, inte tagit sitt ansvar för att hålla efter grejerna, så skulle köket lika gärna kunna vara tio år gammalt. Detta syns i synnerhet på spisarna och på golvet. Nya saker som inte är nya mer en en vecka. Bortskämda jävla snorungar som inte har vett att uppskatta nya vitvaror. Ni borde tamefan skämmas. Jag är alltid den som alltid är skiträdd om nya saker. Jag antar att det är snålfinnen i mig som vill använda sönder något tills den slutat rulla och gått upp i tusen små partiklar för att sedan köpa en ny som jag inte vågar använda för att den är så ny. Så brukar det vara i min familj. Den gamla står kvar för den funkar ju, nästan. Och den nya kör man på halvfart så att den ska hålla dubbelt så länge som den föregående. Hade mina grannar haft vett att bruka trasa varje gång dom stekt något, och torkat upp allt stänkflott så hade vi kanske haft en spis man fortfarande kunde spegla sig i. Hade mina grannar vetat hur man kokar, utan att koka över, hade vi kanske haft plattor utan sorgkanter.

Jag vet att jag borde fokusera på hur vi ska göra feministiskt revolution men såna här saker distraherar mig. Och jag vet att det är ett gott tecken att jag inte är helt likgiltigt, för likgiltighet är detsamma som hopplöshet.

Dagens Youtubeklipp - MOP Ante up

Vad är väl en bal på slottet, när man kan stanna hemma och titta djupt in i den här killens blåa ögon? Jag brukar skämta om att jag vill ha ett polygamt förhållande med Andree 3000 och D´angelo, men jag måste säga att Michael Ealy och Mekhi Pfeiffer inte kommer långt efter.

Bantarbloggen continues

Jag är rätt van vid att få frågan om jag är med barn. Första gången blev jag skitledsen men eftersom det var när jag var värdinna på Jensen var det inte läge att springa ut i köket och böla, även om jag där och då inte kände för något annat. Andra gången var på gymmet strax innan ett gympapass då ledaren frågade när jag skulle ha. Vad fan skulle jag göra där om jag var med barn? var det enda jag tänkte. Tredje gången var utanför en pantbank vid Odenplan då en kille utan tänder undrade om jag väntade tillökning. Varenda gång det här händer och jag säger att jag inte gör det så intygar samtliga att det inte är för att jag är tjock som dom tror det. Detta gör mig lika mållös varje gång. Något dummare har jag aldrig hört. Självklart är det för att jag är fet som ni tror det. Okej att jag har stora tuttar men det är ju dom i kombination med min övervikt som får er att dra den ena slutsatsen efter den andra.

Att folk tror att jag är med barn, och till om med frågar mig om jag är det, har länge varit en av anledningarna för mig att vilja gå ner i vikt. Målet har varit att få folk att sluta tro det. Jag vet att detta inte är ett problem unikt för överviktiga tjejer då flera av mina mycket smalare vänner och bekanta fått höra liknande saker. Och jag vet också att det är människorna som tror det, och säger det, som är dumma i huvudet, inte jag. Något jag brukar göra dem uppmärksam på genom att säga just det. Nej jag är inte med barn jag är tjock. Bara för att få dem att uppmärksamma att dom vägrar sakna förmåga att tänka sig att en fet tjej med stora tuttar skulle kunna vara något annat än havande. Så begränsad tycks människan vara det endast tycks finnas en rimlig förklaring till varför någon av kvinnligt kön är rund om magen, och den är hon blivit på smällen. Visst är världen för underbar ändå!

Med varje gång som jag tvingats möta dessa antaganden från omgivningen så har jag hunnit tänka ett varv till kring hela grejen. Jag har försökt hitta ursäkter, rättfärdigat min egen övervikt, försökt hitta förklaringar till varför folk kanske tycker att jag ser mer gravid ut än någon annan som är lika tjock etc etc etc. Framförallt har jag varit tvungen att rannsaka mig själv, och min omgivning, något som varit så väl jobbigt som givande. Jag har tröstat mig själv med att min svankhet kanske kan göra att jag ser lite mer gravid ut än någon annan, att dom där människorna nog inte har sett så många gravida människor i sina dar om dom inte kan skillnad på mig och en väntande mamma, intalat mig att dom inte har något att yttra sig om vad gäller mig kropp, och väldigt många gånger använt erfarenheten som en drivkraft till att försöka gå ner i vikt. Ofta har dessa människor poppat upp precis när jag varit som mest nöjd med över hur mycket jag gått ner senaste tiden, då som någon slags påminnelse om att jag fortfarande har lika lång väg att vandra. Något som gjort mig väldigt modlös.


Nu är det ett tag sen någon frågade om jag var med barn. Jag vet att det säkert finns dom som tror att jag är det, men inget säger, och det har skapat enorma hjärnspöken. Det finns kläder jag väljer bort att ha av rädsla för att dessa ska få mig att se gravid ut. Oavsett hur snygg jag är i dessa plagg i övrigt kan jag inte komma ifrån rädslan att dessa plagg ska locka fram den där kommentaren och jag vägrar ta den risken. Jag kommer förmodligen aldrig bli kvitt den, även om jag nu skulle gå ner tio, femton eller tjugofem kilo. Det är så att jag ibland önskar att jag faktiskt vore med barn bara för att slippa dessa komplex. Jag inbillar mig att det vore så väldigt mycket skönare att vara med barn och kunna äta för två, och faktiskt göra det, och så fort någon tittar lite konstigt på en för att man proppar i sig en gigantiskt bakelse inte behöva ha det minsta dåligt samvete för det. Det är hur jag föreställer mig att det vore. Brutalt medveten om att spökena inte försvinner, även om jag förändras.

( Ord i detta inlägg som stavningsprogrammet ville ändra ; hjärnspöken, stavningsprogrammet,tuttar,poppat, Odenplan, Jensen, gympapass,pantbank.)

Vissa vänner försöker jag krampaktigt hålla kontakt med bara för att jag inte orkar med ovissheten. Ovissheten att inte veta var jag exakt jag har den andra människan. Det slutar med att jag ytterst pliktskyldigt alltid hör av mig lite då och då.

Sen finns de de som jag tror jag är så bra vän, som jag varit vän med så väldigt väldigt länge att det inte finns någon anledning till att behöva hålla på så. Jag tror och vill att det ska vara så att dessa vänner är såna jag bara kan ta upp tråden med och allt ska vara precis som vanligt. Men så är det inte. Jag har sakta men säkert insett att jag och en vän sedan väldigt lång tid tillbaka glidit ifrån varandra fullkomligt. Jag inser så här i efterhand att alla krampaktiga försök att hålla mig uppdaterad om hennes liv varit till ingen som helst nytta för jag har egentligen inte varit intresserad, egentligen inte brytt mig det minsta. Jag har minst sagt pliktskyldigt hört av mig för att göra upp om att träffas de få gånger vi råkat ha möjlighet att göra så bara för att mötas av ännu ett bakslag, ännu ett förhinder. Och det har uppenbarligen inte funnits tillräckligt mycket vilja hos någon av oss att överkomma dessa hinder, hitta tillbaka till varandra, för att komma underfund med varför vi var kompisar från första början. Och nu börjar jag tycka att det är lite för sent. Jag tror inte vi kommer hitta tillbaka till varandra, inte nu i alla fall. Kanske om fem år, eller tio. Men inte ikväll, imorgon eller nästa vecka. Den sträckan vi måste tillryggalägga för att komma ikapp har blivit alldeles för stor, och vi har bägge varit alldeles för lata. Inte ansträngt oss tillräckligt. Att inbilla sig att vi nu har något vi kan bygga vidare på är att ljuga för sig själv och det hatar jag att göra. Det gör självklart skitont att inse att jag mist någon som brukade vara en väldigt god vän, men frågan är väl om jag inte gjorde det redan för väldigt länge sen?

Dagens Youtubeklipp - Sam Brown Stop

Ännu en av pappas favoriter. Jag kan lika gärna ge bort det här inslaget av bloggen till honom.

Att tjejer inte får ta för sig sexuellt är sedan länge väl känt. Det tycks som om det i dagens samhälle finns få saker som provocerar så mycket som en tjej som har sex inte för att hon vill bilda kärnfamilj med killen i fråga, utan för att hon gillar att ha sex. Vilket, om man vänder på steken inte alls är särskilt konstigt. Män som ligger runt som om det inte fanns någon morgondag får inte höra att dom är slampiga och blir inte anklagade för att söka bekräftelse. Dessa killar sår ju bara vildhavren precis som det är tänkt. Det är naturligt. Det är biologi. Det är gener. Fucking jävla bullshit är vad det är. Fuck! Jag blir så jävla less. Killar kan väl i precis samma utsträckning som tjejer söka efter bekräftelse på en massa olika mer eller mindre destruktiva sätt. Att dom lever i skydd av att deras runtknullande skulle vara naturligt är ju minst lika sjukt som att tjejer som gillar sex och njuter av det måste stå ut med att få höra att dom är billiga.

Jag vägrar tro att vuxna människor med någorlunda vett bakom pannbenet skulle sakna förmåga att reflektera över sitt eget agerande. Är dom självdestruktiva så vet dom om det. Att då höra omgivningen påpeka det för dem, som om det för dem själva skulle komma som en total överraskning är ju bara pinsamt. Det är så jävla lätt att försöka hitta den enklaste lösningen och det tycks i det här fallet vara att döma dem som destruktiva i jakt på bekräftelse. De tjejer som ligger mindre, mer eller lika mycket som vilken kille som helst har nog reflekterat över sitt beteende både en och två gånger just för att samhällets dom är så hård. De gånger de ångrar sig är det inte för att de kände sig billiga, slampiga eller lätta, då detta är samhället som med sina normer och värderingar dömer dem. De njuter tillräckligt av sexet för att kunna trycka undan alla sådan tankegångar. Att sexet sen ibland är mindre bra, det är en helt annan aspekt av det hela, som väl kan vara det som gör att man ångrar sig, men det har enligt mig väldigt lite med något annat att göra.

Gårdagens SATC

Jag har insett att jag skulle kunna ägna resten av mitt liv åt att diskutera SATC. Jag har sett nästan alla avsnitt både en och två gånger, ändå kommer jag att tänka på något nytt och intressant varje gång. Hur fan är det möjligt? Så bra väl serien ändå inte?

Nu senast upprörs jag för vad som känns som femhundrade elfte gången av Carries naivism rörande Parisflytten och den där charmiga skitstöveln Aleksander Petrovsky. Seriöst. Till att börja med är han ju ett svin, och bara charmig på ett sätt som Carrie tycks förstå, för alla andra är han bara ett gubbslem. Hur kan serieskaparna på allvar försöka inbilla oss tittare att någon som Carrie någonsin skulle falla för någon som Petrovsky? Och då har vi ändå sett hur han är så väl mot hennes vänner, som när de är på tu man hand. Det är noll och ingen skillnad, ändå är Carrie helt jävla swept away.Fy fan vad jag hatar honom. Verkligen verkligen hatar honom. Han är så genomusel och så ofattbart läskig in i varje liten detalj att jag helst av allt önskar att jag aldrig lärt känna honom. Skolboksexempel på relationssociopat skulle jag vilja kalla honom. Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att manusförfattarna misslyckats totalt, eller är iaf lite trovärdiga då dom får det att verka som att Carrie går från en ytterlighet till en annan. Det var smart att låta henne iaf en gång tidigare våga säga ifrån till den här idioten, men personligen ser jag det som att han gav upp den striden bara för att vinna hennes förtroende igen så han kunde få en ny chans att krossa henne. Och så jobbar ju sociopater på sätt och vis. Men i en destruktiv relation, oavsett om den så innehåller våld eller psykologiska trakasserier, så börjar det alltid stegvis. Till att börja med är man ofta självdestruktiv innan man går in i relationen, vilket Carrie väl ändå inte var? Och för det andra sker nedbrytningen gradvis. Den här jeppen smyger sig liksom på vilket väl i själva verket gör honom till en closetcaserelationssociopat av något slag. Det är nu djupt kvinnoföraktande människor ska säga att Carrie lockade fram dessa drag hos honom just för att hon var så självdestruktiv men ni som säger det är ju helt jävla loco, och har därmed förlorat rätten att uttala er.

Så. Det var allt jag hade att säga om gårdagens avsnitt.

Dagens Youtubeklipp- Frankie goes to Hollywood The power of love

Att se första avsnittet av Ensam mamma söker var verkligen outhärdligt. Men eftersom jag vet att detta drama kommer dominera kvällspressen under de närmaste månaderna har jag kapitulerat fullkomligt inför tanken att kunna ignorera det totalt. Därför anser jag det bättre att se på helveteskapet och i alla fall bilda mig en egen uppfattning om vad det är som är grejen. Inte för att jag förstår vad som verkligen är grejen. Är det att hela serien är så ofattbart pinsam ? Att man skäms å alla deltagandes vägnar? Att serien så väl illustrerar tvåsamhetens tvång? Den skamlösa överexponeringen av svensk mysmusik? (EN SVENSk ÖVERSÄTTNING AV IT MUST HAVE BEEN LOVE!) Vad är grejen?

Det är verkligen pinsamt. Det gäller verkligen att ha skämskudden inom räckhåll, då ju männen häver ur sig klyscha på klyscha, och i sitt handlande tycks bli alltmer desperata. Även om dom å ena sidan tycks väldigt älskvärda, och emellanåt också charmiga, förstår jag inte hur någon kan sakna självdistans så till den milda grad som dessa män tycks göra, även om även det är befriande i sig.

Själv vet jag inte hur jag skulle reagera om jag blev uppvaktad på det där sättet. Förmodligen med ironi,sarkasm och cynism aldrig tidigare skådat, eller dokumenterat. Hur kan man ta dessa män på allvar? Jag tycker att deras uppvaktning är precis så som jag tror att dom föreställer sig att vi kvinnor vill bli uppvaktade. Och på så sätt visar serien brutalt öppet hur cementerade könsrollerna är. Skönt då att hårfrisörskan, som jag först trodde jag skulle reta mig allra mest på då hon har alla wtattribut i världen ( frisör OCH barn döpta efter skådisar/kändisar) syna samens present i sömmarna och konstatera att han köpt den på macken tio minuter innan. De andra var desto mesigare och sa inte ifrån de minsta, och verkade falla som furor för alla blommor dom fick.

Jag förstår inte varför inte folk bara hoppar av tvåsamhetshetsen? Är det verkligen höjden av självförverkligande att leva i ett förhållande? Är det verkligen det enda sanna värdet att sträva efter? Det enda sättet att må bra och leva länge på? Att ha någon att dela allt med i all evighet? Och det till vilket pris som helst? På bekostnad av sina barn? Sin familj? Jag tycker det är så sorgligt. Och det säger jag inte för att jag är en bitterfitta (vilket jag iofs sig är). Jag vägrar lägga min lycka i händerna på någon annan. Dyker det upp en rolig,charmig man med skägg så är han mer än välkommen att försöka sig på att leva ihop med mig, men då jag har väldigt höga krav så har någon sådan varit väldigt svår att hitta. Att då höra detta ständiga tjat om att " det finns någon där ute", vilket flera av deltagarna i programmet dessutom upprepade både en och två gånger, det tröstar inte. Det får mig istället att undra vad fan det är för fel på mig, om inte jag duger, men också om jag inte kan hitta någon som duger åt mig.

Dagens Youtubeklipp - Mase Welcome Back

Han spelar en lite lagom småläskig pastor( sig själv!) i All of us också. Men jag är ju den enda som tittar på det, så varför bry sig?

Mamma brukar prata om att hon inte kan andas nere på Blå Linjen. Den ligger för långt ner för att hon ska känna att hon har kontakt med jorden. Hon tror hon kommer kvävas. Det känns onaturligt att liksom låta sig slukas av underjorden på det sättet. Min motsvarighet till Blå Linjen, som jag inte har några som helst problem med utom när höga fjortonåringar misshandlar folk oprovocerat, är ledmotivet till Prison Break. Det var ledmotivet som till slut blev så påfrestande att jag var tvungen att sluta kolla. Kollar jag börjar mitt hjärta gå i hundraåttio, tills jag blir fullkomligt övertygad om att det om jag inte slutar titta eller stänger av ljudet kommer sprängas.

Serien är helt enkelt för spännande för mitt välbefinnande. Vilket är så lustigt eftersom man ju vid det här laget vet att Scofield, och alla andra i serien för den delen, alltid tycks klara sig. Så vad är grejen? Jag har ju sett honom klara sig ur knipa efter knipa och ändå håller jag på att gå åt fullständigt av spänningen.

Nu har jag iaf börjat kolla på Prison Break igen, eftersom sexan repriserar senaste säsongen precis när jag kommer hem från jobbet. Och då jag verkligen vill veta hur det kommer gå så stänger jag av ljudet när det blir som allra mest outhärdligt. Så här var jag även tvungen att göra när jag kollade på Challenge of the Gladiators som nioåring och det var sista hinderbanan. Jag ville kolla men kunde inte hantera spänningen, så jag fann en lysande kompromiss.

Men Prison Break är verkligen en saga. Det saknar fullkomligt trovärdighet och jag antar att det är just för att det är så totalt osannolikt som det ändå vinner en viss måtta av förtroende, eftersom man är så väl medveten om just detta. Det tycks som om en serie inte kan vara precis på gränsen mellan osannolik och trovärdig, och här har vi en som är så osannolik att man inte gör annat än köper det.

Jag undrar bara vem som vid sina sinnens fulla bruk vid en pitch skulle köpa en serie som handlar om hur ett gäng planerar att rymma, rymmer,sen jagas, hamnar i finkan igen och sen börjar planera en ny rymmning. Går man in i detalj så låter Prison Break lika mycket som en såpa som en actionserie. Jomen han har grävt ner ett offer i trädgården, han ska hem till sin tjej som nästan gifte sig med någon annan, jomen han är vakt och nu vill han ha pengarna som dom fått tag på så han förföljer en av rymlingarna men sen råkar han hamna i samma fängelse som dom och då måste dom genast samarbeta? Och så går serien från att i ena stunden vara hård action till att i nästa handla om hur Sucre försöker övertala Scofield att lämna honom med benet inklämt under en stock mitt i en flod? Och precis just då börjar den där smattrande musiken fylla rummet, varpå jag stänger av ljudet.