Taxiskola

Vill du ha en taxibil i Stockholm är det bästa du kan göra att försöka vinka in en från gatan. Om du är i ett tätbebyggt område där det kör omkring mycket taxibilar vill säga. Men allt som oftast befinner du dig, om du nu skulle få för dig att åka taxi i Stockholm, i innerstan och där finns det nästan lika många taxibilar som det finns råttor. Det borde alltså inte vara så jävla svårt att hitta en bil. Du kan titta en gång åt höger, en gång åt vänster. Om det kommer en bil, som du tror är en taxi, och som därför har en lykta på taket är det alltid ett säkert tips att se om lyktan lyser. Det betyder nämligen att bilen är ledig, och det enda som hindrar dig från att bli taxiförarens nästa kund är huruvida du orkar lyfta handen och göra en viftande rörelse med handen. Om det inte finns några bilar på gatan du står på, och det inte tycks dyka upp några så är det ju alltid ett bra tips att leta sig ut på närmaste kraftigt trafikerade gata. Alltså inte stå kvar där i hopp om det kanske dyker upp någon, för det kommer det förmodligen inte göra. Om du inte orkar masa dig den där korta sträckan från tvärgatan du står på till Hornsgatan, Sveavägen, Vasagatan, Kungsgatan, Folkungagatan eller Ringvägen, för att du har klackskor, mycket att bära, är för full för ditt eget bästa, eller av någon annan anledning blivit lat, kan du ju alltid ringa och beställa en taxi. Då är det bra om du vet vad gatan du står på heter, vilket nummer du står på, vilket område du är i, och vilken kommun det ligger i. Utan denna information kan det bli rätt svårt att skicka en taxibil till dig. Om du går in i en affär och vill köpa en tröja men inte vet vilken färg, storlek eller modell kommer du gå tomhänt därifrån. Det här handlar inte om att jag, eller någon av mina kollegor försöker vara en pain in the ass. Vi vill bara försäkra oss om att du kommer få den produkt du vill ha, det vill säga att bilen kommer till rätt adress. Och hur jävligt det än må låta, så kräver det ett visst samarbete, då vi ju omöjligt kan läsa dina tankar, eller för den delen se var du befinner dig. Ibland kan det dock vara så att vi inte kan skicka någon bil. Precis som att mjölken på ditt närlivs kan ta slut och du då tvingas köpa den på Pressbyrån, på samma sätt kan det vara så att det inte finns någon bil att skicka. Om mjölken är slut i ditt närlivs, vad gör du då? Kassörskan säger att det kommer komma ny mjölk när som helst, det går dock inte att säga precis när, så du kan välja att komma tillbaka om några minuter, välja mjölk av ett annat märke, eller gå till Pressbyrån. Okej att den andra mjölken är dyrare, men du får i alla fall mjölk. På samma sätt funkar det om du beställer en storbil. Kan du inte få en sådan kanske du får nöja dig med två bilar. Okej att det blir dyrare, men du får i alla fall en taxi. När mjölken du vill ha är slut, inte börjar du då skrika åt kassörskan? Gasta om att du minsann är stamkund och förväntar dig att få den mjölk du efterfrågar bara för att du köper mjölk för flera tusen kronor varje vecka? Du förväntar dig väl ändå inte att hon ska trolla fram en liter affären lagt undan bara för dig? Eller? Det är också bra om man som kund då inte pratar onödigt snabbt eller otydligt. Gör det det ena eller det andra hjälper det inte hur högt du än skriker, personen i andra änden kommer ändå inte förstå ett ord av vad du säger eftersom du inte tycks kunna tala ur skägget.
Okej. Så du har beställt en taxi. Du visste adressen, stadsdelen, kommunen och lyckdes till och med klämma ur dig ditt eget telefonnummer. Så du står där och väntar på din bil. Du väntar en, två kanske fem minuter och börja undra var den tagit vägen. I synnerhet eftersom det kör förbi en massa taxibilar med lampan på som ingen av dem verkar vara till dig. Jag repeterar. Om lyktan lyser är bilen ledig. Alltså kan de bilar, som kör förbi, vars lykta lyser ju omöjligen vara till dig. Din bil är ju beställd till dig och alltså upptagen. Då är lyktan släckt. Men du är ju nu så frustrerad av att ingen av vad det tycks vara hundratals bilarna som kör förbi är till dig att du nu ringer tillbaka och frågar dig hur detta är möjligt, och var din bil, som du beställde för minst tio minuter sen är. Då ju den vänliga växeloperatören faktiskt sa att den skulle komma så snart som möjligt. Ja. Så snart som möjligt är ju ett minst sagt luddigt begrepp. Även i den bästa av världar, där beställningen går ut och en bil omedelbart tackar ja, kan det ta tio minuter, då den måste ta hänsyn till trafiken, och kanske har en bit att färdas. Att ta en av dom bilarna som kör eller körde förbi kommer alltid gå snabbare. Och det finns inget som hindrar kunden från att göra precis det. Varför står folk och väntar på en beställd taxi som dröjer, när det kör förbi lediga ? Ni kommer inte bli ärkebuserade eller betalningsskyldiga för den där bilen ni lämnade i sticket för att den tog sådan tid på sig. Lycka till !

Dagens Youtubeklipp - This perfect day Fishtank

Men om du vill knulla småbrudar så får du väl tamefan skylla dig själv ifall någon utöver utpressning på dig? Är ligor som utpressar gubbslem det nya medborgargardet? I dessa tider då folk tycker att man ska hänga ut dömda återfallsförbrytare, men staten inget gör åt saken, och inte ens tvångsvårdar dem? Jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt åt dom här jävlarna som råkat i händera på sexitjej_22. Men jag blir fruktansvärt förbannad över att vi inte tycks ha några medel för att sätta åt dem som jag i det här fallet tycker faktiskt är skyldiga. Istället är det dem vi vill skydda. Nej ni får inte köpa sex av en fjortis, men om ni blir utpressade av dem som utgav sig för att vara den där kåta fjortisen ni hoppats på att få sätta på, så hjälper vi gärna er att sätta åt dem, för så får man ju, hur vidrigt det än må vara att ni vill knulla småtjejer, faktiskt inte göra. Vaddå dubbelmoral? Det är ungefär som den där killen som Flashback hängde ut som de facto var dömd pedofil, men som han ändå lyckades sätta dit för förtal. Hur är det möjligt?

Give or take

Idag gick jag med i gruppen "Ska vi bilda en skitstor grupp på Facebook och skänka 5 kronor var till Stadsmissionen". Och noterade samtidigt att en tjej startat en säkert välmenade grupp med namnet "Vi som skänkt minst 50 kronor till välgörenhet inför julen 2008!". Något som lämnat mig med något av ett huvudbry. Den gruppen illustrerar väldigt väl min uppfattning om att de flesta bara tycks skänka pengar till välgörenhet för att kunna skryta om det inför andra. Det finns också en Rockystripp som illustrerar just detta väldigt väl. ( Det finns nog en Rockystripp för varje tillfälle eller sinnesstämning!) Men jag förstår verkligen inte detta? Vad har det för någon som helst betydelse att någon vet om att du skänker pengar till välgörenhet eller inte? Det är ungefär som att försöka skrubba folk i ansiktet med ens kontoutdrag. " Jag har så mycket pengar att jag kan skänka pengar till välgörenhet!" Det är ju minst sagt motbjudande, att vara solidarisk med andra människor är för mig en självklarhet och inte något som borde komma med löften om att man får andra människors beundran och respekt på köpet. Värst är ändå dem, och jag vet att jag är väl fördomsfull som tycker så här, som förväntar sig tacksamhet från dem de skänker pengar till. Herregud? Tror du det är en jävla walk in the park att tigga? Tror du verkligen inte människor skulle välja oberoende före att vara i knäna på dig?

Själv önskar jag att jag kunde skänka mer pengar än vad jag kan, för som läget är nu har jag inte råd. Visserligen har man alltid råd. Har jag råd att lägga pengar på senaste numret av Pause, Fokus och en tialott, nog fan har jag råd att köpa senaste numret av Situation Stockholm. Samtidigt tycker jag det är fel att skänka pengar till välgörenhet. I den bästa av världar skulle välgörenhet överhuvudtaget inte behöva existera, vi skulle alla leva i en fin och rättvis värld där ingen far illa. I takt med att vi ger allt mer till välgörenhet, kan politikerna strunta i att satsa pengar där dom behövs som mest. Det finns tusentals hemlösa i Sverige, ett land som ska föreställa ett av världens mest välutvecklade. Hur är det möjligt med dom skatter vi har? Vi har ett social skyddsnät, men det tycks inte fungera. Det finns cyniker som säger att ingen i Sverige behöver gå hungrig eller hemlös, och att dom som gör det inte vill bli hjälpta. Men jag tror helt enkelt att vi inte hjälper dem tillräckligt. Och jag vet att vi kan om vi vill. Men det borde inte vara vår uppgift som välgörare, utan statens!

Dagens Youtubeklipp - Lykke Li I´m good, I´m gone

Rena rama readjungeln

Det här är djupt tragiskt. Djupt tragiskt. Samtidigt är jag inte ett dugg förvånad. Det här har väl säkert hänt förut och lär väl hända igen, för människor i grupp blir som djur i flock, och addera lite stress(till följd av att folk är rädda för att gå mist om en dammsugare för 300 kronor) och du får något som motsvarar en hjord skrämda gnuer över dig.

Dagens Youtubeklipp - Fre Sanningen eller lögn

Hej, vi försöker göra Craig David 2step på svenska!

My way, or the higway

I ett hopp om att göra mig mer medveten om mina egna brister, och med tiden göra mig mer ödmjuk, har universum en aldrig osviklig förmåga att föra mig samman med människor som utövar egocentrism till varierande grad. Inte sällan är det här människor som också är fruktansvärt konflikträdda, kanske till en följd av att omgivningen alltid anpassat sig, och därför inte klarar av att hantera det faktum att någon säger emot eller ifrån, eller bara inte går med på att låta sig hunsas. Det här är människor som när dom bett, bönat och mutat, slutgiltigen hotar för att få sin vilja igenom. Dom är nästan på gränsen till sociapater i sättet dom känner sin omgivning och sina vänner. Dom är beräknande och manipulativa, och det är också därför dom så ofta fått just sin vilja igenom, dom vet att folk varken vågar eller vill gå dem emot. Dom är experter på att inbilla vänner och bekanta att de har mer att förlora på att gå dem emot än vad de själva har, och det är också anledningen till att så många låtar bli att göra just det. Själva klarar dom sig alltid, men dom behöver tryggheten av någon annan när resten av världen blir för påfrestande, för att kunna rymma undan. Och dom gillar känslan av att någon annan är beroende av dem lika mycket, den tröstar dem tror jag.

Jag har haft tusen och en vänner som alltid förutsatt att jag glatt ska hänga med ut och då på klubbar de vill gå till, med musik de gillar. När jag sedan själv föreslagit saker vi kan göra, behöver inte vara klubbar eller konserter, har jag så gott som alltid fått nobben. Det har sällan handlat om faktiska förhinder, utan bara om en total olust, som jag ofta tror bottnar i en vilja att ha kontroll, vara den som styr relationen. Att då ge vika för någon annans initiativ gör dessa människor djupt osäkra, de är rädda för vad det skulle förmedla till omgivningen( som om den överhuvudtaget bryr sig). De är också osäkra för vad de kan tvingas möta, människor och miljöer de inte känner. Då tar dom gisslan. Orkar inte med tanken på att vara ensamma med mig, eller bli övergivna, på samma sätt som dom övergivit mig när situationen varit den motsatta då dom ju automatiskt tror att jag kommer behandla dem som dom behandlat mig, tar dom med sig någon. Utan att för en sekund fråga sig om det kanske är respektlöst mot mig, som ju hade förväntat mig att få umgås med dem på tu man hand, få rå om dem, och utan en tanke på att någon jag aldrig har träffat förut förmodligen kommer förändra gruppdynamiken fullkomligt, drar dom för att trösta sig själva och inbilla sig att inför dem de tar med, är ju detta på deras initiativ.

Att se, uppleva och erfara rädslan dessa människor tycks känna är inte bara intressant utan också mycket lärorikt.

Dagens Youtubeklipp - Robyn Handle me

Snacka om ickenyhet. Lyckas Resumé göra det här till att hon bojkottar svensk media ska dom ha all cred för att ha startat en schism mellan Robyn och svensk media som förmodligen aldrig någonsin har funnits.

Han är ju så jäkla skön! Lätt min favorit i Superfemman. Det är svårt att sätta fingret på vad hos Patrik Nordqvist som gör honom så älskvärd, mer än det där supernördiga hos honom så fint kombinerat med det norrländska. I lööv it!

Dagens Youtubeklipp - Raymond och Maria Nej

Asså, inte för att den är bra, men den är fan mycket bättre än den där tröjalåten.

Förra veckans Insider handlade om nätpedofiler. Och för några månader sedan granskade Jan Helin och Aftonbladets Sveriges dömda sexbrottslingar, och passade samtidigt på att föra en debatt med läsarna om huruvida man ska publicera namn och bilder på dömda sexbrottslingar i hopp om att skydda barn och ungdomar från att utsättas för övergrepp. Helin deltog bland annat i en debatt på Svt. Jag tycker ämnet är intressant, men håller inte alls med dem som hävdar att vi skall göra som i Usa, där man kan kräva att få veta om det bor en pedofil i ens bostadsområde. Jag tror att ett sådant system kan tjäna fel syfte och invagga folk i en falsk säkerhet. Det kommer trots allt bara vara dem som är dömda för sexbrott, och som i de flesta fall är återfallsförbrytare, som kommer hamnar i dessa register. Jag skulle gissa på att antalet sexbrottslingar som inte är dömda är ganska många. Det finns tusentals männsikor som ingen i hela världen skulle misstänka för att vara pedofil, och som lyckas lura i sina offer att dom verkligen inte har något att tjäna på att anmäla, att ingen kommer kommer tro dem. Jag tror att ropen om en Megans Law i Sverige handlar mycket om att föräldrar så gärna vill skydda sina barn, och inbilla sig att dom kan det. Men Megans Law kan på inget sätt garantera att inte fotbollstränaren, förskoleläraren, faster, kusinen eller gubben som bor granne med farfar är snuskgubbar eller snuskgummor.

Men Rickard Palm! Hur kan man vara så dum att man, när man fått med sig stora delar av svenska folket, gå ut och offentligt beklaga sig över att man tvingas jobba natt? Det är ju bara så ofattbart jävla korkat. Han frågar sig hur han som är, hör och häpna, hela 48 år kommen ska orka? Ja, hur orkar alla de hundratals, tusentals, kanske till och med hundratals människor som jobbar natt. Vi pratar sjuksköterskor, läkare, servitriser, diskare, kockar, receptionstister, telefonister, buss och taxichaufförer? Hur orkar dom?

Det är en sak att behöva tömma någons färdigtvättade kläder ur en maskin eller torktumlare som kört klart, men en helt annat att vara den som tvingas avbryta en maskin. Nog för att det på sätt och vis är minst lika vidrigt som ovanstående, om inte vidrigare att ta i kläder som är helt dyblöta och äckliga och motbjudande och äckliga och ja....Men lite njuter jag ändå. Om jag nu måste ta i dina äckliga våta kläder, så måste jag väl ändå få njuta lite av den tillfredställelse det skänker mig att få avbryta den här maskinen. Den skyldige har visat sig vara helt jävla dum i huvudet, och förmodligen typen av människa som ingen någonsin säger ifrån till. Som bara kör på för glatta livet eftersom ingen vågar säga emot. Moahaha. You had another thing coming. Det är ändå lite lustigt. Jag inbillar mig att jag tillhör fåtalet som vågar avbryta en maskin och tror alltid att någon kommer hämnas genom att hälla klorin i mina maskiner. Men att bli så konflikträdd att jag inte avbröt maskinen ifråga, det kommer inte på fråga.

Dagens youtubeklipp - Jenny Owen Youngs Hot in here

Jag har aldrig riktigt förstått poängen med att kalla en annan tjej hora. Till att börja med kan man ju aldrig vara riktigt säker på om hon är eller någonsin har varit prostituerad, och det är ju trist att åka dit för förtal.Men sen så vet man ju själv att ska man bli förolämpad önskar man ju att folk hade lite mer fantasi än så. Hora? Är det verkligen det bästa du har att komma med? Det finns ju också så himla många andra beskrivningar på den typen av tjejer, som inte alls gör att man ligger i riskzonen för att göra sig skyldig till något olagligt. Typ hagga, slyna, slampa, luder, subba, sugga, satkärring, fitta. För att nämna några.

Bobbo Krull?

Ingen som tittat på Färjan kan ha undgått den där mycket välbekanta rösten som hörs i tid och otid. Jag pratar inte om speakern utan om en av reportrarna. En röst i alla fall jag kan slå vad om tillhör Bobbo Krull, känd från Bögradion och Pippi Rull, samt även I ditt ansikte. Eftersom jag lyssnade på Pippi Rull så gott som jämt och är asbra på att identifiera röster är jag nästan galet säker på att det är Bobbo Krull som är reportern. Men det lustiga är att han inte finns med i eftertexterna. Det är det enda som gör mig det minsta osäker på huruvida det är han eller inte. Och jag kan för mitt liv inte förstå varför han inte skulle vilja synas i eftertexterna till ett så bra och djuplodande program som färjan. Skäms han? Varför då?

Jag förstår inte hur någon kan förvänta sig att jag, som i normala fall har väldiga problem med att bestämma vad jag ska äta till frukost och ha på mig för kläder, redan i oktober ska vet vad jag vill plugga i januari. Det är ju fullkomligt orimligt! Ännu värre är det på vårterminen, då ansökan ska vara inlämnad i april, men kurserna startar först i augusti. Jag förstår verkligen inte detta. Nu har jag ju ändå varit med om detta ett antal gånger, och har därför gjort en grej av att välja ut ett väldigt blandat antal kurser, bara för att förekomma mig. Tidigare har jag bara valt kurser inom ett visst ämne för att sedan ångra mig djupt och varit tvungen att leta som en galning efter restplats på något annat som kan passa. Ibland har jag i december suttit som ett frågetecken över val jag gjorde i oktober och frågat mig själv hur jag tänkte, då jag ju inte är intresserad av att läsa något av det som finns att välja på. Ännu ett i-landsproblem att lägga till högen av de alldeles redan för många.

Vikten av väder

Eftersom SR Metropol är den enda kanalen som spelar vettig musik, och inte har reklam, har jag fallit till föga och de dåliga så kallade programledarna till trots börjat lyssna. Allt som oftast när jag lagar mat, eftersom jag alltid gör det en halvtimme innan Top Model börjar. Och jag har konstaterat att de så kallade programledarna, i de fall de är fler än en och då inte den där människan som pratar med sig själv, pinsamt ofta pratar om vädret. Borde det inte ringa några som helst varningsklockor på redaktionen när det pratas om väder minst en gång dagligen? Borde inte programledarna rannsaka sig själva och fundera på om de kanske inte istället borde diskutera den där artikeln de läste i gratistidningen på väg till jobbet? Inget vettigt radioprogram med det minsta självrespekt skulle prata väder så mycket som det pratas väder i SR Metropol. Såvida det inte är ett program som handlar om väder. I övrigt pratas ju väder alltid lite i förbifarten som inledning, eller så med i alla fall ett litet uns av ironi.

Jag retar mig på detta för att en av de så kallade programledarna på SR Metropol inte bara pratar väder som i "Åh idag är det så fint" utan bara gnäller över hur jävla kallt det är. Och dessutom tycks de så kallade programledarna tro att Stockholm bara är Öfvre Östermalm, då de då jag har rätt okej väder pratar om hur mulet och deppigt det är. Iaf. Hon som gnäller om hur kallt det är har gjort det hela förra veckan. Varje dag varje timme typ. Det är så kaaaaallt. Men knip för i helevete. Vi vet att det är kallt. Men vi vet också att kallt är något relativt. Vi vet också att det alltid blir kallt i Sverige så här års. Det vore väldigt förvånande om det inte blev det. Då skulle du ha något att prata om. Det är rätt enkelt att dra slutsatsen att den här människan inte har något vettigt att säga och griper efter det enda halmstrå hon har till handa, nämligen vädret. Men då ju SR gått med på att starta en kanal bara för att kunna sätta arbetslösa invandrarungdomar i arbete borde jag väl inte vara särskilt förvånad. Jag bara önskar att hon inte gjorde det så ofta.

Häromdagen kom att tänka på den där funktionen som fanns, och som väl fortfarande finns, när jag var liten, som möjliggjorde att man kunde prata med mer än en person samtidigt. Som barn minns jag detta med glädje! Jag minns att jag och mina kompisar tyckte vi var askoola och mycket mycket morderna när vi pratade trepartssamtal. Till och med vuxna. Sen att vi pratade precis samma skit tidigare, och inte alls var ett dugg vuxna, utan bara inbillade oss det, det är ju en helt annan sak. Jag kan så här i efterhand tycka att sättet man låtsas vara vuxen på i den åldern kan vara ganska bedårande, men samtidigt rätt påfrestande för omgivningen.

Dagens Youtubeklipp - Nelly Country grammar

Pappa brukar säga att vi människor har 98 procent av vårt dna gemensamt med aporna, men att somliga har mer gemensamt med aporna än andra. Och sen ställer han sig och hänger med armarna och hela kroppen som en typisk hiphopare. Jag skäms när han gör det. Men Nelly gillade han.

Dagens Youtubeklipp - Belle & Sebastian I´m a cuckoo

Ja, nu är det höst. Och med hösten kommer att man glömmer allt vad reggae, dancehall, soca och alla annan jävla världsmusik jag lyssnat på sedan i april, glöms bort till förmån för det enda beständiga i min skivsamling, nämligen Belle & Sebastian.

OMGAAAA! Jag trodde jag slutat förvandlas till en betuttad fjortis i samspråk med män jag finner attraktiva, men icke. Och det är alltid de mest oväntade av män som lyckas med konststycket att göra mig nervösa. Den här gången Peter Swartling.Åh! Jag kommer leva på sättet han sa sitt namn förmodligen resten av mitt liv. Mmmm.

Dagens Youtubeklipp - Ken ft Fre Grabbarna från förorten

Mamelucker som motivation

Det bästa med att ge sig ut och jogga den här tiden på året är utan tvekan att dra på sig mameluckerna. Börja med att smaka på ordet. Mameluck. Det andas inte direkt fräsch 20 årig nyponros utan tillstymmelse till fett på låren, snarare en kraftigt cellulitprydd bastant emäntä(slå upp det!) som kör med sina barn på någon gård på östeuropeiska landsbygden. Men det vilar också något väldigt mysigt över själva ordet, något väldigt hemtrevligt och välbekant. Tanken att det nu är så varmt ute att man måste bädda in sig i ylle för att inte förfrysa rumpan fyller mig med värme. Men jag blir också så sjukt stolt över mig själv som drar på mig träningskläderna trots att det är så svinigt jävla kallt. Min övertygelse har aldrig varit större! Tacka mameluckerna för det!

Dagens Youtubeklipp- Christina Millian Am to pm

När jag för ett tag sedan berättade för min kompis att jag ville gå ner ytterligare tio kilo i vikt tyckte hon inte att jag behövde gå ner så mycket mer. Och det provoceraade mig något så fruktansvärt. Vad fan vet hon om det? Mitt bmi ligger precis på gränsen mellan övervikt och fetma och mitt midjemått gör att jag ligger i riskzonen för hjärt och kärlsjukdomar ( som jag dessutom har i släkten). Okej att hon kanske trivs bra med sin lilla mage, men det behöver inte betyda att jag gör det. Där och då hade jag ingenting vettigt att säga till henne, men sedan det hände har det hunnit ligga och skava till sig i min hjärna. Jag vill och behöver gå ner i vikt, inte för någon annans skull än min egen. Jag är väl medveten om att jag kanske kan uppfattas som en smula besatt av min vikt, men det finns inga alternativ för mig. Jag vill nå mitt mål och det så snart som möjligt. Att då mötas av oförståelse från vänner och omgivning är inte precis idealiskt. Det gör det bara så fasligt mycket jobbigare. Jag vet mycket väl att jag duger precis som jag är, men precis som jag är nu gör mig mer eller mindre miserabel, och det tycker jag folk borde fatta.

Ett klagobrev

Jag vet att jag snart kommer explodera i ett raserianfall. Och jag kan inte ens skylla på pms. Det skulle i så fall förklara varför jag blev sugen på finsk vaniljglass och kaffe tidigare idag men icke. Anledningen till mitt humör har sakta byggts upp under veckan. Det började med att jag inte fick ett rum jag hade hoppats på eftersom den nuvarande hyresgästen bestämde sig för att bo kvar. Sedan sumpade jag ett jobb som hade kunnat ge mig 1200 kronor för ett par timmars jobb som i stort sätt gick ut på att stå och se snygg ut. Sen är kunderna i vanlig ordning sedvanligt jävla korkade, och vissa arbetkamrater mer påfrestande än någonsin tidigare. På dansen i måndags hade vi en vikarie som stötte på mig på Mama Africa för några veckor sedan men som jag nu inte vet om han kände igen mig, och inte heller vet om det var mig han försökte imponera på när han ville visa hur vig han var under stretchen. Och så var det en jävla brud som frågade mig om vilken rytm vi skulle dansa, något jag omöjligt kan veta. Jag hatar blyga jävla idioter som inte vågar ställa frågor till den enda som rimligen kan veta svaret. Dom människorna förtjänar ett nackskott. Min dator håller på och kackar ihop fullkomligt, jag är bara uppkopplad fem minuter åt gången vilket skulle kunna göra vem som helst galen. När jag var ute och joggade igår vägrade min md spela en enda jävla låt från början till slut utan hackade i ett. Spelade fem sekunder, pausade, spelade ytterligare fem sekunder för att sedan pausa igen. Förstå att att stå ut med det i fyrtiofem minuter!!!Det är i såna här lägen jag söker konflikter för att få ur mig all min ilska. Och eftersom jag är tjej och inte kan eller får slåss så innebär det att alla butiksbiträden, telefonförsäljare och allehanda serviceslavar som kommer i min väg lever minst sagt farligt.

Dagens Youtubeklipp- TLC No scrubs

En av mina vänner blir bara tjockare och tjockare för varje dag, och nej hon är inte med barn. Själv börjar jag bli lite orolig för hennes hälsa, men vad som oroar mig än mer är hennes totala ointresse för just hennes hälsa. Jag försöker förtvivlat komma fram till om hon förnekar hur överviktig hon i själva verket är, eller om hon bara inte vill att folk ska veta exakt hur jävla bedrövlig hon känner sig. Att erkänna för omvärlden att man vill gå ner i vikt är oftast lika jobbigt som att försöka gå ner i vikt i sig. Det är som om man skriker ut till omvärlden att man inte trivs med sig själv och helst skulle vilja vara någon annan, och i alla fall jag har allt som oftast varit ofattbart rädd för att folk ska ifrågasätta varför jag vill gå ner i vikt, med frågor av slaget "Tycker du inte att du duger som du är?" etc etc etc. Därför gjorde jag inte heller någon poäng av att jag försökte gå ner i vikt som yngre, bara för att jag var så rädd för hur uppförstorat det kunde bli. ( Vilket det också blev). Men hade jag gjort det kanske jag också hade mött förståelse och fått stöd från min omgiving, och det hade kanske gjort en möjlig viktnedgång mycket mycket lättare.

Att min kompis verkar vara helt till freds med att väga närmare hundra kilo, och aldrig sagt ett knyst om att hon skulle vilja att det var annorlunda, finner jag av någon outgrundlig anledning väldigt provocerande. Det är som om jag skulle vilja väcka henne ur hennes dvala och få henne att förstå vad hon håller på med, att hennes kropp tar så ofattbart mycket stryk genom att hon håller på som hon gör. Men så länge hon inte tycker att hon gör något fel, anser jag inte heller att jag har någon rätt att säga åt henne vad hon ska göra. Och det är nog det allra jobbigaste. För som vän vill jag ju henne bara väl, men det tror jag hon kommer ha väldigt svårt att förstå.

Kvällens Insider

I kvällens Insider intervjuas den så kallade "Alexandramannen". Själv hävdar han att han inte är "Alexandramannen" men har dömts till tio år för grovt sexuellt utnyttjande av mindreåriga. Med anledning av intervjun i Insider kan man idag läsa en artikel om inslaget i Aftonbladet. Själv jobbar jag och kommer inte kunna se programmet och att döma av artikeln kanske det är lika bra, för någon vidrigare människa har jag nog inte stött på vare sig år eller dar. Människan, om man nu kan kalla ett avskum av det här slaget för mänsklig, hävdar att han är oskyldig och att sex med tolvåringar är helt okej, så länge man betalar för det. Han varken skäms eller ångrar vad han gjort, och hävdar att han kommer köpa sex igen så snart han kommit ut. Han tycker också att straffet är alldeles för hårt, också med hänvisning till att han ju betalat de 60 tjejer han utnyttjat. Det är sällan jag blir reaktionär men den här människan är ju inte frisk någon jävla stans. Okej att prostution är tillåtet men vilken normalt funtad människa kan tycka att det är okej att köpa sex av en 12-åring? Fuck. Jag mår fan illa. Ahteer Al- Suhairy, härmed utsedd till veckans svin!

Isbrytare

En isbrytare är en människa som man har grälat, diskuterat, tjafsat eller på annat sätt blivit oense med. Ingen har velat vara the greater person och säga fuck vi lägger ner stridsyxan utan det har bara fått bero. Den här människan har alltså medvetet hållt på argumenterat med mig om något, och sen när den personen märkt att jag inte orkar längre inte vågat säga oj då näe det var visst inte så kul bara vikt undan och hoppats på att det ska gå över. Och sen när dom tror att det har gått över, då kommer dom och gör sina trevande jävla lama försök till att medla fred. Och detta håller på att göra mig tokig. Till att börja med så förlåter jag väldigt sällan, för att säga aldrig. Och har jag väl bestämt mig för att du är min nemesis, så kommer du så förbli. Jag göder mitt hat genom att titta på hur lågt du är beredd att sjunka för att jag ska ta dig tillbaka. Och ju mer du försöker, ju lägre sjunker du. Det är ju så beklämmande att se hur dom här människorna försöker. Hur dom inbillar sig att jag på allra största allvar kommer låta mig duperas av deras falska smil, deras lismanden. Deras ansträngda förfrågningar om min hälsa, min dagsform, etc etc. Jag tänker fan inte dölja det faktum att jag finner dina försök minst sagt skrattretande, för att inte säga tragiska. De är ju så ofattbart förställda och tillgjorda och att dessa människor inte inser det själva kan bara bero på att dom lyckats övertyga sig själva om att dom inte är det. Har jag bestämt mig för att jag hatar dig så gör jag det för all evig framtid. End of fucking discussion.

Och vem pratar du med?

Jag har galenskap i släkten. Olyckligt nog på bägge sidor. Men nej, det har inget att göra med inaveln jag skrivit om tidigare. Det har att göra med i ena fallet andra världskriget, bli ryckt från sin mor, uppväxtmiljö och planterad i ett främmande land där man inte kan språket och skiljas från den enda man känner, och i det andra fallet med den där typen av överintelligens som gör att man kan typ sju språk och vilken veckodag sjunde februari inföll på 1972. Den här galenskap har gjort att min pappa, bara när det kommer till mig, varit på sin vakt. Han har aktat sig för så att jag inte läser för mycket, inte isolerar mig för mycket, och framförallt, vakat som en hök över mig och sett till att jag inte pratar med mig själv. Att prata med sig själv är i pappas värld det allra tydligaste tecknet på att man håller på att förlora förnuftet. " Vem praaatar tu met?" kunde han komma in och säga när jag som tioåring satt och mumlade för mig själv. Asså vilken tioåring sitter inte någon gång i livet och snackar med sig själv? Okej att jag fortsatt göra det och gör så även i vuxen ålder men ändå?
För jag gör det. Jag pratar med mig själv hela tiden. Tro inte att det beror på att jag inte har några vänner, för det har jag och jag pratar med dem mest hela tiden. Men med mig själv pratar jag om allt sånt jag inte kan prata om med mina vänner. Alltså om mina vänner. Jag har verkligen försökt sluta prata med mig själv men det går fan inte. Det går kanske på sin höjd en timme eller två eller tre. Enda gången då jag inte gör det är när jag har sällskap eller när jag har sjuk mycket att göra. Annars gör jag det mest hela tiden, och då för att komma fram till något. Jag dryftar sjukt ofta sådant jag inte har någon klar ståndpunkt i, eller så försöker jag övertyga mig själv om styrkan i mina argument genom att vädra dem högt. Kanske är jag lite galen, eller så håller jag mig vid mina sinnens fulla genom att tillåta mig att prata med mig själv, vem vet?

Dagens Youtubeklipp- Mike and the Mechanics Looking back

Hanna Fridén har den senaste veckan fört någon slags kamp för att försöka få unga tjejer att fatta att det aldrig är okej att killar tafsar eller håller på och sliter och drar i dem. Hennes senaste inlägg är mycket läsvärt. Själv har jag i vuxen ålder aldrig tolererat något sånt här. Men jag har likande erfarenheter, samma sak har hänt även mig, och jag brukar då oftast mest skratta åt hur patetiska dom här killarna är. Det är i och för sig nästan lika illa som att inte säga ifrån, men jag kan verkligen inte låta bli. Jag har dock funderat mycket kring varför tjejer är så rädda för att säga ifrån och inte kunnat dra någon annan slutsats än att det handlar om en rädsla för att inte vara omtyckt. Att man är rädd för att hela ens person står på spel där och då. Att om man säger ifrån till den här killen, som man av någon outgrundlig anledning inbillar sig har makt, kommer han försöka sänka en så jävla hårt att man aldrig kommer orka ta sig upp. Istället tar man den där handen på rumpan, att han sliter tag i ens arm, drar till med en trevare över tuttarna. Istället för att påminna världen om att även killar som kanske uppfattas som schyssta kan vara svin, har man gått på föreställningen om att man borde vara glad att han uppmärksammat en, och det till vilket pris som helst. Det är ju helt sjukt! Jamen han är ju ändå rockstjärna/skådis/författare! Och han såg lilla mig så då borde jag ju bli glad för det, och inte börja skrika om att han tog mig på rumpan trots att jag inte var intresserad. Men lägg ner tjejer. Lägg ner!

Min granne, han med flickvännen som fick hjälpa till och städa, och hans flickvän är svennigare än svennigast. Dom tror ju till exempelvis att dom är jämställda då hon hjälper honom att städa hans korridorkök när hon för en gångs skull kommer och hälsar på. Men det som är ännu mer skrattretande är att dom, när dom ska ha familjemys, så gott som alltid fredag eller lördagkväll, gör hemmalagad pizza. Finns ju typ ingenting som så inte alls lika gott som the real deal som hemmalagad pizza. Jag kommer aldrig förstå hur dessa människor resonerar. Är det för att det är billigare, nyttigare i kombination med att man inbillar sig att det skulle vara godare än riktig pizza? För då lever man sannerligen i total förnekelse över så väl sina egna som andras kokkonster. Jag är bara glad att tacos inte är deras grej, för då skulle jag verkligen inte kunna hålla mig för skratt.

Igår hade jag en sån där dag då jag undrade varför jag späker mig själv. På väg hem från dansen gick jag förbi en Selecta och gjorde som jag alltid gör ibland, fantiserar om allt jag skulle kunna köpa och äta, och det slutar alltid med att jag kommer fram till att jag lätt skulle kunna proppa i mig allt i hela jävla apparaten. Jag lyckades dock hålla stånd denna gång, men började resonera lite med mig själv om när jag om möjligt skulle kunna unna mig något gott. Eller ganska mycket gott. Jag gör alltid så här. Sätter upp ett mål och så får jag belöna mig själv med en frossardag. Det har inte funkat än så länge, jag faller alltid dit. Och jag vet väldigt väl att man inte ska belöna sig själv med mat utan med typ nya kläder. Jag gillar mat mer! Nu har jag bestämt att den dagen blir när jag nått 70. När jag nått 70 får jag unna mig en hel dag av gott. Det kommer bli cirka ett kilo lösviktsgodis, kladdkaka, vaniljmunkar, vaniljbullar, chokladbollar, äppelkaka med vaniljsås, varm choklad, läsk, chips, daim, nougat, center, geisha, dumle, käck, glass, muffins och mentos. Jag vet att jag glömt en massa, det gör jag allid. När jag som bäst stod och fantiserade om allt detta insåg jag dock hur jävla onödigt allt det där är, just för att det är så jävla onyttigt. Jag ligger just nu på ungefär 1600 kalorier om dagen och om jag smäller i mig en daim måste jag svälta mig själv hela resten av dagen. Inte riktigt värt det. Men väl värt att tänka på.

Min granne. I fucking hate her. Vad fan är hennes problem? Jag måste vara väldigt lycklig lottad som inte har något bättre att bekymra mig över, än det faktum att min granne gör sitt yttersta för att smita ifrån städningen. Asså herreguuud. Jag vill tortera henne. Hon är till råga på allt jehovas eller pingstvän eller slavisk invandrare, för hon har ett par sjukt fula tofflor som inte kan förklaras på något annat sätt. I alla fall. På mötet jag inte kunde vara med på för två månader sen så satt hon i alla fall och skrev ett schema där alla utom hon är med. Och ursäktade sig med att hon skulle flytta. Jävla fucking mupp! Men bara för att det inte skulle verka alltför misstänkt så gav hon sig själv sista städveckan, för att hon säkert vid det laget ska ha hunnit flytta. Asså jag vill verkligen slå henne. Jag kan inte ens stjäla hennes mat för eftersom hon aldrig är hemma har hon heller ingen. Eller så är hon så jävla paranoid att hon förvarar den på sitt rum. Men men. Karma är, oavsett om man är Jehovas eller inte, alltid en sur fet surkärring som inte fått ligga på väääääldigt länge.

Dagens Youtubeklipp- Aayliah Try agian

Väl medveten om att jag säkert skrivit om det typ tio gånger, så ska jag nu gnälla lite om hur mycket jag svettas. Jag svettas väldigt lätt oavsett om jag tränar eller inte. Från gatan in i tunnelbanan och jag ser ut som ett monster. När jag tränar är det ännu värre. Då rinner det floder av svett från min hårbotten, min panna, mina tinningar. Jag är helt dyngblöt. Och det är jag för att jag är en tjockis med dålig kondis, men samtidigt har ett system som funkar som det ska. När jag ser feta människor, eller människor överhuvudtaget, som tränar och inte svettas, så blir jag så provocerad! Ni tar inte i ordentligt. Det är min fulla övertygelse. Endera är ni lata, eller så skäms ni över att svettas. I vilket fall som helst är ni sjukt pinsamma. En av dessa tjockisar går på min danskurs. Hon kan stegen, men tar knappt i. Istället står hon och markerar lite i sitt eget lilla hörn av salen, som för att demonstrera att man minsann inte behöver flåsa ihjäl sig för att hinna med i koreografin. Sen när vi kör på diagonalen och jag av en olycklig slump måste dansa tillsammans med henne är hon helt sjuk osamspelt och kör sitt eget race utan någon som helst hänsyn, och råkar till råga på allt slå till mig med handen bara för att hon vill stila och visa alla vad hon lärde sig när hon åkte till Afrika i julas. Som om någon bryr sig. Det som är så beklämmande är att om hon inte var så rädd för att svettas så skulle hon inte vara en jävla tjockis. Men hon trivs väl med det. Det tycks väldigt många göra i dessa dagar. Inte jag dock!

Alla mina teknikprylar håller sakta men säkert på att ge upp. Min mobiltelefon, som inte har någon Mp3spelare eller wapfunktion eller vad fan man nu kan eller ska begära av mobiltelefoner i dessa dagar, håller sakta men säkert på att falla ihop. Vilket vore så jävla najs för då kan jag köpa en ny som jag kan ladda hem nya fräcka signaler på, och mobilblogga med. Min dator tål inte att jag laddar hem en enda låt utan att det då tar ungefär ett århundrade innan jag kan använda Firefox, och det hjälper inte hur många låtar jag än raderar, den fortsätter att jävlas ändå. Men värst av allt är nog min MD. Folk kallar min MD old school, och bara på grund av det tänker jag nu göra en kort utvikning gällande användandet av uttrycket old school. Jag tycker att det skett en urvattning av begreppet. Jag är väl medveten om att old school är olika för olika människor, beroende av ålder, men jag tycker ändå att man kan kräva att något är mer till åren än tio för att man ska ha rätt att kalla saken old school. På RTB:s frågade De La Soul eller om det nu råkade vara Nas om publiken var inne på old school och rabblade sedan upp grupp efter grupp efter grupp från 90-talets början. Inte old school. En teknisk pryl som hade sin storhetstid för tio år sedan, och som faktiskt fortfarande används flitigt i vissa kretsar, kan följdaktligen inte klassas som old school, eller stenålders. Min MD börjar ändå ge upp så sakta. Jag använder den endast när jag är ute och joggar men fuck vad den lyckas reta upp mig på den 45 minuter långa löprundan. Till att börja med hackar den, sen när den väl bestämmer sig för att vara med på noterna kan den spela en låt, sedan sluta mitt i vilket innebär att jag måste trycka på play, vilket gör att den hamnar på paus, och sen när jag trycker play igen händer ingenting och sen säger cant reads. Det är då jag vill ta den där förbannande lilla manicken och kasta den i Karlbergskanalen. Men så påminns jag om hur jävla underbar den är och vilken underbar värld vi har tillsammans. En värld ingen annan kan komma åt, en värld som är bara våran. Och hur jag inte har råd att hata den för att den då bara kommer jävlas med mig ännu mer.

Något av det mest skrattretande som finns, enligt mig, är tjejer ( och killar också för den delen) som på allvar tror på säkra perioder. Asså ni måste skämta med mig? Moahahahaha. Och ännu roligare blir det när samma tjejer blir på smällen, gör abort, och sedan fortsätter hävda att det funkar! Moahahahaha. Snacka om att klamra sig fast vid ett argument som inte håller. Jomen det funkar. Eh, du blev med barn, borde inte det vara bevis nog för att det inte gör det? Asså jag är ledsen, men dom här människorna får tamefan skylla sig själva som blir med barn. Synd bara att dom behåller barnen, för är dom inte smarta nog att förstå att det inte finns något som ens går att kalla för säkra perioder, är dom nog inte heller smarta nog att skaffa sig barn.

Ju mer jag tänker på den där muppen som jag skulle ha fikat med i tisdags, ju mer irriterad blir jag. Är det inte någon slags oskriven regel att man inte tar första dejten hemma hos någondera part? Just för att det är svårt att känna sig bekväm hemma hos någon? Eller är det bara jag? Ja, det tycks bara vara jag! Han har i alla fall inte ringt igen, vilket verkligen förvånar mig. Jag hade förväntat mig att han skulle vara lite mer eager, men jag förvånas mer över att jag överhuvudtaget bryr mig, då jag verkligen intalat mig själv att det här bara skulle vara en övnignsdejt, men jag antar att jag gillar uppmärksamheten, och det är ju alltid bra att påminnas om att man gör det, för att vänja sig av.

Dagens Youtubeklipp- Tarrus Riley She´s royal

Okej att jag inte tror på tvåsamhet och sånt där skit, men nog fan vore det härligt att få vara någons drottning?

Jag börjar bli stressad som fasen över det faktum att jag inte träffat någon, och att jag ännu inte, vid det sköra åldern av 26, haft något som man kan komma undan med att kalla för förhållande. Jag har haft strul, kkförhållande, dejtat folk eller typ något i den stilen, och killar som har varit ihop med mig, men som jag bara legat med mer än en gång. Jag vet inte om jag nödvändigtvis vill ha ett förhållande, men jag vet att jag vill ha barn, och att jag gärna vill ha barn med någon. Jag är dock inte typen som nöjer mig med vilken jävla jeppe som helst, som somliga andra. Helst vill jag ha sex barn, men kan nöja med fyra eller två eller hur många nu universum vill ge mig. Jag blir bara så ledsen av tanken på att jag kanske aldrig kommer få barn, och vill därför göra mitt yttersta för att minimera den möjligheten. Alltså måste jag hitta någon att skaffa barn med. Och eftersom jag vill ha sex, fyra eller kanske två eller ett barn, och då med en man jag vill ha en fungerande relation med resten av mitt liv, vill jag gärna att vi ska ha levt ihop ett tag innan vi ger oss in i the babymakingbusiness. Det vill säga tre år. Minst. Men om jag nu ska hinna få fyra friska barn måste jag ju börja senast vid trettio, för att då hinna få alla innan fyrtio. Och då jag i dag är 26 innebär det att jag helst borde hitta någon imorgon, lära känna honom de närmaste åren för att sen komma igång, eller om han nu visar sig vara dum i huvet, ha tid att dumpa honom på och ge mig ut på jakt igen. Och ju äldre jag blir ju svårare blir det att hitta någon som är vettig. Mitt stora aber är killar med barn, och just för att jag blir äldre och äldre, tycks alla killar jag träffar ha barn. Det tar kanske en nanosekund innan dom börjar prata om sin jävla ungar, och då mister jag ståndet fullkomligt. Värst är dom som har bilder på sina barn som skärmsläckare på mobilen. Gaaaah! Och att ge sig i lag med att skaffa barn med någon som är yngre är föga jävla lockande ska jag få be att tala om. Fuck vilka jävla problem jag har!

Pappa är en minst lika stor gottegris som jag. När jag gick högstadiet hade vår familj, eller rättare sagt jag och pappa, en Hob Snobsperiod. Det roliga med detta är att pappa aldrig har och aldrig kommer kunna säga p, eller skilja på p och b. Hob Snobs blev följdaktligen Hopps Snopps. Precis som väggupp är väggubb och pub heter bubbi. Det här är bara roligt om man känner min pappa, eller någon annan finsk gubbe. Eller vet hur han brukar tjata om att folk inte skrattar åt honom, utan med honom. När han nu kan göteborgska, varför pratar han inte det då?

En av mina jobbarkompisar tröstade mig med att hon en gång också såg en skitsnygg kille i tunnelbanan men inte vågade gå fram och snacka och sen stötte på honom på en fest några månader senare och att dom sen var ihop ett år. Mmm.

Mitt stora feta grekiska bröllop visas för kanske hundrade gången på trean senare idag. Jag kan se den hur många gånger som helst och kommer så säkerligen göra under min livstid. Aidan var den snyggaste av Carries killar, även om jag på en gång förstod att han var alldeles för snäll. Det roligaste i MSFGB är besattheten kring det där rengöringsmedlet. Det tycks som om alla invandrarmödrar väljer sitt favoritrengöringsmedel och sen använder det till bristningsgränsen. Nisti Sterks figur Zeyno är besatt av klorin, bara för att nämna ett annat exempel.

Dagens Youtubeklipp- Fattaru Mina hundar

Jag var kär i Mackan. Åh, vad jag var kär i Mackan! Och av en slump så är det hans verser jag har lättast för också. Det har bara blivit så. Jag har fått för mig att jag på Ghotia Cup 1995 bodde granne med Henok Achidos fotbollslag men har inte fått detta bekräftat.

På väg hem från Sandras och Emmas fredagsmiddag igår såg jag en snygg kille. Okej jag ser snygga killar överallt varje dag, men den här killen var en sån där svag i knäna snygg. Och inte nog med det, det var ömsesidigt, för när jag steg av och han klev på möttes våra blickar och jag gjorde min klassiska titta i ögonen och le flörtigtmin, vilket renderade i ett leende tillbaka. Nu är jag mer eller mindre förtvivlad och ångrar djupt att jag inte fortsatte i alla fall en station till och tog hans nummer eller något, och har gått och funderat på hur stor sannolikheten att vi någonsin kommer se varandra igen, om jag kanske ska ge mig på att sitta utanför tunnelbana i väntat på att han ska dyka upp en dag eller två, eller om jag ska vårda minnet av honom ömt? Okej. Om man kliver på tunnelbanan klockan halv ett själv så bor man rimligtvis i det området, om man nu inte varit hos sin flickvän. Alltså borde jag kunna stöta på honom när som helst, men inte så länge jag går och hoppas på att det kommer hända. Fuck vad jag hatar mig själv för att jag inte tog tag i det här när jag hade chansen. Sist det här hände, på nationaldagen, så lovade jag mig själv att när det hände igen skulle jag inte bara gå därifrån utan faktiskt göra något åt saken. Det är jävligt lätt att lova sig själv saker, i synnerhet eftersom man alltid lovar sig själv saker man aldrig tror någonsin igen kommer inträffa. Men nu har jag iaf något att gå och drömma om. Oavsett om jag träffar honom igen eller inte. Och så länge jag inte träffar honom igen kan jag ju alltid trösta mig åt att det då aldrig fick chansen att gå åt helvete.

Dagens Youtubeklipp- Joe Stutter

Man kan tycka att hon borde ha läst David Eberhards bok "I trygghetsnarkomanernas land" innan hon gav sig på att kritisera författaren. Men det är ju alltid lätt att vara efterklok. Det handlar inte om att 80-talisterna söker hjälp för att dom tycker det är kul, det handlar om att de blivit så bortskämda att dom söker hjälp för minsta lilla, saker som folk varit tvugna att leva med i århundraden, men som först nu skapat problem. Att unga tjejer idag ens har tid och ork att dra på sig en ätstörning tycker jag illustrerar detta ganska väl.

Jag håller verkligen med om att 80-talisterna är lata, och då i synnerhet de i övrig medelklassen. Det här är ungdomar som så gott som hela livet igenom fått allt dom pekat på, och även om dom jobbat ihop sina egna pengar, har dom aldrig varit tvugna att oroa sig för hur dom ska överleva. Det har alltid funnits en ekonomisk säkerhet att falla tillbaka på. Det här är människor vill tjäna pengar, men inte är beredda att jobba för att göra det. Jag vet detta för att jag jobbar med många sådana. Det är folk som sjukar sig för att dom hellre vill gå ut och festa med sina polare, eller för att dom inte orkar ta sig upp efter en vild festkväll. Människor som är vuxna enligt de flesta människors mått att mäta, men som ändå inte kan ta konsekvenserna för sitt eget handlade, utan förväntar sig att mamma och pappa ska hjälpa till så fort det tryter.

Dagens Youtubeklipp- Jaheim Put that woman first

Här har vi en kille som om han inte kunde sjunga inte skulle anses vara snygg. Han skulle på sin höjd se okej ut, men skulle nog behöva jobba lite på sin charm. Men så kan han sjunga och vips blir han värsta hunken ju. Så eftersom jag är rolig och kan sjunga borde det göra att man är villig att bortse från the junk in the trunk. Om man nu inte gillar sånt förstås!

Giftigt gott

Artiklarna som avslöjat att anställda på Lidl vid Solnahallen hällt ett frätande medel över butikens gamla varor, för att förhindra hemlösa från att rota i soporna i jakt på något ätbart, har skapat fler frågor än vad de lyckats ge svar på. Vem kom på att man skulle hälla frätande medel över soporna? Och hade denna människa kollat det med högre ort? ( Förmodligen inte) Var det någon av dom anställda som sa ifrån? (Förmodligen inte) Fanns det verkligen ingen annan lösning på problemet?

Som jag ser det är det här ett mycket större problem, och jag tycker det är beklämmande att personalen känner obehag över att hemlösa rotar i soporna, vilket man väljer att lösa genom att hälla gift över maten, istället för att i lönndom låta de hemlösa få ta del av resterna. ( Vilket jag skulle ha gjort) Det är ett annat att mataffärer och restauranger inte får ge bort gammal mat på grund de bestämmelser och lagar som gäller, då de allra flesta vet att datummärkningen är ganska väl tilltagen, och använder sunt bondförnuft när det kommer till att äta mat som är gammal, och då går på hur det luktar och smakar. ( Även om mat som blivit angripen av gift väl inte kan smaka så jävla gott). Sen känner jag också att om det någon vill äta sopor, vilket man ju alltid gör med risk för att drabbas av vad man nu kan drabbas av om man äter sopor, so fine by me. Bara det i sig borde väl vara förrenat med tillräckligt mycket risker för att man som butikschef inte ska krydda dom redan snart på gränsen till mögliga resterna med gift. Jag förstår bara inte.

Inte själv, jag har pms

Förra veckan gick jag ut. Med vad som skulle visa sig vara pms. Vilket inte gick upp för mig förrän jag och han som för några veckor sedan bangade för att han skulle ut och valla sina kusiner hamnade i en diskussion som slutade med att jag satt på toa och grät i tio minuter. Då insåg jag vem jag glömt att lämna hemma. Så nu har jag lovat mig själv att aldrig mer gå ut med pms, eller ens minsta tillstymmelse till det. Hade jag låtit bli förra veckan hade jag kunnat undvika så sjuuuukt mycket drama. Nu blev allt bara så sjuuukt mycket värre, och eftersom bangaren, bland mina vänner känd som skinnjackan eftersom han alltid har en jätteful alldeles för stor skinnjacka på sig, inte vill prata med mig av vad som kommer att förbli privata anledningar, kommer jag aldrig få chansen att ställa allt till rätta. Å ena sidan vill jag skrika åt honom att jag inte bryr mig, å andra sidan klarar jag inte av tanken på att han lämnade mig först, då jag ju hade chansen, när han bangade första gången,att låta honom vara. Oh well! Jag inbillar mig att han säkert kommer börja sakna mig förr eller senare, men just nu är det en klen tröst.

Det finns fan inte en enda bra bantarblogg. Och då menar jag en blogg som bara handlar om bantning, viktnedgång och träning. Okej att det finns hyfsade bloggar som handlar om lite allt möjligt, där träning och viktminskning är en återkommande del, men de bloggar som handlar uteslutande om bantning är så ofattbart jävla tråkiga. Typ idag har jag ätit ditten datten, åkte dit och tränade, nu ska jag äta en frukt och titta på tv. Jag vill ha det självutlämnande gojset, som handlar om hur mycket du hatar att vara fet, varför du gör det här, för vems skull. Sånt där jobbigt rannsakande tjafs som berör mig, som jag kan känna igen mig och identifiera mig själv i. Men näe. Alla Sveriges förenade tjockisar har svurit en ed att eftersom dom själva varit tjocka och förmodligen suttit på Donken med en McFlurry i hand och blivit totalt utstirrade av hela resten av restaurangen, så vägrar dom tala illa om tjockisar. Dom vägrar medge att dom inte ser sig själva som tjocka för att det skulle vara för jobbigt. Av samma anledning vägrar dom, i takt med att dom går ner, erkänna att dom föraktar tjocka människor precis lika mycket som vem som helst. Jag erkänner högst villigt att jag hatar tjocka människor och att jag ser ner på överviktiga, och jag är den första att medge att det är ett självförakt i allra högsta grad, men också ett självförsvar och ett sätt att motivera mig själv på. I väntan på en bra bantarblogg, som tar itu med det som är verkligt intressant, typ ätstörningarnas innersta väsen, så får jag väl göra mitt yttersta att undvika alla dåliga bantarbloggar.

Om I am.../ Sasha Fierce

Utan att ha lyssnat på hela "I am...Sasha Fierce" kan jag ändå tillstå att jag är en aning besviken. För några veckor sedan skrev jag att jag inte riktigt förstod Single Ladies, men så här i efterhand är det en av de få vettiga låtarna på skivan. Resten är mähäigt intetsägande ballader om allt och ingenting. Låtar som inte lämnar något bestående intryck, som man glömt så snart man tryckt på offknappen. Jag försöker förstå vad hon vill göra, och vad jag hade förväntat mig, om jag missförstått hela hajpen kring just hennes alterego Sasha Fierce, och väntat mig något lika spektakulärt som hon gjort gällande att Sasha Fierce är. Visserligen blänker den där rivigheten till emellanåt, men inte på långt när i den utsträckning jag hade förväntat mig. Att Single Ladies hör till de bättre låtarna är inte ett gott tecken, men jag är övertygad om att flertalet låtar, hur bra eller dåliga de än må vara, kommer bli radioplågor.

Jag kan inte komma ifrån känslan att det saknas något, utan att jag lyckas sätta fingret på vad. Men det känns som att där Sasha Fierce kom in i bilden, gick Beyonce ut. Där bägge finns i låtar som Diva och Single Ladies, känns det som att vad man hör på resten av låtarna är en urblekt version av Beyonce, som väl skulle kunna vara vilken amerikansk rnbsångerska som helst. Förut har det aldrig funnits några som helst tvivel om att en låt är Beyonces, men jag överdriver inte om jag skulle kunna spela upp majoriteten av låtarna för vem som helst och dom förmodligen skulle behöva gissa både en och två gånger innan dom prickar rätt.

Igår när jag åt middag med jobbet fick jag en och hundra förmaningar om att jag borde ta hand om mig själv. Detta efter att jag berättat att jag, för två veckor sedan när jag var så full att jag fick en hjärnskakning, följde med några killar jag träffat i tunnelbanan hem på efterfest i Rinkeby. Och efter att jag berättat om en av de mest psykade killarna jag någonsin träffat. Jag har bara inte förstått hela den här gå omkring och vara rädd för alla män hela tiden grejen, och det är jag ganska glad över. Det skulle inskränka på mitt liv om jag gjorde det. Vill jag knalla från Mariatorget till Slussen en fredagkväll i juli så kommer jag göra det. Fuck vädret är underbart, jag är lycklig, och att då hoppa in i en taxi bara för att risken, svårt att säga hur stor, att någon skulle få för sig att dra in mig på kyrkogården vid Hornsgatspuckeln är överhängande, skulle ju helt och hållet förstöra stämningen. Det skulle förmodligen mitt sönderslagna ansikte, och min sönderrivna klänning också göra, om det nu vore så att jag blev antastad. Jag vet att jag är sjukt naiv som inte tar såna här risker på allvar, men då fortsätter jag gärna att vara det. Samtidigt som jag fortsätter upprepa mantrat om att våld är vanligare i relationer, att det inte handlar om att vi ska anpassa oss, och att vi bara gör våldsverkarna en tjänst genom att vara rädda. Ju mindre människor ute, ju större risk att någon idiot faktiskt hoppar på de få som vågar sig ut. Skulle fler promenera eller cykla hem från krogen, skulle idioten aldrig få chansen. Jag tror att jag för min egen skull inbillar mig att jag är trygg, eftersom jag vet att motsatsen skulle innebära döden. Som människan måste jag inneha ett visst mått av trygghet för att kunna leva, av ren överlevnadsinstinkt. Nu har jag lyckats med konststycket att alltid bära den där tryggheten med mig. Kanske korkat av mg. Jag inbillar mig inte att jag på något sätt vet vad jag ska göra om något händer, detta trots att jag säkert läs fem böcker som handlar om självförsvar, för de gånger jag gett mig på att brottas med mina killkompisar har jag insett att jag nog vore ganska chanslös. Men det som står i dom där böckerna, är också att det inte handlar om att vi ska behöva försvara oss, men att det är bra att kunna det. Det står just det att vi måste lägga ytterligare press på stadsplanerare och andra, på att bygga säkra städer som skapar trygghet för alla. Inte bara naiva idioter som mig.

Dagens Youtubeklipp- Mario Winans Let me love

Mario måste ha blivit sjukt besviken när Chris Brown dök upp och förstörde allt. Här gick han och hade värsta viben, sen kommer en kille som är längre, snyggare, har bättre och mer personlig röst, som till på köpet dansar bättre, och som dessutom samarbetar med samma låtskrivare. Life sucks.

En annan sak jag är rädd för, och som jag också tror hindrar mig från att gå ner i vikt, är rädslan för att jag kommer få en massa överbliven hud på magen. Vad är det för jävla vits med att gå ner en massa i vikt när jag kommer se ut som Yabba The Hut på stranden nästa år? Om jag överhuvudtaget vågar visa mig på en strand. Det här är ett konstruerat problem. Jag överdriver risken för att det här kommer hända, för att slippa ta itu med det som verkligen är ett problem, nämligen min övervikt. Jag vet att jag oroar mig helt i onödan. Allt tid jag stått och kollat på min mage, och alla bilder jag sett av folk som gått ner om inte lika mycket som jag, så väl mer som mindre, har gett mig en skev kroppsuppfattning. Jag vet att jag borde sluta, men min hjärna är som besatt av detta, och gör vad som helst för att hitta ett sätt att slippa. Nämen, vi säger väl så. Jag slutar oroa mig över detta nu. Så.

Om det inte står i DN har det inte hänt

Åh! Jag har blivit en sån där morgontidningssnobb som jag tidigare älskat att hata. Folk som inleder meningar med "Jag läste i DN att...." " Det stod i DN:s kulturdel..". Folk som säkert inte läser tidningen, men som skummar den tillräckligt för att veta vad dom ska säga för att inbilla folk att dom faktiskt hänger med och vet vad som händer. För vad är det dom här människorna försöker förmedla när dom måste sticka in en hänvisning till en specifik tidning? Klass, stil, smak? Har det verkligen någon som helst betydelse var man läser något? Och när man säger var man läst det, gör man inte också omvärlden uppmärksam på att man ju också kan ha blivit färgad av just den tidningens sätt att skriva?

Enligt mig går det dock inte att komma ifrån att DN ändå, fram tills relativt nyligen, lyckats hålla sig borta från allt vad kvällstidnisngjournalistik heter, något jag upplevt som mycket befriande. I DN har man sluppit ältandet av snyfthistorier, lådvinstester och melodifestivalen. Som läsare har jag varit förskonad. Tråkigt nog har DN alltmer börjat falla till föga. Att det i kvaité fortfarande skiljer ljusår mellan DN och kvällstidningarna är en mycket klen tröst. Att det kan ha hänt även om det inte står i DN, vet jag sedan länge, jag har bara intalat mig själv att det inte kan vara så viktigt. Men om nu tidningen väljer att skriva om de mest triviala sakerna, oavsett hur, mister jag mitt enda rättesnöre.

B A N T A R B L O G G

Jag har gjort det här hundra gånger. Jag har varit överviktig hela mitt liv och gått ner rätt mycket i två omgångar. Första gången gick jag ner 20 kilo på fem månader. Sen blev först rädd för att äta, av rädsla för att gå upp, och sen när jag väl började äta igen så kunde jag inte sluta, och gick rätt raskt upp allt igen. Nu är jag halvvägs in i andra omgången. Förra året gick jag ner ungefär tjugo kilo på ett halvår, sen stagnerade jag och nu sitter jag fast på 80 kilo, vilket är femton kilo mindre än vad jag vägde för ett och halvt år sen. Jag försöker att inte tänka så mycket på vad jag redan åstadkommit, för då finns det alltid en överhängande risk att jag inte fokuserar tillräckligt på vad jag fortfarande har framför mig. Jag brukar börja om varje nyår, och sett ur det perspektivet har jag gått ner sex kilo i år, men då har jag pendlat en aning så det stämmer inte helt och hållet. Nu har ju jag precis satt upp nya mål, och hur mycket jag kommer gå ner i år är egentligen inte så viktigt, eftersom mitt slutgiltiga mål ligger först i maj nästa år.

Jag är dock skiträdd. Till att börja med är jag rädd för att, när jag når min målvikt, gå upp allt igen. Det har ju trots allt hänt förut, så varför skulle det inte kunna hända igen? Och jag tror att den här rädslan göder trollet i mig. Trollet som säger att jag inte alls behöver gå ner i vikt, trollet som försöker övertala mig att jag ju trivs asbra med att vara en rolig tjock tjej. Trollet som blir hungrig klockan halv elva på kvällen och som då ställer sig och steker rårakor. Trollet utraderar alla mina prestationer. Trollet jävlas med mig med flit. Moahahaha, säger trollet. Du sprang 45 minuter i regn helt i jävla onödan, för nu sitter jag här och käkar en burk med jordnötssmör. Jag har förstått att bulimiker spyr av rädsla för att gå upp i vikt. Dom har ätit och inser att dom inte spyr kommer dom bli tjocka,så dom spyr. För mig är det precis tvärtom. Jag kämpar som fan med att orka träna och sen inser trollet att jag är på god väg att bli smal, och blir skitskraj, för att bli smal är något nytt, något jag inte lärt mig att hantera, och så äter trollet upp allt jag åstadkommit. Men jag kan i alla fall glädjas åt att ha upptäckt trollet.

Dans, dans, dans

På min dansskolas hemsida står det att fortsättningsgrupperna ska ha en dansuppvisning i mitten på december. Fy fan vad kul tänkte jag, och sen började jag nybörjar/fortsättning. För att på senaste träninge få reda på att nybörjar/fortsättning tydligen räknas som tillräckligt mycket fortsättning för att vi ska delta i denna uppvisning. Därför förvandlades träningen helt plötsligt till roliga timmen där halva klassen fick sitta och titta på när den andra halvan uppträdde. Nu hör dock koreografin vi ska göra till en av de enklare rytmerna, och det är ju väldigt tacksam för. Den hör också till en av dem jag gillar bäst. Jag är väldigt glad att vi slipper en annan av rytmerna som jag verkligen tokhatar, men jag antar att vår lärare fattat att vi inte gillar den, och därför valt bort den.

Iaf. Jag är väldigt glad att jag inte är lärare, och i synnerhet inte danslärare. För jag kan liksom aldrig stänga av den där hårt granskande blicken jag har. Det kliade som fan i mig att vilja gå fram och peta på varenda en av mina danspolare och säga att dom stressar, att dom har fel riktning, inte är i takt etc etc etc etc. Men jag slipper. Allt jag behöver bekymra mig med är mig själv och det är så jävla skönt. Och förhoppningsvis kommer dom som inte kan koreografin också komma till insikt och inte delta i uppvisningen. Och att dom som faktiskt kan det fattar det och inte hoppar av.

Dagens Youtubeklipp- Tanya Stephens Back to haunt me

Låten är, i retrospektiv, helt sjukt poppig, så till den milda grad att jag frågar mig både en och två gånger om det verkligen är hon som sjunger, om det verkligen är hon som medverkar på den. Jag kan också tycka att det inte låter helt äkta, eller att det hon producerat långt efteråt låtit fasligt mycket mer äkta och innerligt. Hon är för glad. Bäst är hon när hon är lite sorgsen. Sorgligt men sant.

Tur i kärlek !

Jag älskade signaturmelodin! Sjöng med och hade mig. Är det ingen som håller med om att Adam Alsing åldrats med värdighet? Fast jag gillade det bättre när Rene Nyberg var programledare.

Bangare

Ibland går jag på dejt bara för sakens skull. Att dejta är, precis som med allt annat något man måste öva på. Och vad bättre än att öva på någon man inte får handsvett av att vara i samma rum som? Någon som väl är trevlig, söt men inte så mycket mer än det. Någon som man inte börjat gilla tillräckligt mycket för att komma på att man borde spela mer älskvärd än man redan är. Mitt största problem med att gå på dejt är att jag inte kan vara mig själv. Och genom att gå på träningsdejter kan jag öva på just det, utan att vara rädd att det kommer kosta mig något. Så. Idag trodde jag att jag hade en sån dejt. När tönten sen messar och undrar om han får ringa, så klart precis efter att jag gjort mig i ordning och slängt i mig mat, då förstår jag att det inte kommer hända. Nämen jag har precis börjat laga mat och kommer inte hinna. Du kan komma hit och äta med oss? Med oss? Vilka oss? Jag tänker inte äta med dig och ett oss. Jag ville träffa dig och inte ett oss. Jag ville ses på ett fik just för att jag känner mig så sjukt obekväm med att träffas första gången hemma hos någon. Varken svårt eller omöjligt att fatta. Ja, men jag kommer nog inte hinna. Nähe, när vill du ses då. Ja om tre timmar. Ja, men jag ville ses snart för att jag inte kan ses om tre timmar. Asså hur är det möjligt att man vet att man ska träffa någon en viss tid och sen ändå, mot vad som rimligtvis måste vara bättre vetande, ändå ställer sig och lagar mat? Ja men vi kan väl ses en annan dag? Ja, jag hör av mig! Ja, gör det. Jag kommer inte svara!

The bantarblogg is back

Min viktcoach har förbjudit mig att väga mig mer än högst en gång i månaden. Han säger att vågen inte är ett bra verktyg, att det egentligen inte säger någonting om hur man utvecklas, och att man faktiskt kan gå ner ett kilo från ett dygn till ett annat bara genom att bajsa mycket. Med det i åtanke har jag försökt hålla mig från vågen. Men ibland känner jag mig så lätt och behöver en liten pick me up och då är det så förtvivlat lätt att hoppa på vågen och sedan ta ett glädjeskutt av den när jag upptäcker att den står på typ 79, istället 80 som den kommit blängande med nu i flera månader. Inte för att jag faktiskt väntat mig något annat, jag har druckit alldeles för mycket, tränat alldeles för lite och unnat mig saker. Man kan ju verkligen fråga sig vad någon som inte äter socker unnar sig. Jag unnar mig riskakor, youghurt med frysta bär, mackor, ost. Alltid finns det något.

Min viktcoach gör dock motsatt resa. Medan jag kämpar med att gå ner, kämpar han lika hårt med att gå upp. Jag försöker mata honom via msn. Ät mer, ät mer! skanderar jag. Och han äter och äter och äter och ser på sin höjd utveckling från en månad till en annan medan jag hoppas på att gå ner tio pannor bara på två veckor för att jag lyckats sluta med smör i gröten.

När motivationen tryter är det alltid bra att se sig om. Då behöver jag tjocka människor. Kom igen alla tjocka människor kom till mig! Omringa er med ert fett så att jag inte kan annat än ge mig ut på en timme lång joggingtur! Jag vet inte vad jag har gjort men de feta människorna i mitt liv har den senaste tiden lyst med sin frånvaro. Bodybuilding.com får väl fungera som någon slags företrädare. Där är människorna långt ifrån feta längre, men dom var det en gång i tiden, och att se deras förvandling fyller mig med beundran. Här går jag och gnäller över att jag vill gå ner i vikt, kanske femton, tjugo kilo. Men det här är människor som inte bara gjort det, dom har dessutom tränat sig till muskler. Det gör mitt jobb så himla mycket enklare. Kan dom så kan jag, och det jag ska åstadkomma är inte på långt när lika svårt eller jobbigt som det dom gått igenom.

Ibland går jag in på Viktklubb också. Jag skulle för mitt liv aldrig betala 150 spänn för något jag kan få gratis om jag bara väljer att läsa på lite. Men är folk beredda att betala lika mycket i hopp om att träffa någon, så varför inte göra det med löfte om att gå ner i vikt! Vad dom där lättlurade människorna vill ha är någon att stå till svars för, för att dom helt enkelt inte litar på sig själva. Dom vågar heller inte anlita någon i sin närhet som sparringpartner, för det vore förmodligen alldeles för slitsamt. Vilket jag kan förstå. Vad jag inte kan förstå är varför dom gör det så svårt för sig själva. Jag förstår bara inte hur något som är så enkelt, i vissa fall tycks vara så svårt?

Iaf. Viktklubb tyckte att det var rimligt för mig att gå ner 25 kilo till första maj. Så vi provar väl på det. Det är ungefär tre kilo i månaden, vilket i och för sig låter resonabelt. Men då glömmer man att fråga sig om jag överhuvudtaget kan gå ner 25 kilo. Jag vill gärna tro på mirakel men jag är oerhört tveksam. Fast så gillar jag ju också orealistiska mål, så varför inte?

Vilket paradis?

Jag håller som bäst på att läsa Jennie Dielemans " Välkommen till paradiset", och även om jag kan rekommendera den varmt, blir jag emellanåt lite småäcklad av de intervjuade turisternas cynism. Den är minst sagt motbjudande. Eftersom jag själv rest väldigt lite, och har enorma komplex över detta, kan jag inte riktigt inte sätta mig in i deras situation, vilket väl också är en av anledningarna till att jag föraktar dem så. Deras strategier för att slippa avvisa ihärdiga försäljare gör mig illamående. Jag försöker komma underfund med om det är en överlevnadstaktik, att man som turist, och som sådan en symbol för det rika väst, försöker med vad som helst, för att slippa ta till sig vilken misär människor lever i. Man vill inte att människors levnadssituation ska komma och förstöra ens helhetsupplevelse. Jag intalar mig att det är så.

Dagens Youtubeklipp- Paul Wall Girl

Inte för att någon som är så oattraktiv, tycker jag, som Paul Wall någonsin skulle få en sån där puma. Om han inte kan trolla med tungan eller något. Men det är ju sånt här populärkultur går ut på, försöka sälja in det omöjliga. Vilken looser mår inte bra att leva med föreställningen att han kan få vilken top model som helst? Klart som fan att en artist som säljer det kommer sälja skivor. Jag bara frågar mig när det kommer dyka upp en kvinnlig motsvarighet. Den smarta, inte så snygga tjejen som får drömkillen? När? Har jag missat något?

Tutti frutti!

Ett av Tv 3 absoluta lågvattenmärken har, har åldrats med behag. Hur kommer det sig att jag kan tycka att något som då var så utskällt, idag ändå är lite småkitschigt? För jag kommer så väl ihåg hur jävla dåligt jag tyckte att det var! Hur pinsamt i alla aspekter, men främst för att tjejernas kostymer var så fula. Varför välja den fulaste tonskalan som finns? Som gör att det ser ut som att dräkterna ser helt urblekta ut?

Tanyas tröst

Jag hyser ett enormt förakt för människor som har solglasögon på sig inomhus. Alternativt när solen inte skiner. Allra värst är dom som har solglasögon på sig på klubben. Det går liksom inte att sjunka längre.

Men så hade Nas, som ju till sitt försvar stod på en scen med allt ljus på sig, glajjor på sig hela spelningen. Och jag var tvungen att sälla honom till skaran av folk som kommer undan med det. Tillsammans med Stevie Wonder, och nu Tanya Stephens, är han i ett mycket väl utvalt sällskap.

Tanyas svarta brillor hänger i ett par förgyllda pensionärssnören, och sitter även dem på en större del av den minst sagt intima spelning hon bjöd mig och cirka 200 andra entusiastiska fans på. Med undantag för ett fåtal män, kändes det stundtals som att jag befann mig på en flatklubb. Vilket inte på något sätt är något dåligt, bara annorlunda. Vilket också gör, att hur somliga tjejer tävlar om killarnas uppmärksamhet på, ännu mer intressant. Då dessa ju är så få!

Tanyas band är tajt, och själv tycks hon vara på ett minst sagt strålande humör, något som inte heller tycks dämpas av att så få hittat till Tyrol denna kulna novemberkväll. Hon inleder starkt och fortsätter desto starkar, även om hon tappar lite efter ett tag. Allt hennes prat om män, snoppar, om sociala spel och ränker vinner stort gehör hos publiken som jublar vad hon än säger, och som hon glatt flörtar tillbaka med. När hon sedan inleder It´s a pity med tala om att man inte ska ha dåligt samvete över hur man känner, möts hon av ett sådant medhåll att jag frågar mig om syndiga tankar av det slaget är långt mycket vanligare än vad jag kan föreställa mig. Eller om det bara är så att många tjejer som oturligt nog lyckats med konststycket att bli intresserade av en man som redan är upptagen, finner tröst hos Tanya? men vilken tröst sen!

Hämnd ljuva hämnd

Hämnd ja. Jag tycks inte kunna sluta tänka på hämnd. Jag vet inte om det är för att jag aldrig fick hämnd på dom där små sadisterna som stötte ut mig under hela grundskoletiden, som jag nu gör en grej av att hämnas alla jag känner förorättat mig, om så bara i tanken. För att det är för att jag känner mig förorättad som jag har ett så stort behov av hämnd, det vet jag sedan mycket mycket länge. Hur jag blir, känner eller upplever att jag blivit förorättad kan se väldigt olika ut. Det kan vara allt från en pik, en förolämpning, ett avvisande. Kort sagt en situation där jag på något sätt känner mig kränkt eller förödmjukad. Och just för att jag inte där eller då lyckas ge igen, eller för att jag i vissa fall aldrig kommer få det, när jag hämnden istället. Någon som avvisat mig kan jag aldrig få rätt över. Den människan har per automatik redan vunnit, och någonstans blev min stolthet så skadad att det inte finns något annat jag kan göra än fylla mig själv förakt för människan i fråga. Ett förakt som är lika mycket ett förakt för mig själv, antagligen för att jag upplever att jag återigen helt i onödan gjort mig själv sårbar och varit alldeles för självutlämnande, när jag ju vid det här laget borde veta att låta bli. Som försvarsmekanism börjar jag hata människan i fråga, för att återfå lite värdighet. Ett steg i den processen, att återfå värdigheten är att skada personen ifråga, få den personen att känna sig lika lite värd, som jag gjorde när han eller hon avvisade mig. Försöka få dem att förstå hur det känns. Vissa skulle kanske säga att det är fullkomligt normalt att känna så här, men att få människor gör sådana ansträngningar för att få hämnd, och det är just därför jag känner att det är något fel på mig för att jag känner så här. Även om jag är medveten om att min hämndlystnad bara är en del av bearbetningsprocessen, blir jag emellanåt rädd för mig själv.

Linda Isacsson leder Robinson

Det blir Linda fucking jävla Isacsson som leder Robinson. Det var då en jävla tur att jag inte sökte, för med henne som programledare, och som sådan en som envisas med att övertolka allt man säger och dessutom ständigt lägger orden i ens mun, hade jag fan byggt en flotte och försökt lämna ön så snart som möjligt. Fanns det verkligen ingen vettigare människa? Typ David Hellenius? Honom är det väl ändå inget fel på? Vem som helst som sett Bonde söker, vet precis vad jag menar med att Linda ständigt tar sig rätten att lägga sig i, och det är en av huvudorsakerna till att jag haft så svårt att kolla på programmet. Fuck! Nu får man väl hoppas att hon inte kommer ta så mycket plats i Robinson, och att man då hon gör det kan stänga av ljudet eller zappa. Det finns fan inga som helst försonande drag med den här kvinnan. Inga!

Dagens Youtubeklipp- TTA Holiday

Fula människor förtjänar inte att vara smala

Även om jag vet att det typ gör mig till nästan världens i särklass mest hemska människa, så kan jag inte låta bli att bli lite avundsjuk på fula smala människor. Så till den milda grad att jag hyser lite agg för dem. Vafan ska du som ser ut som en roadkillgroda i fejan för ha en artonårings kropp för? Kan vi inte byta? Seriöst.

Men så kan jag ju också tänka att om jag både hade en killer body och fejan jag har att tacka min goda genpool för, så skulle jag ju vara världens mest hatade. Sa du självgod?

Å andra sidan, om dom där fula människorna inte hade så snygga kroppar, så skulle dom ju inte ha något att glädja sig åt?

2 dagar i Paris

Jag hade tänkt att jag och han som bangande förra helgen skulle se på film. Och eftersom jag vet att han, precis som de flesta andra killar jag träffar, är sjukt rastlös och därför inte klarar av ett drama, valde jag att hyra en konstig komedi, i hopp om att det skulle gå hem, då jag själv är less på action.

Men så bangade han ju och behagade inte komma eftersom att han ville valla sina kusiner som var på tillfälligt besök i Stockholmsnatten istället. Så efter att jag gråtit en skvätt valde jag att se den själv!

Lite besviken över att han inte aldrig dök upp, visade sig 2 dagar i Paris, vara precis rätt medicin. Bara några minuter in i filmen hade jag lyckats förtränga att jag tänkt se filmen med honom, och var glad åt att få skratta precis hur högt jag ville, alldeles ensam!

Mina förväntningar på filmen var, efter att ha läst väldigt blandade recensioner, inte så väldigt höga. Men filmen lyckades ganska snart charma mig, framför allt med sin anspråkslöshet. Det märks att man velat lägga krutet på dialogen, och verkligen få fram kemin mellan de bägge huvudkaraktärerna. Såväl Julie Delpy som Adam Goldberg, som jag älskat sedan tio år tillbaka, är mycket bra. Och mannen som inte bara spelar Julies pappa, utan ock faktiskt är det, spelar excentrisk på ett sätt som jag föreställer mig att bara en fransman kan.

Filmen har åtminstone två helt oförglömliga scener, som jag kommer bära med mig länge, och gräva fram ur minnesbanken någon kall och grå höstdag då det regnar, och jag behöver muntras upp en aning. Jag är minst sagt avundsjuk på dem som ännu inte sett denna film, de har något att se fram emot!

Tanya eller Linda ?

Konserten med Tanya Stephens gör att jag missar sanningens ögonblick med Linda Rosing. Och det blir fan inte så mycket bättre än Linda Rosing i Sanningens ögonblick, det går bara att överträffa genom att filma när Leila K går på avgiftning ( fan man kanske skulle ta och sälja in den idén???). En sak jag inte förstår med Sanningens ögonblick, som jag inte tittat på tidigare, är hur dom vet vad dom ska fråga om. Någon som vet kanske kan berätta. Har dom djup intervjuat alla hennes vänner om vad hon gjort och inte gjort? För inte fan kan det väl vara så att dom gissar och hoppas på att gissa rätt? Själv finns det bara EN sak jag skulle skämmas över att medge, och det vet min pappa vad det är och han använder det som hållhake mot mig hela tiden. Jag går som på nålar jämt. En riktig hjälte min pappa!

Jag missar Mad Men också men det är så jävla dåligt och segt att det faktiskt inte gör så jävla mycket. Och så klart Ensam mamma men det är väl mer eller mindre utagerat nu när vad hon nu heter avslöjat att hon nuppat med Rickard.

Vad annat? Jag förstår inte varför folk är så upprörda över att någon kommit fram att hon vill sälja sin oskuld. Är det för att det inte går att bevisa, eller för att hon säljer den i sig, eller för att hon säljer sex? Förmodligen varken första eller sista gången det händer.

Dagens Youtubeklipp- Medina Magdansös

Jag gillar den där utrikiska harangen i slutet av refrängen. Jag förstår inte vad jag säger, men sjunger med ändå. Det är lite lustigt hur i alla fall jag har så ofattbart mycket lättare att ohejdat sjunga med i låtar på språk jag inte kan, än rappa med i låtar jag förstår innebörden av. Vilket nog har att göra med rädslan för att sjunga fel. Fattar man inte vad man sjunger kan man alltid skylla på det.

Jag saknar en röst i debatten om machoidealet. Det är rösterna från alla de unga män och killar i dag som varken kan eller vill leva upp till idealet i sig. Jag skulle inte vilja påstå att rösten inte finns, den gör sig bara inte tillräckligt hörd. Men det måste väl rimligtvis finnas män som är lika trötta på att leva upp till ett föråldrat ideal, som jag är på att försöka bli den kvinna jag tror män vill ha? Jag vet att det finns, och just därför frågar jag mig varför dessa inte hörs högre. Är det av rädsla för att dömas ut som toffelhjältar och mjukisar som dom hellre verkar i det tysta? Det är ju så länge dessa inte gör sig hörda, som det föråldrade idealet tillåts fortleva. Och det är bara om männen själva vågar erkänna att detta inte är något de vill leva med, som vi faktiskt kan se någon verklig förändring.

Dagens Youtubeklipp- Florence Valentin Pokerkväll i Vårby Gård

Först hatade jag Florence Valentin. Han trodde han kunde göra bra musik genom att blanda lika delar Håkan Hellström med The Clash, och det vägrade jag acceptera. Men sen gick jag på ett spinnpass i våras där jag var tvungen att göra jumps till den här låten och då fick jag ur mig lite av mitt hat, och började gilla honom. Och nu, när jag jobbar i en taxiväxel och det ringer någon fylltratt och vill ha en bil men inte vet vilken gata, kommun, eller ens om människan i fråga är vid liv eller inte, men bara lyckas sluddra ur sig att hon/han befinner sig i Vårby Gård, då vet jag att det enda vettiga att göra är att skicka en bil till Rest Lincoln.

Macho eller mjukis

Jag tycker det är så skrattretande att somliga fortfarande orkar hylla ett ideal som så tydligt går mot sin död. Hur länge har vi inte pratat om en manlighet i kris? Är inte konflikten mellan mjukismannen och machomannen ett bevis på just detta? Det är för att männen är rädda som dom inte vill ta till sig att det finns andra värden som efterfrågas idag. Det är skrämmande att tvingas konfrontera sina egna känslor, istället klappar man sig själv på den vältränade axeln och tröstar sig med att man nog fortfarande duger.

Sårbarhet är sexigt! Just modet det krävs att våga visa sig sårbar är kanske det allra sexigaste, men detta tycks ha gått väldigt många förbi. Istället får man en man som på grund av krav att inte visa sig sårbar, istället lider och har ångest i det tysta. Vad skapar det om inte en depression?

Just för att detta ideal så länge hyllats, saknas det förmåga att prata om känslor, sätt ord på känslor. Jag vet inte hur många människor jag träffat som inte kan verbalisera hur dom känner, utan bara känna, men vägrar låta det synas. Jag tycker så ofattbart synd om dem. Jag vägrar kategorisera män som mindre känsliga, känslomässiga, än kvinnor, eller kvinnor som mer känslosamma än män, för det är en alldeles för grov generalisering för att ha någon som helst bärkraft. Men tydligt är att balansen mellan att känna lagom blivit skev, och att vi istället har somliga som känner kanske lite för mycket, medan andra inte tillåts känna överhuvudtaget.

Den DN jag snodde från en av mina grannar i morse innehöll två a-delar och två sportbilagor, vilket var synnerligen tråkigt då a-delen var sjukt ointressant. Karma är en surfitta.

Dagens Youtubeklipp- Florence Valentin Upp på sociala, ner på systemet

Det enda jag tänker på är hur denna låt stämmer mer än väl på alla mina landsmän. Mellan 50 och 60, som förmodligen sett sina bästa dagar. Sorgligt men alldeles för sant.

Om otrohet

Jag har tänkt mycket på otrohet, och just hetsen som jag upplever finns kring otrohet. Synnerhet kvällstidningarna är väldigt duktiga på att sprida löpsedlar med rubriker som " Så vet du att din partner är otrogen" och " Så många kvinnor är otrogna". Som om det verkligen fanns en universell definition för vad otrohet är. Som om vi lagstadgat att otrohet är när man har ett fysiskt förhållande med någon annan än ens partner. Att det inte är så, och att alla inte delar uppfattningen om att det är så står också klart när man läser de enkäter som görs kring när man kan anses ha varit otrogen. Där går meningarna isär fullkomligt, det kan handla om tankar, fantasier, en kyss, sex eller ett förtroende. Just därför känns diskussion som sådan så onödig, och så onödigt ytlig. Någon kvällstidningsnisse tar en titt på enkäten och konstaterar att eftersom de är flest som anser att gränsen för otrohet går vid en kyss, är det lika bra att bestämma att det en gång för alla är så, utan att ens tänka tanken att det finns en massa människor som är av en annan uppfattning.

När jag går in i diskussioner om otrohet, som förvånande ofta också kommer att handla om svartsjuka, är det alltid någon som blir så ofattbart provocerad av att jag inte tycker att sex eller fysisk kontakt av något slag räknas som otrohet. Jag gör en skillnad mellan en fysisk relation, som kanske bara handlar om just sex, och den typen av intellektuella utbyte jag har med min partner. Om jag har sex med någon annan betyder inte det att jag har förrått min partner, och inte heller brutit det förtroende som vi har. Jag kan ofta känna att folk lägger sån ofattbart stor vikt vid just det fysiska, som om det verkligen vore det största, finaste och bästa man kan ge och få av varandra i ett förhållande, utan att ens överväga att ett förhållande för andra kan handla om tillit, respekt, ärlighet och förtroende, och att det på intet sätt rubbas av att man har fysiskt umgänge med någon annan. Oavsett vad jag och min partner har kommit överrens om, finns det ändå dom som tror sig ha rätten att döma ut mig som otrogen.

Just för att det finns en sån diskrepans mellan vad olika människor är otrohet, så är debatten i sig intressant. För samtidigt tycks det finnas en tyst överrenskommelse, som kanske inte ens är ömsesidig, som endast håller tills någon bryter mot den. Och det då kommer fram att den inte var så ömsesidig. Just därför är det också viktigt att prata om sånt här, och inte förutsätta att man är införstådd med vad ens partner tror är otrohet och inte. Innan det visar sig att man varit otrogen.

Och vilka har blivit tillfrågade i den här enkäten? Kvinnor över 35? Ingenjör, snickare och hantverkare finns inte ens med på min lista över drömyrken hos min partner, även om jag kanske delvis kan förstå att vissa attraheras av detta. Jag är bara så förvånad över att så många gör det. Är det med hopp om att alltid ha någon som kan fixa till huset och hemmet? Mest förvånar nog ändå trädgårdsmästare. Varför då? Och hur många är det som jobbar med det? Då är jag hellre tillsammans med en kock som kan göda mig med god mat och gott bröd! Det vore drömmen!

Nanushka Yeman skriver i Dn idag att Scratch och Supernatural bara fick köra tio minuter i väntan på Nas. Detta stämmer inte. Hon tycks ha kommit precis före The Pharcyde började, och då missat den korta, men helt sagolika stunden som Scratch och Supernatural bjöd på efter Form One. Hade hon inte gjort det hade hon ju kunnat ägna dem mer än än mening kan tyckas.

Korridorgrannar som glömmer saker i köket

En annan mindre bra sak med att bo på korridor, är att när somliga granna flyttar, glömmer eller lämnar dom kvar saker i köket, i kylskåpet och i frysen. Ibland är det bra saker, tallrika och kastruller kan vi, så länge de är hela och tillräckligt rena, aldrig få nog av. Men det finns en jäst som sett sina bästa dagar, och någon har glömt kvar ett nagellack. Eftersom jag inte med säkerhet vet att någon de facto glömt dem, utan om det är någon av de nuvarnade hyresgästerna som glömt jästen, nagellacket ( apropå nagellacket skulle jag ALDRIG ens överväga att förvara mina parfymer i korridorköket) och allt annat i kylskåpet som börjar bli ålderstiget, kan jag inte med mig att slänga det heller. Inte för att jag föreställa mig att någon av mina grannar, som väl inte är så jättekräsna, faktiskt skulle överväga att baka på gammal jäst.

Dagens Youtubeklipp- Japp reklam