Varför ska det vara så svårt att vara sann mot sig själv?

Jag finner mig själv överkörd gång på gång på gång.Så många gånger som jag lovat mig själv att inte låta mig själv utnyttjas utan övat mig på att säga ifrån, lyckas jag ändå aldrig i praktiken.Istället är jag alldeles för rädd för vad som skulle kunna hända om jag gjorde vad jag känner att jag egentligen borde. Och tror så klart att jag ska bli förlöljligad, förbisedd och till och med ignorerad,för att det är vad jag blivit tidigare och lärt mig hantera.På något skumt sätt dras jag till de personer som jag vet kommer behandla mig precis så här, precis som om universum på något sjukt sätt försöker ge mig en chans att lära mig säga ifrån, eller påminna mig om hur dålig jag är på att göra det. Oftast kommer jag på långt efteråt att jag borde sagt ifrån långt tidigare, när det redan är försent och där det bara uppfattas som att jag överreagerar och är överkänslig. Samtidigt är det ju just därför dessa personer behandlar mig så här, för att jag låter dem.Varje gång jag inte säger ifrån vet dom att jag inte kan just det och kommer fortsätta testa den gränsen gång på gång.

Vad jag inte tål,men som jag väl helt och hållet får skylla mig själv för, är den där låtsassomingentingstämningen som följer på när jag väl lackar.Eftersom det då har gått en evighet kommer det som en total överraskning för alla inblandade men just därför uppfattas att jag reagerar som så konstigt att man inte tycks bry sig om att ta mig och mina känslor på allvar.Eller så blir personerna inblandade sura för att jag är så pass fräck att jag vågar påstå att jag känner mig kränkt eller sårad. Man bara eh? Varför ska det vara så svårt att be om ursäkt?

Jag vet att jag bara har mig själv att skylla men det retar mig när människor inte verkar förstå hur deras agerande går ut över andra, eller ens reflekterar över eller tar hänsyn till andra människor.