Hämnden är ljuv

Det är när man minst anar det man får chansen att vara så där underbart skadeglad på ett sätt som är helt oöverträffat.Man inbillar sig, eller vill väl att det ska vara så, att man kan planera dom där tillfällena då man kan skrubba in i folks ansikten hur jävla snygg och lyckad man blivit, eller är i jämförelse med dem själva, men dom där tillfällena kommer ju aldrig.Eller så kommer de just när man som minst anar det, och kanske i sammanhang man aldrig skulle kunna föreställa sig.

Nu finns det en liten, mycket liten, man där ute som är det närmaste mytoman jag någonsin kommit( om man bortser från min svenskalärare i åttan som försnillade hela klasskassan).Han har uppgett två namn, hundra olika ursprungsländer, samt försöka tuta i mig både det ena och det andra.Så till den milda grad att jag till slut lessnat och bara stått och skrikit helt hysteriskt åt honom,av bitterhet eftersom han försakat mig.Till slut lessnade jag och insåg att det inte var någon som helst idé att lägga mer tid och tankeverksamhet på denna människa, och såg honom inte igen på väldigt väldigt länge.Förutom på vissa vimmelbilder som lyckats fladdra förbi i förbifarten, och då när jag insett att den där killen var mycket,mycket liten, samt hade sjukt jävla dålig klädsmak, men då ändå med en viss ton av bitterhet kring just detta konstaterande,eftersom jag ju inte kan låta bli att inse hur jävla dåligt omdöme jag har som låter mig själv förblindas så totalt av någon så kass.

Iaf.Det har inte varit honom jag velat skrubba i ansiktet.Han har jag faktiskt inte ens haft en tanke på att skrubba i ansiktet,eller så kanske det var det jag gjorde sist vi sågs då jag påpekade hur ful hans extjej var? Iaf.Han jag vill skrubba i ansiktet är de facto någon som faktiskt är en vettig människa, om än av det där klassiska jagtrorjagärhårdomjagverkaroberördmenegentligen blirjaglikasåradsomvemsomhelsttypen.Snygg som få och faktiskt förhållandevis smart, med undantag för att han underskattade mig något så gruvligt.Honom har jag velat skrubba i ansiktet med min oemotståndliga uppenbarelse sedan mycket länge tillbaka, och har byggt gigantiska förväntningar kring hur denna skrubbning ska se ut.Helst ska han må för jävla dåligt,jag ska vara så jävla lycklig, och så ska vi råka stöta ihop med varann, och jag ska få ur mig något lika dräpande som roligt, och han ska se så där bitter men samtidigt trånande ut.Mm.Thats the plan.Det slutade med att jag såg honom när jag var lite lagom vårblek,osminkad och dan och inte alls på topp. Kort sagt inte alls som det skulle vara. Det är såna gånger man verkligen önskar att ens liv var en film så man kunde göra hundra omtagningar, eller man frågar sig vem fan som skrev in det där i manus???

Men igår,när jag inte hade någon som helst tanke på att skrubba någon, utan bara var full,glad och underbart självsäker, då står den där lilla människan med sitt svintohår och fula tröja vid kanten av dansgolvet, jag hinner precis uppfatta att det är han innan han hinner se mig,varpå jag inte alls tappar fattningen som jag alltid gör annars, utan bara seglar förbi som om ingenting hänt och njuter något så ofattbart av känslan att han vet precis vad han gått miste om,och vetskapen om att jag är den med makt och kontroll över situationen, och går sen runt och är hög på känslan( samt en hel del alkohol) resten av kvällen.