Jag är en tjockis, ja det är jag

I mina ögon är det helt okej att vara överviktig, så länge man har tillräckligt mycket självinsikt och vet varför man är det, vad det får för konsekvenser för ens hälsa och välbefinnande. Själv är jag överviktig och trivs inte alls med det även om jag i nuläget har hittat mig själv i hur jag ser ut och är relativt nöjd. Jag har insett att jag inte mår bra av att hata mig själv och måste hitta en grund att stå på, allt annat skulle bara leda till ett osunt självförakt som skulle göra mig minst sagt självdestruktiv. För mig handlar ätande om att jag inte mår bra, det är en ersättningshandling och ett beroende som jag måste kämpa med varje dag, och tack och lov har jag hittat en trygghet i mig själv som gör att jag inte behöver mat för att vara lycklig, jag vet också att även om mat gör mig lycklig i stunden så blir ångesten efteråt bara så mycket värre.

Sen finns det dom försöker inbilla mig att jag inte alls är tjock.Dom människorna har jag helt ärligt väldigt stor lust att skjuta i huvet. Det finns bara en som kan säga vad jag är och inte är och det är jag.Ingen annan. Jag är mycket väl medveten om att de som påstår att jag inte är tjock tror sig vara helt objektiva, men faktum är att hur man än ser på saken väger jag för mycket. Att jag sedan har kurvor som kanske gör att mina extra kilon syns mindre än på någon annan, det är en helt annan sak.Kroppsform har om man tänker efter väldigt lite med kroppsvikt att göra. Det ena är en smaksak, det andra en fråga som går att bedöma rent objektivt genom bmi och fettprocent.

Sett ur det perspektivet vet jag att jag är överviktig och borde gå ner minst tio kilo till, och strävar i perioder olika mycket för att också göra så. När jag gör den bedömningen gör jag det utifrån min vikt och hur min kropp ser ut och sätter det i relation till vad som anses hälsosamt och hur jag mår. Jag är rätt nöjd med min kondition och välbefinnande, därför har jag slutat hetsa för att gå ner i vikt och försöker lära mig att trivas i mitt nuvarande jag. Jag kan inte annat än älska mig själv, allt annat skulle göra mig så djupt olycklig.Samtidigt vet jag också att min kropp har en förmåga att veta själv vad den bäst vill och ibland kommer en viktminskning när man minst anar det, utan att man har en tanke på att gå ner i vikt.

Jag hatar att säga att jag bantar för det är inte vad jag gör. Vad jag äter nu har jag ätit i ungefär fem år tillbaka och bara för att jag försummar min kropp från fett och socker så innebär inte det att jag går på diet.Jag är sockerberoende och att äta socker leder till ett tvångsmässigt beteende.Jag har därför valt bort socker från min kost, det är enda sättet för mig att hantera det, total nolltolerans.Många i min omgivning förstår inte detta, och inte sällan är det dessa människor som har problem med sitt ätande, genom att de inbillar sig att de kan unna sig och har vett att sätta stopp, och slås inte av att dom tar en,två,tre och fyra bitar av tårtan, men förstår inte för sitt liv hur det kommer sig att dom inte går ner i vikt, då dom ju gick en "jättelång" promenad igår.

Hur jag ser på andras övervikt varierar. Det finns dom jag inte för mitt liv kan tro är lyckliga som dom är.Den bedömningen gör jag förvisso utifrån mina egna erfarenheter, jag har själv vägt nästan hundra kilo och de två gånger jag gjort det har varit de jobbigaste i hela mitt liv. Jag verkligen avskydde mig själv och min kropp men kände mig som ett offer för omständigheterna och såg ingen anledning till att göra något åt min situation. När jag säger att man kan göra en rent objektiv bedömning av huruvida en människa är tjock eller inte är det precis vad jag menar. Sanningen gör för det mesta väldigt ont, men man måste tvinga sig själv att se den i vitögat, och där kan jag tycka att en del feta människor är synnerligen naiva och fega. Det finns dom som inte verkar bry sig ett skit, för att dom inbillar sig att dom trivs med att vara feta och att det i själva verket är idealen det är fel på och inte dem, och så finns de dom som vantrivs något så fruktansvärt, men inte låtsas om det, eller verkligen visar att dom gör det men är alldeles för lata eller karaktärssvaga för att orka göra något åt saken. De sistnämnda provocerar mig nog allra allra mest, för att jag känner igen mig själv så fruktansvärt mycket i dem. Det är som att jag måste förakta mig dem, det är ett mentalt självförsvar för så snart jag inte gör det riskerar jag att bli precis som dem, och vips gå upp alla de där kilona igen. Dom är där jag har varit, ett jag som inte förstod hur mycket jobb och hängivenhet det kräver att gå ner, att man inte kan göra det halvhjärtat och att det kräver en himla massa självrannsakan och vilja att göra så. Jag tror mig kunna se så pass stor skillnad på dessa två typer att jag också kan ge mig själv tillåtelse att faktiskt förakta dem utan att skämmas det minsta för att jag gör så. Jag vet att det låter superelakt, och är fullt medveten om att det också är det, och att det gör mig lite lätt störd, men jag ser inte hur jag skulle kunna tänka eller agera det minsta annorlunda.

När jag ser tjocka människor som verkar skita fullkomligt i vad folk tycker och tänker om dom blir jag å ena sidan väldigt uppmuntrad att sluta vara så hård mot mig själv. Så sent som för några dagar sedan köpte jag en skitsnygg klänning som bara sitter åt lite för mycket och jag vet att jag kommer att behöva meditera i timmar innan jag kan stålsätta mig för de blickar jag kommer få när jag tar en vända på stan i den klänningen, men samtidigt så gör bloggar som fat fashion & faboulous females det hela så mycket lättare, kan dom så kan väl jag. Men jag kan också tänka att jag kan just för att jag inte på långa vägar är lika överviktiga som dom, att jag faktiskt kan visa lår för att jag ju inte alls är lika fläskiga som dom. Precis som dom säkert har folk dom speglar sig i och tänker att dom inte är lika feta som, precis så speglar jag mig i dem och tänker att jag ju inte alls är tjock och inte borde bry mig överhuvudtaget om dom där blickarna, kommentarerna utan bara försöka vara snygg, självsäker och fullkomligt oemotståndlig.

Emellanåt, rätt ofta den senaste tiden faktiskt, har jag också haft det där underbara självförtroendet och den där underbara självkänslan som krävs för att man inte ska bry sig. Det är underbart att känna sig så trygg i sig själv, veta att inget kan rubba den där känslan av att vara oövervinnelig. Men det har tagit mig år att vinna den känslan, det självförtroendet och den tron på mitt egenvärde. Därför har jag så svårt att köpa att dom här tjejerna på allvar är nöjda och glada som dom är och inte alls innerst innerst inne verkligen blir less på alla trista kommentarer dom får. Det här är människor som väger lika mycket, och oftast väldigt mycket mer än mig och dom vara gjorda av stål. Allt skit de får ta för sin övervikt, och den säkert undertryckta insikten om att det skrattas mängder om dem bakom deras rygg, rinner av dem vatten på en gås. Jag kan å ena sidan beundra det enormt, men köper det å andra sidan inte för en enda sekund.

Personligen kan jag inte komma ifrån, oavsett vad man tycker om att det är fult eller snyggt att vara fet, att det likväl är sjukt. Det är varken nyttigt eller hälsosamt och man riskerar sin hälsa genom att vara det. Ändå har vi här någon som står upp och är stolt över att vara fet, och som inte verkar vara det minsta lockad åt att göra något åt problemet utan rättfärdigar sin gigantiska kroppshydda med att kvinnor ska ha kurvor, och att det är idealen det är fel på. Att folk, trots att det borde veta bättre, med allt vad dagens medicinska experter påstår ändå väljer att bejaka sin tjockhet kanske är vad som provocerar mest av allt.