Nätdejtning (del två)

Är jag verkligen emot tvåsamheten som sådan, eller bara det faktum att den är en så stark norm i vårt samhälle, som gör mig less? Jag vet fortfarande inte. Men jag vet vad den där normen får mig att göra, hur den får mig och så många att agera.Utan den skulle jag inte ha någon som helst anledning att söka mig till Spraydate, Mötesplatsen eller Happy Pancake. Då skulle jag ägna tiden på nätet åt annat. Vad vet jag inte eftersom jag blivit fullkomligt uppslukad(nåja) av dessa sajter. Dom erbjuder en helt ny och väldigt bisarr värld fylld av ytterligheter, som jag finner minst sagt fascinerande.

Min kluvenhet kan förklaras med att jag inte gillar just den där tanken på att det skulle finnas en enda person som kan göra mig fullkomlig. Den är så sorglig,för jag som är så konstig kommer aldrig träffa någon lika konstig. Jag har för höga krav för att tillåta mig själv att tro att den personen existerar. Och om den personen existerar är jag ytterst tveksam till om han sitter och letar efter mig på SD. Ändå är det som om en del av mig hoppas, tror och vill att han ska finnas där någonstans, vänta på mig och inte ha gjort så mycket annat i 26 år. Han ska helst vara kreativ, barnfri, lagom tjock med skägg. Snygg, smart, rolig och charmig. Hur svårt kan det vara?

Tydligen en fullkomlig omöjlighet. Jag hittar fel hos varenda människa.Det här är killar som på allvar inleder sina presentationer med " Vad ska man skriva här då?", jämför sig själva med vin, bilar,lägenheter, har bilder på sina båtar,motorcyklar, skotrar,djur,barn eller tatueringar. Eller som tror att man vill ha romantik och skriver saker som tassar förbi, kallar en för gumman,raring,vännen,och undrar om man är den saknade pusselbiten.

Man blir modlös och med tiden allt hårdare.Jag börjar så sakta förvandlas till en sjuk blandning av gänget från Seinfeld, där jag börjat rata killar på grund av att deras mungipor går neråt eller för att dom har för stora näsborrar. Då kan dom inte förvänta sig något svar från mig. Varför skulle dom? Det här är vad nätdejtandet gör med mig. Så till den milda grad att jag häromdagen satt i tunnelbanan och stirrade på en kille och konstaterade att om han var en Spraydateprofil skulle jag inte skriva till honom för att han hade så dålig klädsmak.

Jag ogillar starkt hur krystade vissa presentationer är.Det visar ändå på att personen bakom lagt tid och möda på den, vilket i sin tur innebär att dom verkligen är måna om att ge ett så gott intryck som möjligt, samt på något bisarrt sätt, så gott det nu går, försöka klämma in sina personligheter i en text på några få tecken, vilket är just en omöjlighet och inte går att lyckas med. Det där krystade borde dom väl ändå själva uppfatta? Det blir ju så klämkäckt och hurtfriskt att jag snabbt sträcker mig efter skämskudden. Jag förstår att man ska vara tydlig med vem man är, vem man vill träffa, men om personligheten går förlorad på vägen, så kommer man ändå ingen vart.

Problemet är att alla försöker vara fyndiga, originella och personliga, men på precis samma sätt.

Det är sorgligt hur alla vet precis vad man har att förvänta sig. Hur alla agerar utifrån de könsroller vi lärt oss spela upp. Hur vi försöker bekräfta dessa, inte bara hur vi själv är det vi förväntas vara, men också hur vi förväntar oss att andra ska vara. För mig som feminist är det skrämmande, och mycket sorgligt att se.