Förgät mig ej

Bland det värsta jag vet är att bli bortglömd.Ingenting annat kan få mig att känna mig så liten och obetydlig,få mig att gråta såna floder, över något som andra skulle uppleva som en bagatell. I min värld är det respektlöst,elakt och ren och skär ondska att glömma bort någon.Det finns inga jävla ursäkter som biter på mig efter att man gjort en sån sak. "Men jag var stressad".Näe, jag är bara en så fullkomligt obetydlig person att du varken lagt tid eller ork på att komma ihåg att vi skulle träffas, och nu när du dessutom inte har mod nog att stå för att det är det du tycker håller jag på att tappa respekten för dig fullkomligt. I min perfekta värld( där endast jag bor), glömmer man inte bort, man kommer inte för sent, man ljuger inte, hittar inte på dåliga ursäkter.

Till saken är att jag nu räknar till tre tillfällen då personer den senaste månade "glömt" bort mig. Jag vet inte vad det är jag gör som gör att dom glömmer bort mig, och jag vet inte heller varför jag orkar bry mig om att ha dem i mitt liv.Jag är så pass neurotisk att allt jag gör är att ignorera dem.Ofta inte ens påpeka att dom glömt mig bara för att inte ge dem nöjet att njuta av att se mig förödmjukad.Och så ger jag, på klassiskt passivt aggressivt vis tillbaka genom att inte höra av mig på evigheter istället, utan att dom överhuvudtaget förstår varför.

Till saker hör också det i sammanhanget så absurda och fullkomligt paradoxala att medan dom glömt mig, kommer jag aldrig för mitt liv glömma att dom glömt mig. Jag kommer följdaktligen älta detta i hundra år, dom kommer, om jag öht berättar det, få höra det i hundra år och lida för det i hundra år för så har jag alltid gjort, i min värld har dom bara sig själv och skylla, och vad dom rimligtvis borde göra är att gottgöra mig, men det är det så här långt ingen som har haft förstånd nog att göra.

Men seriöst? Hur svårt kan det vara.Fattar inte dom här människorna att det i grunden är en fråga om tillit? Om förtroende? Och att dom skjuter den i sank.Jävla rövhål.