Sjung om studentens lycklig dar

Alla studenter som skränar runt på Stockholms gataor påminner mig om min egen. Eftersom jag är en stackars invandrarunge med skilda föräldrar så var min mottagning en väldigt folktom tillställning. Till att börja med så fick jag typ EN blomma att hänga runt halsen på skolgården. Det finns bildbevis på detta då jag står med en tjej från paralellklassen som ser ut att när som helst bryta nacken av tyngden från alla blomsterkvastar hon fått, medan jag ser ut som ett mobboffer utan varken släkt eller vänner. Ja, och så mottagningen då.Det går väl inte ens att kalla det mottagning då det inte var några bjudna förutom min mycket lilla familj.Jag tillhör nämligen inte den där skaran invandrare med tusentals syskon,kusiner,fastrar och mostrar. Inte heller bor någon av de få kusiner,fastrar och mostrar jag har ens i närheten av den lilla håla jag tog studenten i. Några finns överhuvudtaget har överhuvudtaget aldrig bott i Sverige, och kommer heller aldrig göra så.Så därför var det jag, min bror och mina föräldrar.Låt mig påpeka att mina föräldrar varit skilda i över tjugo år men fortfarande inte pratar med varandra, så att säga att stämningen var något tryckt är nog ingen underdrift. Efter att vi ätit smörgåstårta och jag fått några presenter, vad har jag så här i efterhand inget som helst minne av, så började jag raskt göra mig i ordning för att gå på balen och gnällde hela den timmeslånga friseringen över att mamman inte kunde få svinryggen tillräckligt snygg. Sedan fick jag skjuts till fördrinken av min pappa som fram tills legat och vilat, antagligen för att slippa behöva vara social. Han och min bror hade åkt 25 mil bara för att stanna över dagen och var tvugna att stanna för att skjutsa mig eftersom jag vägrade åka buss till min bal, det hade liksom bara blivit för jävla sorgligt. Ni tror väl inte att jag är hur jävla tragisk som helst???