Den som spar han har

Nina Björks artikel i DN var mycket läsvärd och intresseväckande. Skillnaden mellan behov och begär är verkligen subjektiv och personlig, eller man kan i alla fall hävda det, vilket gör det så svårt att prata om konsumtion överhuvudtaget, utan att det snabbt utvecklas till ett ställningskrig om hur mycket man får konsumera, och för hur mycket.

Själv har jag ett minst sagt komplicerat förhållande till pengar och konsumtion och har alltid haft.Jag växte upp med en ensamstående pappa som periodvis inte hade något jobb, men samtidigt har det alltid funnits pengar när det krisat, bara det att min pappa bara funnit anledning att använda dem när det verkligen krisat, inte när jag velat ha en cykel för flera tusen, eller nya kläder. Då har jag varit utelämnad till det jag fått i vecko eller månadspeng, och det var pengar som aldrig kunde mäta sig med de summor som medelklassungarna i min klass fick av sina föräldrar, efter att de redan fått i stort sett allt annat de pekat på.

Jag minns i synnerhet skolavslutningen i nian, jag skulle handla kläder för 400 kronor och fick lägga hälften själv, och pappa stod för andra halvan. Problemet var bara att jag blev bestulen på dom där 400 kronorna ( av en före detta klasskompis bör tilläggas) och pappa vägrade ge mig några nya pengar. Jag fick helt enkelt ta resten av min månadspeng för att kunna betala kläderna och det gjorde mig minst sagt bitter. Jag undrar än idag var pappa försökte lära mig.

Nu när jag börjat tjäna mina egna pengar så spenderar jag precis när jag fått pengar som om det inte fanns någon morgondag. Jag köpte tre ankellänkar, trots att vilken snålfinne som helst vet att man inte behöver tre stycken, oavsett om dom så ser olika ut. Jag sparar, men det slutar bara med att jag spenderar, eftersom jag har dom där sparade pengarna att ta av om jag måste, vilket sen, när dom är slut leder till att jag får sjuk ångest och lovar mig själv att inte göra om det.

Pengar är och förblir väldigt känsligt, vilket precis som Bon i senaste konstaterar i senaste numret, kan ha att göra med att det idag blivit en av de få saker som fortfarande är privata. Vilket är bisarrt eftersom vem som helst som vill lätt som en plått kan ta reda på vad granne, kusinen och dejten från förra veckan lyfter varje månad. Förutsatt att människan tjänar vita pengar. Samtalen i Bon är bra, även om det första är det jag upplever som mest vitalt, då blandningen av människor är så fruktbar. Genom att sammanföra människor med så totalt olika syn på pengar och ekonomi som exempelvis Denise Rudberg och Cecilia von Krusenstierna med Ken Ring och Tarik Saleh, visar man inte bara på hur totalt olika liv människor folk i Sverige levt och lever, utan också på hur folk, oavsett vad som skiljer dem åt, ändå kan ha så mycket gemensamt. Att sedan Ken lyckas få in knulla i två av sina repliker, det säger lika mycket om honom som om artikelförfattaren som valt att låta två av hans meningar handla om knulla.