Inställd på inställt

Det var då själva satan. Bara för att jag gick och köpte en biljett så gick Mos Def och ställde in Rock the bells. Sjuuuukt dålig stil Mos.

Att bege sig till Systembolaget i det här ruskvädret blir ju rena rama projektet. Jag kände mig som ett barn på Frostmofjället när jag gick till tuben. Jag föreställde mig att det skulle vara så mycket folk att jag med en massa andra stressade fredagshandlare skulle vara tvungen att köa för att ens få komma in på systemet, men icke. Frågan är om jag någonsin kommer få uppleva något sånt. Jag tvivlar.

Väl inne var Foot of africa slut. Hur är det möjligt? Vem ska jag skylla på? Aftonbladet som gång efter annan ger den så bra betyg i sina lådvinstester? Det är alltså Aftonhorans fel att jag får ölmage.

Saker jag retar mig på, del femhundratusensjuhundra ett.

Min granne är helt jävla dum i huvet. Det bara måste man vara om man väntar med korridorstädningen en extra dag för att få hjälp av, eller ska säga kunna utnyttja, sin flickvän. Inte för att jag någonsin kommer träffa en kille som beter sig på det här viset, men om det mot förmodan hände så finns det inte en chans i helvetet att jag skulle acceptera det. Att hon gör det är helt obegripligt. Hon inte bara accepterar det, hon går dessutom med på att hjälpa honom och gör merparten av städningen. Och nej, hon bor inte här, hon var bara här och hälsade på. Eftersom min fantasi är livligare än vad som är normalt nyttigt kan jag inte låta bli och generalisera och inbilla mig att min granne är en sån där kille som säkert tycker han är superjämställd och att han har ett jämställt förhållande, bara för att dom hjälps åt med såna här saker och det gör mig närmast illamående.

Det finns en kille. Jag tror inte nödvändigtvis att han är attraherad av mig. Vilket är konstigt för en gång för länge sedan stötte han på mig. Jag tror bara han är en sån där stackare som behöver bekräftelse och raggar inte så mycket av intresse, som för att se om han har en chans, och så står offret ifråga där efteråt helt ledsen och nere. Ett psyko med andra ord. Nu är det så att jag avvisade det här psykot, och det var tydligen mer än vad han pallade med för sen dess verkar han, inbillar jag mig, ha blivit mer eller mindre besatt av tanken på att få omkull mig. Vilket jag ju vet inte kommer hända. Inte nog med att han är ett psyko, en bekant har varit där och dippat, och av vad jag fått höra är det inte all that. Mitt problem är bara att jag är lika jävla messed upp som han, för även om jag vet att han inte är attraherad av mig, så gillar jag tanken på att han är besatt av tanken att erövra mig. Det är som i den där dikten, man vill bli älskad bla bla. Okej att han inte är attraherad av mig, utan bara är det för att han vet att han inte kan få mig. Jag nöjer mig med det. Sjukt.

R

Alla dom här små fittorna som inte vill annat än sätta sig i respekt så fort jag kommer i deras väg, kan ni inte bara gå och självdö? För att söka upp en psykolog verkar fullkomligt otänkbart, eller hur? Ni är rädda att bli dömda som galna, sjuka i huvet, och det vore ju värre än den ångest ni förmodligen dagligen lever med för att ni måste hålla ångan uppe. Jag kommer inte slåss med er! Men om ni på allvar tror att jag är rädd för er är ni ännu jävla dummare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Ni ber ju liksom om det om ni ställer er drink MITT på dansgolvet. Ett dansgolv som är nästintill proppat med folk. Då kan ni ojja er och försöka mota bort varenda jävel som kommer inom en meters radie, för att dom inte ska sparka ut drinken. Då är det som om jag får en lite jävel i mig och nästan ångrar att jag faktiskt inte sparkade ut drinken, och det med flit. Men då hade det garanterat blivit slagsmål. Att bli av med den dåliga karman som det här renderade tog gott och väl tio minuter. Fuck vad arg jag blev. Iofs intressant och utvecklande, jag känner tydligen inte mig själv särskilt bra då jag trodde att jag kunde låta bli att ångas upp av såna här saker.

Och så dessa desperata män. En i synnerhet, som sist sa att jag gjorde bäst i att aldrig mer prata med honom, detta för att jag avvisat honom då han skämdes för att jag var tjock, eller för att hans kompis tyckte det. Då ställde han sig och raggade på första bästa halvalkade, överviktiga 45-åring från Huddinge, bara för att slicka såren. Han ägnade hela inledningen av kvällen åt att blänga på mig, bara för att 45 minuter innan stängning krypa till korset och undra om vi inte kunde åka hem till honom. Vilken planet kommer du ifrån? Du har inte pratat med mig på hela kvällen, och nu inbillar du dig att jag är så pass korkad/självdestruktiv/full att jag är beredd att åka hem till dig, fast jag vet att du helst inte vill synas med mig i dagsljus? Nog för att du är snygg, och har dina kvalitéer, men till och med jag har viss självbevarelsedrift.

Vad jag visste inte om den här klubben, som jag igår fick vetskap om, är att dj:n tydligen sprayar med doftspray då han känner ifall någon släppt sig. Helt sjukt roligt. Nog för att det luktar ganska illa, men doftspray? Då blir man ju bara så mycket mer medveten om att någon har släppt sig. Det fick iaf mig att fantisera om att klubben kanske borde ha en värdinna som inte gjorde annat än gick omkring och sprutade med den där doftsprayen, då ju räckvidden från djbåset är ganska roligt. Det vore sjuuuukt roligt.

Dagens Youtubeklipp- Mr Big To be with you

Åh. Om man kunde få en slant för alla gånger man dansat tryckare till denna. Och nu har jag även sjungit den karaoke.

Det här tycker iaf jag var sjukt roligt.

När jag växte upp och gick på Nattdagis brukade vi gå till stadsbiblioteket i Skellefteå, som på den tiden låg mitt emot polishuset, och låna böcker. Innan vi gick in fick vi en lång förmaning om att inte prata, utan viska eller tala väldigt lågt, så att vi inte störde dem som satt och läste. Denna förmaning har förföljt mig hela resten av livet, oavsett vilket bibliotek jag har besökt har jag förväntat mig tystnad och respekt. Men jag har upptäckt att det här med åren kommit att bli något som verkligen luckrats upp. Tydligen får man prata hur mycket man vill i normal samtalston på biblioteket nu för tiden. Vilket jag inte har något som helst problem med. Jag tycker tvärtemot att det kan vara nyttigt att försöka koncentrera sig trots att det pågår visst oväsen runt i kring, och har svårt att förstå dem som inte kan koncentrera sig om någon råkar ta en tugga äpple inne i tysta läsesalen.

Vad man däremot fortfarande inte accepterar är att människor pratar i mobiltelefon.Jag förstår verkligen inte var skillnaden ligger och förundras verkligen över detta. I mina ögon, eller om man kanske ska säga öron, finns det ingen skillnad, eftersom folk sällan pratar särskilt mycket högre i mobiltelefon än vad dom gör i ett vanligt samtal. Det är bara så absurt!

" Jag blir så provocerad"

Provokationen. Den har upptagit mina tankar till och från under en längre period. Till att börja med fascineras jag av vad som lyckas provocera folk, men också vad jag själv tar mig tid och ork att provoceras av. Jag är intresserad av provokationen som självändamål, så länge den görs på ett smart sätt. Bäst är den så klart om den är omedveten, eller inte helt och hållet utstuderad. Det är därför jag känner att diskussionen kring Zytomierskas uttalande om idoldeltagarna känns som en sådan ickediskussion. Hela Zytomierskas offentliga person går ut på att hon provocerar. Är det verkligen någon som är förvånad över att hon säger en sån sak? Gör hon inte precis vad folk förväntar sig? Vad Tv 4 förväntar sig? Och då sa hon, enligt mig, inte något särskilt provocerande.

Själv har jag förstått att jag kan vara ganska provocerande emellanåt, men till skillnad från min pappa som påstår sig " jilla att pråvåceraa" har jag lite större självbevarelsedrift, och om det är så att jag råkar provocera någon, är det allt som oftast helt omedvetet. Just för att jag inte alltid hajar alla sociala koder i de miljöer jag befinner mig, men också för att jag allt som oftast skiter i dem. Så ja, ibland provocerar jag helt och hållet med flit, men det är tack och lov inte särskilt ofta. Jag har förstått att det finns saker man inte får säga, och när jag säger dem får jag ofta höra att jag är rasistisk, fördomsfull, men lika ofta att jag säger högt vad alla andra tänker. Så vad är problemet? Det är ju just för att det jag säger uppfattas som rasistiskt och fördomsfullt som det är så kul att säga dem. Omgivningens reaktioner avslöjar mer om dem än om mig.

När jag i DN:s webbtv får se Ribbng stå och säga att man aldrig ska behöva svara på vad man tjänar, eller att man aldrig ens ska få för sig att fråga om det, blir jag helt varm inombords. Just för att jag blir så provocerad av att hon häver ur sig en så sjukt fånig sak, och lägger sån tid och ork på såna här småsaker, vill jag provocera lika mycket genom att skita fullkomligt i allt vad vett och etikett säger. Bara för att provocera!

Men anledningen till att jag blir provocerad av Ribbing och allt dravel hon kommer dragande med, är känslan av utanförskap, av uteslutning som det väcker hos mig. Det är lätt för någon som förmodligen levt i en väldigt skyddad tillvaro hela sitt liv, och sällan utsatts för nya sociala miljöer, att komma med utlåtande om hur man ska bete sig. Hon tycks inte förstå att sociala koder är avhängiga andra parametrar, som social klass och etnicitet, eller kultur. Det verkar hon negligera fullkomligt. Det är provocerande! Kanske borde migrationsverket starta en vett och etikettkurs för nyanlända invandrare, så att dom förstår vad man får och inte får fråga svenskar om. Så att dom inte gör bort sig på jobbet menar jag. Om dom nu lyckas få något, jag menar, diskrimineringen på arbetsmarknaden är ju väldigt stor i dessa dagar. En invandrare som inte har vett att låta bli att fråga vad chefen tjänar kan man ju inte ha på arbetsplatsen.

Dagens Youtubeklipp- Baby Cham ft Alicia Keys Ghetto Story

Till slut spydde jag på den här rytmen.

En liten text om skrivare

Jag heter Eveliina och jag har ingen skrivare. ( Hej Eveliina).

Det var ungefär så jag kände när jag igår försökte förklara för min lärare att jag inte kunde ge honom min hemtenta i pappersversion. Jag möttes då av pur förvåning, han tittade på mig som om jag kom från en annan planet. Och raskt efter att jag sagt det möttes jag av kör av röster från mina kursare som meddelade att det finns möjlighet att skriva ut på universitetet.

Jag är väl medveten om det sistnämnda, men jag tycker det är ineffektivt, krångligt och komplicerat att göra det. Till att börja med kan jag inte mitt lösenord, det stod på en lapp jag kastat och jag orkar inte mejla till supporten och fråga vad det är. För det andra är mitt lösenord alldeles för komplicerat för att jag ska kunna komma ihåg det utantill. Jag tackar min lyckliga stjärna att min bärbara sparat lösenordet och att jag inte behöver anstränga mig det minsta i onödan för att bli inloggad. För det tredje bor jag i Solna, universitetet ligger där det ligger och att skriva ut tentan på skolan, om jag nu mot förmodan skulle ta reda på mitt lösenord, lära mig det utantill, och sen nyttja möjligheterna som finns, skulle innebära att jag får minst en timme mindre på mig att skriva tentan på. Jag är alltså tvungen att åka hemifrån för att skriva ut den, och sen åka ut till universitetet för att lämna in den. Eftersom jag inte kan skriva ut den på universitetet tar jag en omväg på femton minuter till Solna Centrum där jag får pröjsa tio spänn för att få den utskriven. En timme av hemtentamen tid är ganska mycket. Det är ytterligare trettio sidor jag kunde läst, kanske läst igen två tre gånger om jag redan läst texten en gång, kanske kommit fram till ytterligare en aspekt jag vill ta upp. Den där timmen är skillnaden på liv och död. Nämen seriöst. I alla fall sjukt jävla onödigt. Och allt för att det var någon jeppe som nyligen kopierade 80 procent av sin hemtenta från en uppsats på Internet. Som om det faktum att vi skriver ut den och ger den till vår lärare i fysisk form verkligen kommer hindra någon från att fuska? Är det verkligen realistiskt?

The Doctors

Fyran har börjat visa The Doctors. Tidigare har de fyra läkarna varit ett återkommande inslag i Dr Phil, men har nu alltså fått en alldeles egen talk show.

Programmet är såååå amerikanskt. Det är publikfriande och effektsökande på ett sätt som inte förvånar mig det minsta. Riktigt korkade frågor, och nya forskningsrön tas upp halvt på skämt, halvt på allvar. Som igår när de fyra i några minuter talade om en kondom man sprayar på. Det tog ett tag innan någon av dem vågade avvisa idén som opraktiskt, innan det var de flesta av dem väldigt entusiastiska.

Nu är det dock inte detta som är det mest skrattretande med The Doctors. Vad jag finner allra mest underhållande med programmet är det faktum att samtliga läkare utom en, bär om inte läkarrock så scrubs. Det här är så förbryllande. Jag förstår att man vill förstärka intrycket av vad man som tittare råkat slå på, men när det är så övertydligt blir det ju bara löjligt. Framförallt för att vad vi har att göra med är en akutläkare, han som alltid har scrubs, en gynekolog, som förutom att ha sin rock också alltid har dräkt på sig, som för att verkligen påminna om att hon är kvinnoläkare, vad vet jag, och en barnläkare som ser ut som vilken läkare som helst. Sist, men verkligen inte allra minst, så är det plastikkirurgen, som har vare sig rock eller scrubs, utan som får sitta i studion i en hal och snajdig kostym. Alltså precis så som vi lärt känna vilken manlig plastikkirurg som helst, som en snygg men samtidigt lite läskig typ.

Det är absurt hur en talkshow så precist kan ringa in hur man förväntar sig att en läkare ska se ut, men samtidigt göra mig medveten om att jag förväntar mig att de ska se ut på ett visst sätt, och blir läskig när det blir så övertydligt.

Dagens Youtubeklipp- The Cardigans You´re the storm

Tanya Stephens på Tyrol! Eller?

Ni vet den där jobbiga känslan av att något är för bra för att vara sant? Den får jag alltid när det börjar florera rykten om att artister jag gillar ska komma och spela i Stockholm. Jag tror att allt det här har att göra med debaclet kring Bone thugs spelningen förra året. Den spelningen blev inställd sen flyttad sen flyttad igen och slutligen inställd. Det lärde mig att inte lita på konsertarrangörer för fem jävla öre, utan verkligen försöka vara på den säkra sidan, dvs ha mer än en källa, innan jag vågar hoppa över ån. Så nu när jag läser att Tanya ska spela på Tyrol nästa helg ringer varningsklockarna mycket högt och tydligt. Det kan liksom inte vara sant att jag kommer få se Nas och Tanya på samma vecka. Det är ju helt jävla galet. Om så blir fallet återstår att se, det vore ju bara för jävla underbart.

Att gå ut på en söndag ( eller hur jävla irriterande det är med killar som tror att man hatar dom för att man avvisar dem)

Känns lite skämmigt. Jag är inte troende men ändå har någon lyckats inpränta i mig att söndagar dricker man fan inte på. Att då göra det fyller mig med skam och skuldkänslor jag inte riktigt kan förklara, men inte heller vet vad jag ska göra något åt. Få på flykten genom att rättfärdiga mitt drickande med att min kompis ju faktiskt fyller år, och att födelsedagar inte tar hänsyn till veckodagar, eller vilka veckodagar de infaller på.

Det är inte så mycket folk som går ut på en söndag, och det är därför det är så skönt att på en söndag ge sig ut på nya jaktmarker. Typ besöka ställen man aldrig annars skulle gå till, och som vilken annan gång som helst förmodligen skulle bli rena rama chockterapin. Jag har alltså för första gången i mitt liv varit på Anchor. Anchor har jag bara hört saker om, aldrig upplevt själv. Och det jag har hört har bara varit dåliga saker, som inte direkt har fått mig att vilja springa dit vid första tillfälle som ges. Men jag har kommit på att vänskap handlar om att kompromissa och förhandla, och är därför av fler än en anledning välvilligt inställd till rockkaraoke på Anchor, om det innebär att jag i gengäld kan få med mig den rockigaste jag har i vänkretsen till Mama Africa. Och jag är inte en sån där som låter mig bli medsläpad och sen är en bitch hela resten av kvällen, det blir ju aldrig roligare än man gör sig.

Jag var rädd för att jag skulle bli påhoppad av någon gammal hårdrockare, och mycket riktigt tog det inte mer än fem minuter innan så skedde. Mitt emot mig sitter en man som inte bara öser ur sig hur snygg, vacker och bedårande jag är. I nästa andetag påstår han sig ha legat med Victoria Silvstedt. Med betoning på påstår. Jag förstår verkligen inte varför man väljer att säga en sån sak. Ska det få mig att inse vilken genomskön kille du är? Förstår du inte hur ofräscht det är att skryta om sina sexuella eskapader med kändisar? Förstår du inte hur desperat du verkar? Ingen vettig människa skulle ens komma på tanken. Har man lyckats ligga med en kändis skryter man inte om det, man gör ju raka motsatsen i hopp om att få göra det igen. Nu verkar det dock som att det var ett tag sen den här killen hade sex, om han nu hade sex, med Vickan. Förmodligen ville han berätta detta för att det för alltid kommer vara hans sexuella höjdpunkt livet igenom.

När jag senare tröttnat på honom och hans komplimanger och vänligt men bestämt avvisat honom kastar han ur sig den sedvanliga harangen om att jag hatar honom. Asså herreguuuud. Kom med något nytt. Finns inget som andas dåligt självförtroende, låg självkänsla, och oförmåga att bli avvisad som att man sekunden efter att man blivit avvisad försöker skuldbelägga motparten genom att påstå att denne hatar en. Hade jag varit lite snefullare hade jag förmodligen ställt till med värsta scenen, men så här i retrospektiv är jag glad att jag lät bli för han var så full att han förmodligen inte kommit ihåg det dagen efter, och förmodligen kommer upprepa samma procedur nästa gång han blir avvisad.

Dagens Youtubeklipp- Estelle 1980

Jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig

Jag börjar förstå vad som gör mobbaren.Vad som gör mobbaren är den där underbara kicken man får av att hata, och framförallt få utlopp för sitt hat och förakt. Ett hat och förakt som egentligen inte handlar om något annat än ens egna brister, och tillkortakommanden som människa. Hur det där liksom sipprar ut i varje liten nedrighet man utsätter andra människor för, och hur snabb belöningen är då man hittat någon annan som är lite sämre än man själv, om än på ett helt annat sätt, oftast det sätt som man på alla sätt öveträffar hela sin omgivning på. Förudmjukelsen för den utsatte blir dubbel, av att bli förnedrad av den som verkar som förebild.

Är det verkligen så enkelt att folk inte orkar med sin egen ångest, och därför tar till såna här medel? Det verkar för jävla enkelt? Och får man inte lika mycket ångest av allt ont man utsätter folk för? Blir det inte en enda ond cirkel av ondska som aldrig bryts?

Ändå hör jag till dem som länge länge förespråkat hämnd, och som ägnat timmar åt att fundera ut på hur jag ska få en gruvlig sådan på mina belackare. Bara det har varit en del av mycket lång bearbetningsprocess, oavsett om jag till slut fått min hämnd eller inte.

Vid varje förorättning så fylls i mig ett begär att så bara för en liten kort stund få skrika ut mitt hat mot personen ifråga, skrika ut min avsky, mitt förakt för denna rest till människa som vågat göra mig så ont.Bara för att utlopp för all min ilska och alla mina aggressioner. Jag försöker rättfärdiga mitt hatande genom att det är en del av bearbetningsprocessen, att jag väl borde få kunna hata lite bara lite grann. Att sprida människans nummer på alla mindre nogräknande krogtoaletter i Stockholm kan väl ändå inte göra så mycket skada? Att beställa hem tysk bögporr inte heller så mycket va? Det är så lockande och jag måste,betonar måste, hålla mig i skinnet för att inte falla för frestelsen.

Men det där hatet har en så bitter eftersmak av självförakt.Karma kommer ikapp.

Far och son Panik

En del av mig tycker beatet är asjobbigt och vill helst gå under jorden om den här låten blir en hit. En annan del av mig är inte så lite hemligt förälskad i Simon Gärdenfors och är beredd att förlåta honom för vad han än gör, och tycker låten det enerverande beatet till trots, har vissa kvalitéer. Och videon är en snygg twist på dominogrejen som har blivit lite väl överanvänt på senaste tiden.

Njut!

För väldigt länge sedan läste jag i Punkt.se en artikel om hur man som singel gör det bästa av sitt singelliv. Jag blev som vanligt lite lagom provocerad men på ett lite skrattretande sätt. Bland annat stod det vitt och brett hur man skulle njuta av att vara singel och göra precis allt man ville, känna sig fri som en fågel. Jag bara spyr på såna uppmaningar. Till att börja med tycker jag att föreställningen att det så fruktansvärt synd om oss singlar är helt sjuk. Vad är det som säger att vi inte vill vara singlar? Men om man skulle säga det, så får man istället genast höra att det bara är något man säger. Jaha så nu kan ni läsa mina tankar också.

Och för att uppmuntra singlarna så säger monogamisterna att det finns någon för alla. Jaha, om min enda uppgift här i livet är att hitta honom? Skit i att lägga ner tid på jobb, skola och karriär, att hitta mannen i mitt liv skulle lätt kunna bli en heltidssysselsättning. Och vad det verkar, något som verkligen sysselsätter många, efter så många vill hjälpa mig på traven. Det verkar ha blivit ett samhällsproblem att så många är ensamboende, så här kan vi inte ha det, vad ska vi göra? Jo vi öppnar kärlekstorget och hjälper dessa ensamma jävlar att hitta varandra. Det är det minsta vi kan göra.

Och stackarna som går på det här, sitter och filar på sina presentationer i några dagar, eller kanske snarare minuter, att döma av korrfelen. Och ändå är de så långt från originella. Framförallt andas de desperation.

När man pratar om den sorgliga singeln, är det som om det råder konsensus kring exakt vad man jämför med. Då jämför helt plötsligt alla med det ideala förhållandet. Ett förhållande som är mer eller mindre perfekt. Det är ju helt sjukt. Jämför den lyckliga singeln, som kanske inte ens reflekterar över att hon är singel, förrän du undrar varför, med förhållandet där man varken pratar med varandra, eller överhuvudtaget har något gemensamt, utan bara hänger ihop för att slippa komma ut som singel på nästa hemmafest.

Milk it

Det finns ingen hejd på vad jag kan välja att irritera mig över. Allt som oftast saker som jag inte har någon som helst kontroll. Som att folk i tunnelbanan väljer att resa sig två hållplatser innan dom ska kliva av, eller att dom ställer en gigantisk väska i gången så att jag nästan får en panikattack.

Vissa irritationsmoment går i vågor, och eftersom det nu är rätt länge sen jag irriterade mig över att sveriges förenade mejerier inte gått ihop och standardiserat färgerna på de olika mjölksorterna, är gott och väl dags igen.

Det här är egentligen inte jobbigt, om man inte som jag reser över landet och hela tiden måste ställa om, beroende på vilket mejeri man har att göra med. Jag förstår dock att det är svårt att komma fram till ett gemensamt regelverk, och att sannolikheten att de största mejeriernas indelning vinner är minst sagt överhängande, eftersom deras kunder skulle kunna stämma upp den högsta kören av klagomål om de mot förmodan bytte färg på lättmjölken. Men eftersom jag är uppvuxen i norr, och med Norrmejerier bryter alla andras indelningar mot vad jag vant mig vid. Även om jag vid det här laget, även om det nog tog ett tag, vant mig vid att standardmjölken är röd, då ju vilken vettig människa som helst vet att det är mellanmjölken som är röd. Kom igen! Standardisera mjölkpaketen!

Dagens Youtubeklipp- Frida Snell Lucky Day

Dagens Youtubeklipp- Red Hot Chili Peppers

När Flea spelar bas på elledningarna, fuuuck vad snyggt det är.

Andas djupt och räkna till tio. Näe. Jag upphör ändå inte att förvånas över den taxiåkande delen av Stockholms befolkning. Det ringer idiot efter idiot och säger att bilen dom beställde för tio, femton, tjugo, tjugofem, trettio ( !) minuter sedan inte dykt upp, och att ingen av bilarna som kör förbi dem stannar. Kan det ha något att göra med att det inte är bilen du bokat, samt att du enligt egen utsago inte heller gör någon ansats att vinka in den bilen? Trots att lampan på taket lyser och bilen således är ledig? Om du mot förmodan råkar ta en annan bil, vad tror du om möjligt att vi kommer göra åt saken? Ska vi ringa upp dig och hota dig för att vi inte kunde leverera bil? Tror du att du är ersättningsskyldig trots att vi inte kunnat tillhandahålla den tjänst du efterfrågat? Det finns inte en chans någonstans att jag skulle stå och vänta på en bil i mer än tio minuter utan att ringa tillbaka. Ändå är det tydligen människor som gör det. En kvinna ringde tillbaka efter 40 minuter. Då är man inte bara dum, man är väldigt naiv!

Nu är det min tur och komma på att Mtv ju helt och hållet frångått sin ursprungliga affärsidé att visa musikvideos. Och vad som fått mig att inse det här? Jo, för att Mtv sedan en tid tillbaka av någon outgrundlig anledning visar Pro Am Equalizer. Okej att vad som helst annat går an. Jag köper Cribs, All Acess och allt vad skiten heter, men varför visar en kanal som en gång i tiden gjorde sig känd för att i stort sett bara visa musikvideos en pokerturnering? Varför?

Dagens Youtubeklipp- Frida Hyvönen Driving my friend

Stroganoff Kryddmix

I Sverige anno 2008 är folk så lata att Santa Maria på vad jag förmodar är allmän begäran tagit fram produkten Stroganoff Kryddmix. Jag reptererar. Folk är så lata att dom inte klarar av att blanda lök, salt, peppar, creme fraiche och tomatpure, utan köper hellre en kryddmix. Receptet på baksidan av påsen är, jag skojar inte, mer komplicerat än grundreceptet för Stroganoff är, så varför folk utsätter sig för detta förstår jag inte. Men att barn i framtiden kommer tro att korv stroganoff är något som växer på träd tvivlar jag inte en sekund på. Eller föreställa sig att allt är tillverkat i fabrik, till och med lök.

Tjockiskompis

Precis som man kunde se i Generation fett, där en mormor matade sitt redan gravt överviktiga sexåriga barnbarn med fet mat, så har jag fått min släng av sleven. När jag var liten var det ingen som kunde säga nej till mig. Jag åt som om det inte fanns någon morgondag, men fick samtidigt förmaningar om att inte ta igen, inte ta så mycket, försöka hålla igen. Vilket verkligen var en stor paradox för mig. Men det fanns dom som aldrig sa ifrån. Det här är feta kvinnor i min släkt som vill ha någon att vara tjock med. Dessa kvinnor finns överallt, jag har stött på dem inte bara i min familj utan bland vänner och bekanta. Det här är människor som ofta är överviktiga, känner sig hotad av att man försöker gå ner eftersom dom då tvingas rannsaka sig själva och sitt förhållande till mat, och som vill ha någon att äta med, helst någon som också då ska vara tjock. Det här är dom som alltid försöker övertala dig att ta en kaka, en tårtbit eller en glass när man är ute och käkar, lika mycket för att testa hur stark karaktär man har, men också för att slippa vara det enda fettot som sitter där med en kaloribomb i knäet och därför blir uttittad som skäggiga damen på zoo.

Dumt i Dn idag

Denna krönika illustreras i pappersupplagan av DN med en bild på Doreen Månsson. Jag som tycker det är lika roligt varje gång Dn gör bort sig skrattar givetvis högt och mycket mycket rått. Moahahaha. Han som sa att skadeglädje är den enda sanna glädjen visste vad han snackade om.

Bant, bantare, bantast

I och med att jag så många gånger har försökt gå ner i vikt, har jag lika många gånger försökt föreställa mig vad som är målet. Men det är först på sista tiden jag insett vikten( Moahahahaha) av att ha ett realistiskt mål. Och det är det som gör vissa människors mål så ofattbart skrattretande. Jag tror också att det är på grund av sina orealistiska mål som så många misslyckas. Du vill ha en kropp som Beyan, Brittan eller Pink? Jo men eller hur. För mig är och kommer det alltid vara en fullkomlig omöjlighet. Det finns liksom inte på kartan. Jag kan inte jämföra mig själv med någon annan än mig själv, och det är väl antagligen det blir så svårt att sätta upp ett realistiskt mål, eftersom man inte har ett smalt jag att förhålla sig till. Så är det i alla fall för mig. Då kan det ju vara lätt och falla till föga och drömma om att faktiskt få Brittans kropp. Och inte mig emot, men jag kan nog se mig om i stjärnorna efter det. Många tycks glömma att man måste utgå från sina egna förutsättningar. Det är ju för fan det viktigaste av allt.

Tjock och ätstörd

Många lever i villfarelsen av att en ätstörning automatiskt innebär att man är sjukt smal. Okej att det finns vissa ätstörningar som gör att man blir smal, men det är inte bara smala människor som lider av ätstörningar. Faktum är att säkert minst lika många feta människor med allra största säkerhet har ett sjukligt förhållande till mat. Ett förhållande dom inte kan kontrollera, eller som kontrollerar dem. Så är det för mig. Jag har inte ett normalt förhållande till mat. Precis som vilken anorektiker eller bulimiker som helst är jag fullkomligt besatt av tanken på mat och vad det kan göra med mig. Min besatthet handlar inte om vikt, om kilon, hekton eller gram. Den handlar om att kontrollera när jag äter vad. I mitt huvud kan jag planera en hel dag av ätande. Det börjar på morgonen då min dag stolpas upp efter vad jag ska äta och när. Jag kan välja att ha endera det här förhållandet till mat, vilket jag vet också är sjukligt, eller ha ett förhållande till mat som är minst lika osunt, där jag inte bryr mig så mycket om hur mycket jag äter, men där jag äter såna sjuka mängder att jag mår dåligt. Jag har fortfarande inte funnit en vettig balans, även om jag är på mycket god väg, jag håller fortfarande på att ta reda på varför jag har ett så problematiskt förhållande till mat och vad det kan tänkas bero på. Men bara att ha kommit en liten bit på väg är ganska skönt.

Dagens Youtubeklipp- Keyshia Cole ft Missy Eliott

Pappa är vad han äter

Om jag var med i Du är vad du äter, vad om något i min kosthållning skulle Anna Skipper anmärka på? Att jag äter efter klockan åtta på kvällen? Att jag dricker ett par öl i veckan? Att jag har smör i gröten? Jag måste ha världens lägsta ämnesomsättning, någon annan vettig förklaring till att jag inte går ner finner jag nämligen inte. Jag tränar rätt rimligt och undviker såväl fett som socker. Så varför händer det ingenting? Visst att jag vill ha svar på den frågan, men inte så gärna att jag är beredd att lägga mitt liv i händerna på Anna. En som jag dock hotat med att anmäla är min pappa. Pappa börjar närma sig hundra pannor. Vilket inte låter mycket, men om ni försöker föreställa er en gänglig ganska spe finne på 170 cm som efter lumpen lagt på sig 40 kg bara runt magen, så är ni inte helt fel ute. Han är den som gnällt på mig om min övervikt sedan jag var tio år gammal, men nu är rollerna helt ombytta. Jag, min bror, pappas sambo, alla är vi en smula bekymrade. Pappa ursäktar sig med att han springer i skogen en månad om året, och att han försöker. Men försöker räcker för fasen inte. Jag sa att han borde börja gå ut och gå men det är tråkigt? Vad fan tror du allt jag har försökt åstadkomma hela mitt liv? Tror du det har varit lätt? Roligt? Jag föreslog spinning och simning också men tråkigt, tråkigt, allt är tråkigt. Men om jag hotar med Du är vad du äter igen kanske han ändrar sig.

Kommer "dom" att knäppa Obama om han vinner valet? Tanken har inte ens slagit mig, jag har i min naivitet gått och verkligen sett fram emot att se honom vinna,men efter att ramlat över detta påstående inte bara en utan två gånger på mindre än några timmar började jag tänka inte så mycket symbolismen i det hela, utan på hans fru och hans stackars barn. Okej, jag vet att det är sjukt att jag ens går så långt, men hur jävla sjuka är dom som redan är inställda på att han kommer bli skjuten?

I hate hangups

Hangups, what are they good for? Absolutely nothing! Jag har tusen och en hangups. Den jobbigaste för tillfället är en kompis jag gjorde slut med för ett tag sedan, som jag helt enkelt inte kan sluta tänka på. Jag saknar henne som fan, men vet att det är inte är värt det. Historien kommer återupprepa sig och jag vet att det, precis som alltid, kommer jag som lider allra mest av det. Men det förändrar ju inte det faktum att jag faktiskt saknar henne. Jag tänker på henne, undrar om hon saknar mig, om hon tänker på mig. Jag vet liksom inte hur jag ska bli kvitt henne. Vanligtvis brukar jag skriva ett brev där jag försöker få ur mig allt jag kände aldrig blev sagt. Men när jag nu gjort det kanske tre gånger utan att hon försvunnit ur mitt medvetande och bara blivit någon, vem som helst, vet jag inte vad jag ska göra mer än hoppas på att tiden läker alla sår. Det är nu en psykolog skulle komma sjukt bra till pass.

I bästa fall glömmer jag bort en hangup för ett tag, men det är precis när jag gjort det som den kommer på återbesök. Jag är verkligen min egen värsta fiende. Det alla mina hangups har gemensamt är känslan av att jag känner mig förorättad. Jag vill ha ett avslut, jag vägrar ge den andra personen rätt. Och så länge jag inte får det, eller lär mig acceptera hur det egentligen slutade, fortsätter min hjärna gå på högvarv i hopp om att få upprättelse. Vilket aldrig kommer ske.

Min mamma är så lik Sissela Kyle att när jag såg på reprisen av Sjön suger i söndags, var det som att titta på när mamma av någon fullkomligt obegriplig anledning struttar runt och gör snittar med Jähkel och Ulveson. Okej att dom varit lite lika förut, men i det här programmet var likhet så himla mycket tydligare än förut. Det är lite skrämmande. Läskigt almost.

Dagens Youtubeklipp- Escobar ft Heather Nova

Denna diggade pappa också.

Igår visade trean sista avsnittet av dokumentärserien Generation fett. Jag har dessvärre inte sett alla avsnitt, och även om det verkligen emellanåt känns som lyteskomik och simpelt effektsökeri, har jag fastnat framför det lite då och då. Igår slogs jag av tanken att Generation fett nog måste vara den bästa motivationen jag stött på på väldigt länge. Jag har nämnt att jag vill att alla kring mig är smala, för då blir jag mer uppmärksam på min egen övervikt, men också på att feta människor höjer min egen toleransnivå, så att jag är mer förlåtande mot mina överflödiga kilon. Generation Fett funkar på precis samma sätt. Jag ser alla dom där feta människorna och tänker i ena stunden att jag aldrig tänker låta mig själv bli så fet, väl medveten om att man aldrig ska säga aldrig och om det faktum att jag faktiskt varit förtvivlande nära en gång. I nästa tänker jag att mina femton kilo ju inte är någonting i jämförelse med hur feta dom där människorna är, och att jag borde ge mig själv en brejk, inte ha ett så ansträngt förhållande till min kropp och så vidare. Tack och lov vinner alltid det förstnämnda alternativet.

Kamratuppfostran it is

Dom där ängsliga människorna i Stockholms kollektivtrafik som ställer sig upp två hållplatser INNAN dom ska kliva av, eftersom dom blir stressade bara av tanken på hur mycket dom måste kravla sig igenom för att komma ut, tillhör nog den grupp av människor som jag ogillar allra mest. Just deras ängslighet provocerar mig något så ofattbart, att jag fullkomligt medvetet gör en poäng av att sitta kvar helt oberörd och inte låter dem komma förbi, utan väntar tills jag själv finner det rimligt att resa mig upp. Är det inte alltid så att dom ska av på samma hållplats som en själv, och det är därför man retar sig på dem, för att dom lyckas få en med sig i sin stress? Jag förstår inte varför dessa människor dessutom alltid sätter sig innerst, eftersom dom ju vid det här laget, efter minst tjugo år i livet, borde ha så pass mycket självinsikt att dom vet med sig att dom är just de ängsliga stackare dom är?

Men sen har vi kille 25-30 som ställt sin datorväska på sätet trots att tåget, bussen, spårvagnen är full, och som inte tar ner den när det stiger på mycket folk, utan som man måste stå och blänga på i fem minuter innan han fattar hinten. Er hatar jag också. Det känns så gott!

Människor med skrupler och samvete, vilken planet kommer ni ifrån? En av mina kursare hittade ett kvarglömt kopieringskort i kopieringsrummet utanför bibblan förra veckan, men behöll det inte. Jag vet inte vad hon gjorde med det, men hon gjorde en poäng av att visa på sina samvetskval som självklart kan ha varit spelade. Jag skämdes dock inte för att erkänna att jag skulle behållt kortet för mig själv, då jag själv mist ett och annat kort, och den som fann mitt kort med allra största säkerhet haft stor nytta av det. Men det förvånade mig att jag så kallt kunde medge att jag inte tvekade en sekund om vad jag skulle göra med kortet.

Get over it

Inte nog med dom där nippertipporna som tror att svett är farligt, på dansen i måndags råkade jag nudda till en tant som skrek rakt ut av smärta. Herregud kvinna, jag vill inte höra dina jävla förklaringar. Jag bad om ursäkt och om du tror att jag gjorde det med flit är du från en väldigt främmande planet. Jag tänker därför inte stå och lyssna en enda sekund mer än nödvändigt om hur du råkade hålla handen på höften i ett läge som gjorde att när jag råkade nudda din armbåge så hoppade din tumme ur led. Get over it!

Sweat it

Fy fan vad jag hatar tjejer som tränar men inte tar i. Ni kan gå och självdö! Ni står där uppklädda till tänderna, håret uppiffat, med mer smycken på er än jag normalt har en vanlig utekväll, och så vågar ni inte svettas. Fan vad töntiga ni är. You make me look bad. Eftersom jag har lite småtaskiga gener ( bara från brösten och ner!!!) svettas jag som något som svettas väldigt mycket, om jag bara så går några trappsteg. Att då stå intill en liten nippertippa som markerar, dvs inte tar ut stegen, är ödesdigert. Självutplånande närmast. Men jag brukar hämnas genom att såväl med flit som fullkomligt omedvetet skvätta lite svett på dem. Payback´s a bitch!

Dagens Youtubeklipp- Thomas Rusiak Whole lot of things

Var det någon som sa daterat?

Växeln hallå hallå

Det är mycket med mitt jobb jag inte förstår. Eller med kunderna som ringer till mitt jobb jag inte förstår. Jag har överseende med fulla människor och deras bristande lokalkännedom, jag vet precis hur dom känner sig. Hela världen snurrar och allt är så jävla underbart roligt att man inte orkar bry sig om att ta reda på vilken gata man står på,utan gott tycker att det räcker med att säga att man står vid Henkes Grill. Jag förstår det. När spriten gick in, försvann vettet lika snabbt ut.

Men så har vi då alla människor som är inte fulla, utan bara tycks vara korkade, stressade, otrevliga, bittra, sura, buttra, och allmänt jävla elaka. Som kommer på att dom ska förbeställa en taxi en lördagkväll klockan elva fastän dom ska ha den först om en vecka och blir förvånade över att dom måste sitta i telefonkö så jävla länge. Okej att du ville boka den när du ändå kom ihåg, men ibland önskar jag att somliga människor hade ett kort i plånkan som påminde dem om att stanna upp och tänka efter. Stanna upp, och tänka efter. Låter precis så enkelt som det är. Sen har vi alla som avbryter, inte lyssnar, inte hör på, skriker etc etc. Alla de otaliga gånger då folk ringer med ett skrikande spädbarn i famnen är för många för att komma ihåg. Också för att förbeställa. Hur tänkte du då? Tänkte du att du kanske skulle försämra min hörsel när du ändå var i farten? Du förstår, vi har öppet dygnet runt, du kan ringa till oss när du vill. Om du vaknar mitt i natten och inte kan somna om, när du precis druckit upp ditt morgonkaffe, när du precis ätit middag, när du löser korsord. Det är detta som gör att du faktiskt inte behöver ringa oss precis när din unge skriker som allra värst. Det tror jag att du kan förstå om du bara skulle ta dig tid att stanna upp och tänka. Jag antar att min frustration över dessa människor som alltid har att göra med min oförmåga att faktiskt bestämma över hur dom agerar, hur dom gör, hur dom beter sig. Jag kan skrika hur jävla högt jag vill om att jag tycker dom borde stanna upp och tänka men det förändrar inte det faktum att dom likväl kan välja att skita fullkomligt i vad jag tycker, och bara för att reta mig fortsätta på sin väl invanda stig.

Minnen, tankar

Jag vet inte hur många gånger jag önskat att det fanns en maskin som kunde spela in tankar. Man håller en mikrofon mot huvet och så är alla ens sjuka associationer genast inspelade på band. Jag vet mycket väl att man kan formulera sina tankar på pränt, men jag är ute efter att få dom där sjuka associationerna dokumenterade, för att kunna få fram hur jag tänker och resonerar. Plus att jag tänker mycket snabbare än vad jag skriver, fanns det en sådan maskin skulle jag helt enkelt hinna med så mycket mer. Nu går hälften av tiden åt till att försöka komma ihåg vad det var jag tänkte på innan jag tänkte på det jag tänker på nu.

Bantarblogg - the one and only

Förra veckan jag gjorde jag misstaget att stiga på vågen mer än en gång. Borde inte ha gjort det. Borde vid det här laget veta att sådant straffar sig själv. Men jag kände mig då lätt och ville veta om min lilla ingivelse stämde. Vilket den så klart gjorde, för enligt vågen att döma vägde jag då, efter en joggingrunda och en tallrik gröt runt 78. Vilket gjorde mig så sjukt nöjd. Samtidigt som jag aldrig riktigt kommer förstå hur något så fullkomligt banalt som att gå ner ett kilo här eller där kan göra mig så ofattbart glad. Men bara för att jag vägde mig och konstaterade att jag ju faktiskt hade gått ner, var jag ju tvungen att kolla så att denna viktminskning verkligen höll i sig. Alltså frångå principen om att bara väga mig en gång i veckan. Och har därför vägt mig nästan varje dag sen dess, bara för att konstatera att viktminskning nog var en tillfällig grej. För nu är jag tillbaka på gamla kära välbekanta men ack så ruskigt jävla jobbiga 80 kilo igen. Jag vet att jag gör mig själv en otjänst genom att väga mig, för det skapar bara en massa onödig stress som inte är produktiv för fem öre, utan bara fungerar destruktivt. Men jag vill ju så gärna se framsteg, och en del av mig tycker att siffror är det enda bra och hållbara framsteget man kan hålla i. Samma jag som tycker att jag borde skaffa en digitalvåg, då jag så väl vet att det är det absolut sista jag och min ätstörnings drabbade hjärna behöver. Då kommer jag börja väga mig varje timme, varje kvart, och börja obsessa kring varje gram, varje hekto. Digitalvågar är verkligen bara roliga någon gång ibland, men att ha en sån hemma är inte på frågan. Frågan är om jag inte borde kasta ut min våg helt och hållet och bara gå widd de flå?

En anledning till min frustration är att jag veckan som gick verkligen har ätit fasligt mycket mindre än jag gjorde i början av månaden, då jag till frukost kunde äta en tallrik med youghurt och marmelad till två ägg, eller burk makrill. Nu nöjer jag mig med en gröttallrik. Jag rör dessutom på mig mer än jag gjorde i början av månaden, så det här borde rimligtvis börja betala sig. Men så varför gör det inte det? Är det en klassisk platå där jag måste uppa motionen och börja äta ännu mindre? Eller handlar det bara om att kroppen ställer om? Hoppas på det senare....

It´s just a dream

Igår kollade jag på CSI följt av reprisen av Criminal Minds. Och slogs av hur jävla hård och härdad jag måste vara som utan en blinkning kan se just serier som dessa utan att bli berörd. Typ att jag inte drömmer mardrömmar. Men bara därför kom ju en mardröm som på beställning. Jag drömde att jag var jagad på en grusväg i vår stuga i Finland. Nu är det så att man i detta område långt ute på finska vischan inte bara måste akta sig för fulla finska bilister, utan för typ älgar, renar, björnar, vargar och kungsörnar. Bara därför lyckas jag springa rakt in i armarna på en hel flock med björnar. Som tur var upptäckte dom inte mig, men en människa, en psykopat som av någon outgrundlig anledning slagit följe med dom här björnarna, såg mig och kom springande efter mig så att jag fick springa och gömma mig i en klippskreva. Det var en jävla tur att jag i drömmen helt plötsligt blivit smal och yttepytteliten, för annars hade psykot lätt kunnat få tag i mig. Jag häckade iaf i den där klippskrevan ganska länge och alla visste om att jag var därinne, medan jag väldigt ivrigt skrek på hjälp genom att sms pappa från min mobil. Sen förändrades helt plötsligt scenariot och jag och Gary Sinise var gisslan hos psykot som försökte döda mig medan Gary försökte coacha mig till att försöka se död eller medvetslös ut på ett trovärdigt sätt, något jag enligt honom inte lyckades särskilt bra med, vilket föranledde honom till att nypa mig. Och helt plötsligt var Gary Sinise borta, istället stod mamma och psykot och dansade i ett hörn av rummet, då psykot drog fram en kniv och stack den i mamma, som helt plötsligt inte längre var mamma, utan jag. Så i fortsättningen tänker jag inte titta på vare sig CSI eller Criminal Minds innan läggdags. Jag tänker framförallt inte inbilla mig att jag inte tar till mig av det jag ser, för det vet jag vid det här laget mycket väl att jag gör.

Dagens Youtubeklipp - El perro del mar

Moesha!!!

Moesha var my shit back in the day. Inte så att jag kan varenda jävla replik, men till saken hör att det inte fanns så jävla mycket bra serier att kolla på i mitten av 90-talet, så man var ganska, för att inte säga väldigt, utlämnad till det som fanns att tillgå. Och då blev det, hur dåligt det än må ha varit, serier som Moesha.

För Moesha var om inte lika uppfostrande som Sjunde himlen, så i alla fall fullproppad med sensmoral. Moesha gjorde något dåligt och visste det men gjorde det i alla fall och insåg sitt misstag och fick hon säga till sin pappa att han så klart alltid hade rätt. Jävligt irriterande. Så irriterande att jag så här i efterhand inte förstår varför jag fortsatte titta. Men det är ju alltid lika kul att reminissa lite.

Hiphopwhoreeeyy

Jag förstår inte varför folk blir så förvånade över att hiphop är kvinnoförnedrande och sexistisk. Inte för att jag tror att det undgått någon men vi lever i ett patriarkat. Därför kan vi inte förvänta oss något annat än att detta speglar sig i vår kultur, oavsett genre och form. Konstigt vore det väl annars? Det är därför vi än i dag på de flesta teatrar får se pjäser skrivna av män, om män, med män. Att jag ändå kan finna hiphoplåtar som är givande och stärkande, artister som jag, trots att dom är män, kan identifiera mig med är ju rent ut sagt otroligt.


Visst fan tar det emot att lyssna på hiphop som är kvinnoförnedrande. Utan tvekan. När Mtv Cribs hälsar på hos Big Boi och han har en strippelare i sin källare så gör jag inget annat än skäms. Och jag verkligen hatar videon till I like the way you move, Candyshop och AYO Technology. Men hur kvinnoförnedrande en låt än må vara, kan jag fortfarande lyssna på den med gott samvete just för att jag är så väl medveten om vilka strukturer, vilken slags kultur det är som fött det där kvinnoföraktet.

Work it!

Jag blir så ofattbart less på dom där människorna som vill tjäna pengar men inte tycks vilja jobba. Dom som börjar sitt arbetspass med att räkna ner timmarna tills dom får sluta, bara för att vinna omgivningens sympatier. För att dom inbillar sig att dom har något viktigare dom borde göra. Som sedan fortsätter med att gå till arbetsledaren och höra om dom inte kan få gå lite tidigare. Dom orkar ju trots alltid inte sitta där så länge som dom först trodde. Och som sedan, resten av arbetstiden är de som först, och alltid längst, tar rast. Och det utan att verka bry sig det minsta om sina arbetskamrater.

Kan ni snälla ta och växa upp lite? Slå upp upp orden arbetsmoral och plikttrogenhet i en ordbok snälla. Eller så kan ni få ta en rundtur i min pappas, min mormors och alla andra arbetsinvadrade finnars psyken och se exakt till vilken jävla gräns vi är beredda att vandra. Jobba gör man annars dör man.

Jag tror jag provoceras av dessa människor för jag upplever att dom är lata, och jag är rädd för att själv uppfattas som lat. Men framförallt tycks dom komma från en värld så långt ifrån och så fullkomligt främmande ifrån min egen. Jag har sjukat mig en gång från de jobb jag haft, och jag har haft fyra stycken. Då har jag legat och spytt konstant eller gråtit av migrän. Man sjukar sig inte på grund av lite huvudvärk, mensvärk, benvärk, träningsvärk.

Men min pliktttrogenhet kan gå till överdrift, det är jag mycket väl medveten om. Jag är livrädd för att komma försent. Jag sitter hellre på jobbet tjugo minuter tidigt, för jag kan inte ta skammen om jag mot förmodan skulle bli fördröjd. Jag skäms ögonen ur mig då jag försover mig, för sådant händer andra men inte mig. Min pliktkänsla är mycket tajt kopplad till de högst ställda krav jag har på mig själv. Jag förväntar perfektion från mig själv hela tiden. Alla andra kan fela till höger och vänster ( eller egentligen inte, för om det är något jag hatar så är det stolpskott till medarbetare) men jag lider av svår hybris och inbillar mig att jag är någon slags övermänniska. Jobbigast är nog att ingen annan tycks se det, och kommer undan med att vara dom lata jävla maskar dom är.

Mysigt värre

Jag blir närmast chockad av att se en snäll, beskedlig, omtänksam Gordon Ramsay i Gordon Ramsays the F word. Efter att endast ha sett honom stå och svära åt adepterna i Hells kitchen, och i Gordon Ramsays kitchen nightmares sett honom skälla ut kökschef efter kökschef, är omställningen total. Det är som att se en helt ny människa. Varför är någon beredd att göra sig ett namn på att vara så ofattbart jävla otrevlig och jävlig, för att först senare få chansen att visa sitt sanna jag? Jag förstår att Gordon måste vara hård i köket, och att han förmodligen inte skulle vara där han är om han inte var det, men jag förstår inte varför man måste gå till sådana överdrifter? Helt enkelt tycks han vara så ofattbart älskvärd! Jag förvånas över att komma på mig själv med att nästan gilla honom.

F word är verkligen genialt. Det gör mig glad, intresserad och sugen på att laga mat ( för att inte tala om att äta den). Upplägget är smart, utan att det blir för uppstyltat. För att inte tala om tilltalet, det känns personligt och intimt. Helt sagolikt. Att Gordon i varje episod möter någon i en kakduell är ju helt underbart. Att han sen envisas med att ha citron i kort sagt varenda jävla kaka han gör, det är ju en helt annan femma. Programmet har såpass många olika inslag att det aldrig blir monotont, men inslagen i sig är inte heller för korthuggna för att man som tittare ska bli galen. Det är ren och skär feelgood, förpackat som matlagningsprogram.

Dagens Youtubeklipp- Travis Sing

Fyfan så jävla tråkiga dom låter. Inte nog med att det finns en grupp på Facebook som heter "Jag gillade dig en gång i tiden, hur tänkte jag", jag tycker att någon snarast borde starta en grupp som heter " Jag gillade er musik en gång i tiden, hur tänkte jag"

Kolo koloni!

Tillsammans med några andra kompisar har jag gått och skaffat en kolonilott. Vad jag trodde var en liten nätt plätt på 30 kvadrat har visat sig vara en lite större sådan på över 150! Jag har också insett att det kommer innebära nästintill ofattbart mycket arbete, tankar jag försöker få på flykten genom att istället tänka på den tillfredställelse jag kommer känna då jag kan skörda frukterna, eller i det här fallet grönsakerna för första gången. Av någon outgrundlig anledning fantiserar jag om att nästa jul kunna ge bort burkar med egenodlad syltlök, trots att jag mycket väl vet att ingen normalt funtad männsika äter det. Och att jag kommer vinna tävlingen Årets sommarkaka på skördefesten som tydligen äger rum i Tanto varje år i slutet av augsti. Med vilken kaka tänker jag inte avslöja, men vinna det ska jag!

Är Akon tre kvinnors baby daddy eller är han polygam? Ja det kan man ju verkligen fråga sig. Man kan ju också fråga sig om frågan öht är relevant, om man öht hade ställt sig samma fråga om det inte vore för att han kommer från ett land, och tillhör en etnisk grupp som utövar månggifte. Jag bara undrar....

Pudelns kärna

När man som bäst hoppats på att mediestormen kring Katrin Zytomierskas programledarskap kanske skulle börja bedarra något, tycks det istället som att den eskalerar. Vilket är så sjukt fascinerande att jag inte kan annat än häpna.

Jag följer inte Idol, och har inte sett programmet Katrin leder. Men jag som mediekonsument upplever jag att det hela har fått alldeles för stora proportioner. Inte för att jag är särskilt förvånad, konstigare saker har ju fått om inte ännu mer medieuppmärksamhet.

Det jag dock reagerar på nu,när hon enligt vissa envisa rykten har fått sparken, är hur ofattbart skadeglada så många tycks vara. Det är verkligen helt sjukt. Nog för att hon har retat upp folk, men det måste väl ändå finnas gränser?

I slutet av veckan, efter att Katrin medverkat i Kvällsöppet, och tappert försökt bortförklara "lite väl bögig" som ett positivt omdöme, så började jag fundera på om människors ilska över Katrins uttalande inte handlade mer om hennes bristande vilja att göra en pudel, snarare än om hennes faktiska uttalande. Anledningen till att hon de facto inte gjort eller kommer göra någon pudel kan man ju bara spekulera i. Endera så förstår hon verkligen inte vad hon gjort fel, det är ju trots allt vad hon hävdat hela tiden, eller så orkar hon helt enkelt inte be om ursäkt, bara för att hon vet exakt hur jävla mycket det kommer reta gallfeber på folk om hon låter bli. Klart är iaf att hennes taktik, vilken den än nu vara månde, har gjort att vad som hade kunnat kvävts i sin linda, nu blivit en följetong, som om prgeniet Katrin får bestämma, kanske varar i ännu några veckor till?

How 2 pourquoi

Asså jag döööööör!

Skillnaden mellan de smala och tjocka människorna på mitt jobb är att när dom smala har rast går dom ut och röker ( för att hålla sig smala), medan dom tjocka går ner och gör en fjärde macka med smör, ost, skinka, leverpastej, salami, medwurst och ägg. Behöver jag säga vilken kategori jag tillhör?

Mina grannar är korkade smarta människor. Här har dom åkt över halva jorden för att studera i ett kallt, glesbefolkat land, vilket förmodligen har kostat någon en förmögenhet. Men att kasta köksavfallet i den påse som är minst belastad, det saknar dom fullkomligt förmåga att göra. Nej, istället kastar dom det i den påse som är som allra fullast redan. Det är mina smarta grannar det.

Work it out

Människor som vågar sig på att anmärka på hur jag sköter mitt jobb känner mig endera inte särskilt väl, eller så har dom ingen jävla aning om vad dom gett sig in på. Nu pratar vi inte om folk som i all godvilja vill tipsa om något, för att underlätta ens arbete. Nu talar vi om någon som påpekar att du gjort något fel, utan att reflektera över sitt eget arbete. JAG HATAR ER! Vilken jävla planet av total aningslöshet kommer ni ifrån? Ni är så jävla korkade att ni inte ens insett ert eget bästa, vilket iofs borde betyda att det är helt jävla poänglöst att irritera sig på er. Men iaf. Vad ni istället för att leta efter mina fel och brister borde göra, är att se till att ni kan leverera, och leva upp till de mål ni verkar ha på era arbetskamrater. Fuck! Väx upp!

Dagens Youtubeklipp- Anna Ternheim To be gone

Fetto!

Den där tjocka tjejen som var med på Tv 3 i onsdags, som vill hamna i Guiness som världens fetaste kvinna, påstod i programmet att hon äter så mycket när hon är hungrig, för att hon är så hungrig. Vilket jag inte tror ett endaste jävla dugg på. En kvinna som är så fet, som äter såna enorma mängder som hon, är och blir aldrig vrålhungrig. Jag har frossat precis som hon gör och jag vet att man aldrig blir hungrig. Vad man däremot blir är helt besatt av att äta och inte vet hur man slutar äta utan bara fortsätter och fortsätter tills man nästan spyr och då tar en paus och sedan fortsätter när magen och kroppen så tillåter. I nästa klipp sa hon nämligen att inte kan lägga sig om hon inte är proppmätt, vilket iaf i min värld borde betyda att hon ju inte kan vara vrålhungrig, iaf inte när hon går och lägger sig, men inte heller när hon nu äter det hon äter för att bli proppmätt så hon kan äta. Jag är så förvirrad.

Ring or not

Single Ladies


Jag vet inte vad jag ska säga. Mer än att låten är sjukt enformig, men vinner på en sjuuukt catchy refräng och att videon är snyggare än låten är bra. Och att det osar Tina Turner på långa långa vägar och att om det görs en remake av Whats love got to do with it någon gång de närmaste tio åren lär Beyan garanterat vara up for grabs. Typ så. Asså jag kan inte ens relatera till det här med att nödvändigtvis gå och gifta sig. Det är ju liksom inte en garanti för någonting. Vad har det för betydelse att din man kommer hem till dig, om du ändå vet att han bedrar dig? Jag förstår ingenting! "Ingen yttre form kan ge oss den trygghet vi behöver" har en väldigt klok kvinna en gång skrivit, och jag tror henne!

Tack för kaffet

Hade jag vetat att kaffe gör brösten mindre, hade jag börjat dricka det redan i tioårsåldern då jag blev trackade av killarna i sexan som undrade om jag ätit mycket morötter. Med vilket jag inte alls förstod vad dom menade. Vilken jävla tioåring gör det? Eller så hade jag gjort det i sjuan då skolans toppmobbare gav mig en lapp där dom undrade hur mycket varje bröst vägde. Eller när samma killar månader senare klottrade två stora tuttar på mitt skåp.

Jag vet att det här är ett kärt problem och att det inte funnits något som hindrat mig från att operera dem. Tanken har slagit mig. Om inte för att jag för en gångs skull skulle vilja vara något annat än bara ett par rattar. För att jag vill att män ska kolla mig i ögonen, och inte stå med hakan vid fotknölarna om jag råkar komma i närheten. Jag tycker inte att det ska vara så här.

Idag vill jag dock inte att mina bröst ska bli mindre. Men om kaffe kunde göra mina bröst lika stora, då skulle jag genast börja hinka.

Att inse sina begränsningar

Samtidigt som jag har sjukt svårt att ta mig an saker jag inte är någon stjärna på, utan helst bara vill springa därifrån, så förstår jag mig inte på dem som är för fega för att våga utmana sig själva. Vilket jag vet är en självmotsägelse. Men iaf. Jag tror mig ha hyfsad koll på mina egna begränsningar, och även om jag retar mig på att inte vara bäst, vet jag att det inte finns en chans i helvetet att jag någonsin kommer utvecklas, inom oavsett va det vara månde, om jag inte utmanar mig själv. Och även om jag vet att det krävs enormt med självförtroende för att våga göra det, just på grund av risken att utsätta sig för andra människors godtycke, har jag tack och lov hittat en hyfsad balans. Sen att det vissa gånger känns som jag vill dö och aldrig mer ge mig in i något jag inte klarar av, är så klart en del av att lära mig detta.

Jag ser ganska många runt omkring mig som inte vågar utmana sig själva, och som följd av detta inte heller utvecklas. Jag tycker att det handlar om att inse sina egna begränsningar, men också om att ge sig själv förtroende, att tro på sig själv och sin egen förmåga. Att så många omkring mig tycks sakna den förmågan tycker jag är sorgligt, men ger också mig en chans att rannsaka mig själv. Shakti säger nämligen att vår omgivning nästintill alltid speglar våra egna rädslor och känslor för oss själva. Att jag ser människor runt mig som inte vågar utmana sig själva betyder alltså att det är jag som gör det.

Nu är det ju en sak att inse sina begränsningar, och en annan att som jag bli frustrerad av att inte känna att man klarar av något. Men allra bäst är det ju när det är tillräckligt svårt för att fortfarande vara utmanande, men också svårt på ett sätt som inte för så svårt att det inte fortfarande är roligt. En balans inte helt lätt att hitta alltid.

Rawrejks?

Jag har återupptäckt rårakor. Gott och billigt. Men jag hatar att känna mig förföljd av löklukt, vilket jag gör då jag för rårakornas skull måste riva lök. Även om jag så skrubbar händerna i timmar efteråt så tror jag att jag stinker lök. Det är som om lukten av lök satt bo i min näsa och vägrar flytta. Jag hatar det. Men nu är ju rårakor så jävla gott att det lätt är värt det. Nu är dock potatisen, löken och smöret slut så fler rårakor blir det inte än på några dagar. Om det nu mot förmodan skulle vara någon som vill ha receptet mot rårakor så är det bara riven lök och potatis som man blandar och sen steker i smör. Enkelt också. Tre jävla önskningar på en gång. Härligt!

Fingret

Det är, i alla fall för mig, alltid lika nesligt när reklam gör en glad. Det borde liksom inte vara så. Att reklam är bättre än det man kan se mellan den. Men den här gör mig så ofattbart glad.

Men jo. Allt jag behöver är en tjock överåldrig fransman som "rappar" på ett språk jag inte förstår. Jag vet att jag hade varit helt till mig om jag varit arton. Nu är jag bara lite till mig. Alldeles lagom till mig för min ålder.

Dagens Youtubeklipp- Sean Paul ft Sascha Still in love

Heroes krockar med Vad blir det för mat. Det skulle ju å andra sidan kunna vara värre. Jag skulle kunna vara en illegal invandrare som jobbar för trettio kronor timmen tio timmar om dagen bara för att sedan komma "hem" till lägenheten jag delar med tio andra gömda asylsökande. Perspektiv.

Åh vad jag är less på den här bruden. Vad fan vill hon? Säljer hon droger? Är det därför hon är så glad? Är hon öht på riktigt? Ser hon inte väldigt mycket ut som en knulldocka?

Mina grannar och deras matvanor. Its a neverending stoooorrryyyy! En av tjejerna lagar potatisgratäng i kastrull. Vilket ju är helt logiskt eftersom hon först kokar potatisen i grädde och sen gräddar den i ugnen. Hon brukar också laga en gryta som luktar lever. Och det finns nog ingen annan mat jag tycker luktar så illa som lever. Jag har ett barndomstrauma som involverar lever. Min mamma tvingade mig äta lever, jag ville inte, och från den dagen skyr jag lukten av lever. Jag blir illamående av allt som ens påminner det minsta om lukten av lever. Tillexempel färdiga köttbullar. Steker man dem i smör, vilket vi gjorde på Storstugan, så kan det ibland hända att det börjar lukta lite lätt lever. Vilket också är helt logiskt eftersom det med största sannolikhet är lever i köttbullarna. Iaf. Att det luktar lever i köket är nog det särklass enklaste sättet att få mig att lämna det. Sen är det några andra som gör mat som luktar bajs. Inte lika illa som lever, men likväl inte så jävla najs. Det har dock fått mig att undra över hur kulturellt kodat det här med lukt är. Många av mina grannar är utbytesstudenter och kanske tycker att det där jag tycker luktar bajs luktar gott, medan dom kanske tycker att min havregrynsgröt luktar illa. Som med surströmming exempelvis.

En annan av mina grannar steker kokta ägg. Som dom är. Känns väl lite mer än overdue. Man brukar få välja. Steka ELLER koka. Kanske skulle prova koka ett stekt ägg? Och så brukar hon göra en blandning av sötpotatis, mjöl, vatten och banan som hon friterar i en panna. Hur fan kom hon på det?

Jag älskar rökutveckling i tunnelbanan. Speciellt när man varit på en danslektion där man var den sämsta i gruppen, inte satte ett enda förbannat jävla steg, utan bara kände sig utskämd, bortgjord och misslyckad så till den milda grad att man unnade sig själv att få gråta bara en lite skvätt när man sedan gick Odengatan fram. Då finns det fan inget bättre än att komma ner till blå linjen på Fridhemsplan och mötas av ett Hjulstatåg som BACKAR TILLBAKA från Stadshagen, och som sedan blir stående där. Efter att ha fått vänta i vad som kändes en evighet, då jag inte orkade ta upp boken jag förtillfället läser vid just stunder som dessa, då ju bussen kunde komma vilken stund som helst men inte gorde det, kom det en ersättningsbuss som proppades full med folk. Folk som fick åka till Stadshagen, där föraren lät meddela att tunnelbanan gick igen och att alla var tvungna att kliva av. Det är sånt som verkligen gör min dag!

I Att leva i ljuset skriver Shakti Gawain att många överviktiga har svårt att sätta gränser, och att dom innan dom är trygga i sig själva, och säkra i sig själva, kommer dom aldrig lyckas gå ner i vikt. Dom måste helt enkelt öva sig på självhävdelse, och när dom gör det kommer dom inte längre behöva sin övervikt som "skydd" mot omgivningen. En omgivning som har en tendens att utnyttja dem.

Jag håller med och vissa delar av det Shakti skriver, och har försökt ta till mig det hon skriver. Men fuck vad svårt det är jag. Jag är så jävla rädd för att folk ska tycka mindre om mig, eller inte tycka om mig alls om jag säger ifrån. Om jag var det minsta normalt funkad skulle jag förstå att världen inte står och faller med att alla inte älskar mig, utan borde inse att man faktiskt inte kan vara älskad av alla.

Jag har insett att jag måste öva mig i att misslyckas och lära mig hantera motgångar. Det har tagit mig hundra år att våga göra det här, tidigare har jag verkligen undvikit sånt jag inte klarar av eller inte är bra på, bara för att jag inte tål tanken på att låta andra se mig misslyckas. Jag skäms och vill helst av springa ut ur rummet och lägga mig ner och gråta, för när jag inte klarar av något blir jag blockerad. Jag blir frustrerad och känner mig så sjukt maktlös. Är det så här för alla människor? För jag ser det fan inte. Alla andra som inte fattar ett jävla jota av vad dom håller på med håller skenet uppe och skulle inte kunna vara lyckligare. Jag önskar att jag i alla fall kunde glädjas med dem, eller beundra dem, men jag är för upptagen med att ömka mig själv för att orka bry mig.

Dagens Youtubeklipp- Sean Paul ft Blu Cantrell Breathe

Hur svårt kan det vara att lämna någon i fred? När man uttryckligen sagt att man inte vill ha kontakt med människan ifråga, och ändå måste utstå den desperata människans försök till isbrytare? Respekt? Om du inte har vett att visa mig det, så får du fan ta att jag förudmjukar dig offentligt. Skit ska skit ha.

Tv 4 har fått in tusentals ansökningar till Expedition Robinson. Själv låter jag bli. Även om tanken att söka har slagit mig...Faktum är att jag var helt inställd på att söka, tills jag insåg att jag inte vill vara med i Robinson, utan bara vill veta om jag har chans att få vara med. Det enda som lockar med att få åka till sydostasien två månader är möjligheten att gå ner i vikt. Att hålla på med utmaningar och grejer, det pallar jag inte. Visst att jag är smart men jag har inte styrka och kondition att hålla på med hinderbanor och tjafs. Hur jag tänkte när jag sökte som artonåring förstår jag inte, jag antar att det var äventyret som lockade. Jag var också helt sjukt mediakåt. Då kom jag iaf igenom till första urvalet. Hur det skulle gå idag får vi alltså aldrig veta.

Hade jag ingen skam i kroppen skulle jag kunna hitta en ursäkt för kort sagt allt jag gör, och allt som alla andra i min omgivning tycker att jag gör fel, genom att hitta på något jag lider av. För det finns det ju folk som gör. Jag har diabetes, jag är dyslektiker, jag har hög ämnesomsättning. Jag reagerar alltid med försiktighet och respekt, av rädsla för att såra. Vilket är att gå rakt in i fällan. Först när det är försent får man veta att dom bara hittade på, och att det enda dom tycks lida av är mytomani.

Dagens Youtubeklipp- The Sounds Living in Americ

Mitt namn är Kokko. Eveliina Kokko. When will it ever stop being funny? Jag bara undrar. Libanesen som driver livsbutiken i Västra skogen tyckte det var askul när jag skulle hämta ut ett paket. Moahahahaha. Likaså tyckte hans brorsa när jag dök upp två veckor senare för att hämta ut en ny bok. Nytt skratt. För egen del slutade jag skratta typ i ettan, tvåan, trean, mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet och högskolan, då det på så gott som varje upprop funnits någon som tycker att mitt namn är så sjukt roligt att dom måste brista ut i mullrande skratt, som när jag hade upprop i ettan på gymnasiet, till råga på allt skedde i en aula med oöverträffad akustik. Pappas tröstande ord om att folk inte skrattar åt oss utan med oss hjälpte föga.

Jag har dock gett upp för länge sen. Jag är inte helt likgiltig. Hänger jag undan kläder brukar jag syrligt säga att det stavas som det låter, och uttala det precis som vilken jävla svenne som helst, och inte alls så som det ska uttalas. Eller låta dem stava det som dom tror att det stavas. Vilket väl är ett tecken på att jag börjar närma mig total likgiltighet. Its just a fucking name!

Jag har aldrig förstått tjusningen att med förakt göra sin röst hörd. Det där mobbingdraget som somliga i min omgivning alltid bemästrat, att med förakt ifrågasätta allt jag gjort, allt jag uppskattat och funnit nöje i. Varför gör du så där, varför har du såna där, varför, varför, varför? Eller inte ens formulerat som en fråga, utan som en förebrående kommentar. Såna där är äckliga, fula, motbjudande. Inte jag tycker att, eller jag gillar inte. Bara ett krasst konstaterande hur det är, och hur jag också borde förstå hur det är, och att jag är världens jävla lowlife för att jag inte förstått det. Jag har oftast inte brytt mig utan funnit trygghet i att veta att vad dom tycker inte har på långt när lika stor betydelse som vad jag tycker. Och så länge jag tycker att mina vantar är snygga, att smör är gott i gröten, så är allt okej. Om jag värdesatte deras åsikter skulle jag kanske kunna ifrågasätta mina egna, men inte bara helt och hållet överge dem, bara för att.

Nu har jag, bättre sent än aldrig kan tyckas, insett att vad dom där människorna var ute efter, vad dom fiskade efter, vad dom egentligen ville, var att pröva min lojalitet, pröva sin egen makt över mig. Och att dom föll till föga för föraktet bara på grund av min ovilja att kuva mig. Vilket hos dem födde än mer frustration, och därför fick dem att än ljudligare förakta mig, bara för att jag vägrade låta mig bevekas. Maktmissbrukare.

- Jag måste tvinga mig själv att sakta ner och hitta andra saker i livet och njuta av.

Och njuta av vad då? Jag fattar verkligen inte vad hon menar? Och njuta av? Och njuta av? Fuck vilken jävla klåda jag får av folk som inte kan skilja på att och och. Skärp er för fan.

Tricky kommer till Stockholm. Hade det varit 2002 hade jag förmodligen inte tvekat en sekund, utan köpt biljett utan att blinka. Men idag, då det är minst fem år sedan jag lyssnade på honom sist, är jag desto mer tveksam. Nog för att Blowback, som denna låt kommer från, var en grym skiva då, och vissa spår håller än idag. Det går ändå inte komma ifrån att mycket känns så ofattbart daterat. Skulle vara bara för att se honom, och jag hatar av princip folk som går på konsert bara av den anledningen, för dom hindrar någon, som verkligen vill se artisten ifråga, från att göra så.

När jag kollade på Varannan vecka i fredags blev jag sjukt sugen på att se Smash igen. Smash var en (ungdoms)serie som gick någon gång i slutet på åttiotalet och som visats i repris ett flertal gånger. Båda bröderna Herngren är med, och även en rätt oförglömlig Peter Wahlbeck. Det var åratal sedan jag såg den, och det är så sjukt att jag helt apropå ingenting läser i Metro, där en läsare skrivit in och frågot om Svt inte tänker visa serien igen, läser att Svt under sin temakväll om det svenska tennisundret den 22 november, kommer visa valda delar. Något att se fram emot!

Tv-avgiften

Folk upprörs över vad jag tycker är så sjukt jävla löjliga saker, och inte på ett sätt som faktiskt kan inbilla mig att dom verkligen bryr sig, utan bara för att inbilla folk att dom bryr sig, utan i själva verket göra det det minsta. När det kommer till kritan kan dom ändå inte tänka sig demonstrera, för då ska dom träffa mamma, ta en fika, gå på en utställning, det är kallt, regnar, och dom vågar inte stå för sina åsikter. Falska töntar.

Att inte fler reagerar mot tv-avgiften, är mot bakgrund av just detta en fullkomlig gåta. Det är överförmynderi på så hög nivå att det inte kan, och förmodligen aldrig kommer, överträffas. Det har ingen betydelse om man har dålig mottagning, eller de digitala sändningarna inte fungerar, har du en en tv-mottagare måste du betala. Hallå? Vilken kommersiell produkt skulle komma undan med att begära betalning för en vara eller tjänst som inte kan komma kunden till del? Ingen! Ändå accepterar folk det här, och har så gjort i flera hundratals år. Fuck vad sur jag blir. Den här frågan är av sådan art att ju mer jag tänker på den, ju mer förbannad blir jag. Framförallt av den ökande känslan av total maktlöshet som mer eller mindre tar över mig och gör mig så sjukt frustrerad.

Var bor den människa som inte har någon som helst teknisk utrustning som skulle kunna ta emot tv-sändningar. Snälla för mig till den människan? Jag vill bli den människan. Även om det så innebär att jag måste flytta upp till en fjälltopp, kasta ut dator, tv, dvd, radio, och mobiltelefon. Bara för att få nöjet att visa Radiotjänst fingret.

Inatt drömde jag att jag gick till frissan och hon klippte en frisyr som jag avskydde. Eller hennes assistent gjorde det och vägrade rätta till det, eftersom hennes chef inte var i närheten och hon inte hade befogenhet att fatta egna beslut. Så jag fick gå därifrån med tårar i ögonen och en förskräcklig frippa. Helt fruktansvärd var den, och när jag vaknade var jag rädd över att jag faktiskt hade klippt mig. Såna drömmar hatar jag.

Dagens Youtubeklipp - J Ro ft Chords U call that love?

Förmodligen en av de bästa låtarna från de året.

Pretty Woman, är det verkligen en bra film? Och på vilket jävla sätt då? Är det manuset, skådespelandet, produktionen? Är det om man bara fokuserar på dessa tre och helt och hållet bortser från att vad man faktiskt beskådar är en man och hans hora som utvecklar vad vi ska inbilla oss är verklig kärlek, som man kan säga att filmen är bra och ge den med betyg godkänt? För i mina ögon finns det verkligen ingenting som är bra med filmen. Jag har hört tjejer säga att dom vill vara Vivianne Wood, utan att betänka att innan hennes prins dyker upp på sin vita springare, så får hon säkerligen ta en massa jävla skit. Dom vill vara henne bara för att få handla för flera tusen på Rodeo Drive, ge tillbaka på dom snorkiga affärsbiträdena, och få bära den där vackra klänningen under operaföreställningen. Okej, att drömmar kan vara knasiga, men att tjejer på allvar inte drömmer om något vettigare, det är så jävla sorgligt.

Dagens Youtubeklipp - Fattaru ft Masayah Ton för ton

Dagens Youtubeklipp- Common ft Lily Allen Drivin me wild

Don´t belive the hype

Jag har så svårt att hoppa på tåget ibland. Jag försöker komma underfund med varför jag ständigt måste vara så kritisk, varför jag inte bara kan tagga med eftersom alla andra gör det, men jag känner att jag faktiskt vill kunna motivera och rättfärdiga mina val, och då inte bara med att alla andra gjorde, tänkte, eller tyckte likadant. Vad fan tyckte jag?

Jag är just nu utsatt för ett ganska hårt grupptryck i just en sådan här fråga, och överallt kring mig tycks svaret vara så självklart. Att ha en annan åsikt är ungefär som att svära i kyrkan. Ingen vågar göra det, och jag vill inte vara den som gör det bara för att någon måste. Jag gör mitt yttersta för att ligga lågt, men jag misstänker att min bristande förmåga att enas med hallelujakören snart kommer misstas för illojalitet. Men tills dess så.

Det här är förmodligen inte sista gången jag finner mig själv i en sån här situation, men jag hatar känslan av att känna mig som en den där ungen i Kejsarens nya kläder, som påpekar det alla andra försöker bortse från. Varför är alla så rädda för att se saker och ting för vad dom egentligen är? Varför hakar dom på bara för att dom tror att det är vad som förväntas av dem? Är det bristande självkänsla, och tilltro till sin förmåga att faktiskt motivera sin avvikande åsikt på ett sätt som gör det möjligt för andra att ta den på allvar? Att man inte tror sig besitta tillräckliga baskunskaper om saker och ting för att ha rätt att kritisera? Oavsett vilket, är det sorgligt som fan.

Jag vill ha en universalspray som håller mitt hår på plats, men inte gör att det ser hårt eller stylat ut. Men samtidigt ska det vara följsamt. Tydligen en fysisk omöjlighet. Att Studio Line inte kan åstadkomma detta är jag dock sorgligt medveten om. Studio Line tar inte i beräkning att jag svettas som en gris hur jävla lätt som helst, och inte heller står den emot vind. Och då kanske man kan sluta sig till att tro att jag inte tagit i tillräckligt, men se det har jag. Innan jag går utanför dörren är mitt hår allt som oftast rätt snyggt, men står på ända så fort jag sätter min fot utanför dörren. Dagens ilandsproblem.

Aftonbladets granskning av dömda sexbrottslingar ger mig obehag. Inte så mycket för sexbrottslingarna i sig, utan sättet som Aftonbladet på ett minst sagt sensationslystet sätt gör journalistik av något som mycket väl skulle kunna granskas väldigt sakligt. Resultatet blir istället inget annat än ren och skär skrämselpropaganda. Att sexbrottslingar bor nära skolor och daghem är djupt beklagligt, och självklart något som bör tas upp, men sättet som Aftonbladet att väljer att göra det på när en rädsla bland folk, en rädsla som lätt kan bli överdriven. Det känns som om man på Aftonbladet inte problematiserat frågan tillräckligt innan man valt att publicera artiklarna. Jag förstår exempelvis inte hur man förväntar sig att sexbrottslingar som tvångsvårdas ska kunna återanpassas i samhället? Vi pratar om människor förmodligen så störda att dom inte ens vågar eller vill erkänna det för sig själva. Hur man på ett givande sätt vårdar en sådan människa, när denna helt och hållet saknar motivation till vården, är för mig en gåta. Klart är att den strategi det svenska rättsväsendet i dag använder inte är effektiv, och måste förändras, men jag tvivlar på att tvångsvård är den bästa lösningen.

Igår natt drömde jag om glass. Jag var på en finlandsfärja med bara glass. Glass uppifrån och ner, däck efter däck. Man kunde införskaffa en ät hur mycket du villbiljett av något slag till en löjligt låg summa och då fick man gå omkring på båten och äta glass överallt ifrån. Och vilken glass sen. Det var som att dö och komma till himlen. Det fanns all den glass jag så länge drömt om att själv göra, och som inte finns att köpa någonstans. Och det som var så bra var att man inte blev kräkmätt heller, här njöt man verkligen av glassen. Det var gott och man tröttnade aldrig. Och hade man tröttnat hade man lika gärna kunnat begå självmord för av vad jag kommer ihåg fast det verkligen bara glass och glass tillbehör som såser och strössel, och ingenting annat. Men folk verkade asnöjda med glassen. Jag såg ingen som gnällde. Det var bara helt underbart!

Dagens Youtubeklipp- Annie Heartbeat

Inte nog med att min ena granne saknar förmåga att se hur han smulor ner köksbordet, samt låter bli att trasa av diskbänken. Igår var det någon som tagit sig friheten att låna min stekpanna, och sedan helt ogenerat lämnat den odiskad på spisen. Jag höll nästan på att gå i bitar när jag såg det. Nu är det inte så att min stekpanna låg bland allmänt gods utan den låg ovanför mitt skåp, under min hylla. Bara en idiot, eller någon som verkligen vill använda min stekpanna för att alla andra stekpannor sög, kan ha undgått att notera att det faktiskt var någons och därför borde lämnas orörd. Jag antar att detta är karma, då jag lånat lite friskt av mina grannar. Mjölk och sådant. Jag får väl ta det som en förevändning för att inte bli så jävla förbannad, som en ursäkt för att unna mig ännu en skvätt vitt till gröten imorgon.

Det finns mer plats mitt i tåget

Det var meningen att det här inlägget skulle illustreras av bildbevis men jag lyckas ständigt glömma ta med mig kameran när jag lämnar mitt hem så icke. Men saken är i alla falld en att SL, Connex eller vem fan det nu är som jobbar åt vem klistrat fast lappar överallt på perrongen på Odenplan där man kan läsa det som rubriken lyder. Och det är väl minst sagt behjärtansvärt, om det inte vore för att dessa lappar är fullkomligt onödiga på mitten av perrongen, som ju faktiskt är mitten av tåget. Om man nu ska vara petig. Men så kan det ju också vara så att SL, Connex och deras hantlangare menar mitten av vagnen, men då vill jag påpeka att mitten av vagnen inte är samma sak som mitten av tåget. Det är två fundamentalt olika saker. Så det så.
Sen är det också så att anledningen till att så många skockas i början eller slutet av tåget är för att dom är stressade och precis nätt och jämt hinner med tåget, och därför finner sig själva packade som sillar. Vilken vettig människa som helst som inte kommer i sista stund försöker endera hitta plats i mitten, om man vet att det är rusningstid, eller där det passar bäst med det tåg man ska ta i anslutning.

En av mina grannar måste vara fullkomligt jävla dum i huvudet, eller så är han helt jävla blind. Någon annan rimlig förklaring till varför han inte torkar upp smulorna efter sig, eller torkar av diskbänken, utan snarast tycks göra sitt yttersta för att stänka ner hela den med diskvatten, finner jag nämligen inte. Jag förstår inte hur det kan vara så jävla svårt. Vem fan vill inte ha rent och snyggt omkring sig? Inte han uppenbarligen. Jag blir så jävla provocerad, och kan inte låta bli att fråga mig om han kanske gör det just för att han vet hur provocerande det är. Så jävla nojjig är jag.

Dagens Youtubeklipp - Komeda It´s alright

Nämen, man kanske skulle strunta i det här med vikten och börja försörja mig på squashing? Jag skämtar inte när jag säger att jag har väldigt goda förutsättningar för att bli så fet som man måste vara för att bli squashare. Jag ska fundera på saken.

Ikväll börjar 123 saker( varje svensk bör veta), och jag hoppas att det är minst lika bra som Värsta språket eller Kobra. Eftersom Radiotjänst skinnar mig på nästan 2000 spänn, och jag för de pengarna inte nyttjar public service på långt när så mycket som jag borde, så vill jag ha något jag kan se på, där jag känner att dom där pengarna faktiskt kommer till nytta.

Tomejto tomato

Fuck vad jag blir less på folk som säger att dom ska till t-centralen när dom menar centralstationen. Asså seriöst. Det är inte samma lika. Ska du åka till Gävle, Malmö, Berlin eller Köpenhamn, kommer du på din höjd till Norsborg eller Akalla om du väljer att åka från t-centralen.

Jag vet att detta är det i särklass töntigaste problemet man kan ha, eller ens våga gnälla över, i synnerhet i dessa dagar då det är kris hit och kris dit och jag inte förstår ett jota kring vad eller varför, och jag tror också att den enskilt största anledningen till att jag vill skrika rakt ut åt när någon säger t-centralen, fast dom menar centralstationen är just det att jag känner mig så totalt jävla maktlös. Dom här stolpskotten påminner mig och hur jävla många människor det finns där ute som jag inte kan rå på, inte kan göra något åt. Dom bara fortsätter säga t-centralen, fast dom menar centralstationen, och det finns ingen, eller inget, som kan hindra dem.

Husvärden

Min husvärd har visat sig vara surare än självaste Buttersmurfen. Vad man än säger, vad man än behöver hjälp med, möter hon det med en anklagelse, en bitsk kommentar, som insinuerar att man är helt tappad bakom en vagn och bara har sig själv att skylla för stoppet i toaletten, att spisen inte funkar, och att mikron är paj. Jag har försökt vara trevlig och tillmötesgående och kallprata med henne de få gånger vi haft kontakt men efter att för vad som kändes trehundrade gången fått höra att jag var sent ute, som anmälde mitt toastopp klockan halv tolv en fredag förmiddag, fick jag nog. Hur fan vet hon när jag fick stopp i toaletten? Vem som helst anmäler väl något sådant så snart som bara är möjligt? Vem fan vill ha stopp i toaletten längre än nödvändigt? Så efter att hon beklagat sig över min bristande framförhållning, utan att ta reda på hur denna framförhållning verkligen såg ut, sa jag att jag inte uppskattade hennes taskiga attityd och att hon borde lägga ner den, just för att hon inte hade någon jävla aning om vad hon pratade om. Varpå hon med sin monotona stämma bad om ursäkt och sedan sa att hon skulle se till att rörmokaren skulle komma, så snabbt som nu var möjligt då jag ju varit så pass korkad att medddela detta först nu och det ju trots allt var fredag och snart efter lunch.

Det jobbiga med suggor som hon är att deras oefterhärmeliga förmåga att förstöra inte bara sina egna liv utan också hela omgivningens. Med hela sin aura av bitterhet så tappar man fullkomligt livslusten så fort man råkar komma i närheten. Okej att det kan vara nyttigt att möta sådana människor bara för att påminnas om vem man själv inte vill bli, om den risken överhuvutaget existerar, men energin det tar att skaka dem av sig är alldeles för omfattande.

Jag har en inte så hemlig dröm om att lägga ner det här med att försörja mig på skrivande, göra en helomvändning och bli sockerbagare. I dessa drömmar föreställer jag mig tillvaron som såväl slitsam som mycket mycket glamorös. Med min magiska palett och kreativtet skulle jag ägna dagarna åt att försöka komma på underbara smakkombinationer som skulle få alla att häpna, samt öva upp min förmåga att göra riktigt fantastiska bröllopstårtor. Och på grund av det bli väldigt rik och väldigt berömd.

Något som när mina drömmar om att bli sockerbagare eller på annat sätt arbeta med matlagning är matprogram som Vad blir det för mat och The Rachael Ray, som väl kulinariskt sett inte är direkt matnörderi, men som med sina snygga verktyg gör mig så sugen på att laga mat. Senast jag kollade på Per i Vad blir det för mat begravde han ansiktet i ett paket sidfläsk, och gjorde sedan en bolognese med ett högrev som han malde själv. Den där köttkvarnen var så fiiiin. Jag blir helt salig. Jag vill ha en egen köttkvarn, som jag kan mala kött med. Och när Rachael Ray tar fram ett sprillans nyt cestjärn, då blir jag som tokig och funderar på om inte jag, som inte alls behöver ett cestjärn, kanske inte skulle behöva inhandla ett.

Jag läste Jon Jefferson Klingbergs Jag tror vi behöver prata faktiskt, och jag erkänner mer än villigt att jag läste den till större del för att jag förväntade mig en massa snaskigt om Karin Magnusson. Eller hon som i alla fall ska föreställa Karin Magnusson men som inte är det.

För den som tycker synd om sig själv, och upplever sig själv som bitter och en smula småsint är boken verkligen uppfriskande. Någon mer självömkande människa än huvudpersonen har jag aldrig i mitt liv tidigare stött på. Jag kommer på mig själv med att bli arg och förbannad på honom för att han är ett sånt jävla tap. Ryck upp dig för i helvete din jävla mupp! Så läs den. Gör det.

Dagens Youtubeklipp - Bobby Valentino Turn the page

Det där inga internet, det kan ju vem som helst förstå att det inte är någe bra elle.Det blir bara en massa missförstånd. Hon ä ju ba en kompis.

Jag hade tänkt ta i med hårdhandskarna nu och försöka fokusera på att gå ner i vikt, äta bra och allt det där tjafset. Men sen så var jag på afrikansk dans förra måndagen och mina vader gick igenom vad som måste vara det närmaste helvetet mina vader någonsin kommer komma. Så därför kunde jag inte jogga förrän i lördags, då jag gav mig ut på en timmes lång runda kring Karlbergs slott. Jag har förstått att dansen kommer att göra min kropp så mör att jag till en början kommer behöva två vilodagar för att ta igen mig. Jag känner mig som en väldigt gammal tant, men tröstar mig med att det går över. Och dansen är så rolig att det är värt det. Jag skulle lätt kunna vara fit for fight om jag inte tog i lika förfärligt men någon sådan gen finns inte i min kropp. Jag går alltid ut stenhårt i början och ligger sedan tjugo minuter senare och flämtar för att jag inte kan få luft. Trots att jag är väl medveten om detta så är det likadant varje jävla gång. Man tycker att jag borde lära mig med tiden men icke.

Människor som har hörlurarna till Mp3spelaren över kepsen, hur tänker dom? Har dom ingen fashionsense? Jag förstår mig lika lite på dessa människor, som jag förstår mig på dem som har solglajjor på sig inomhus, på klubben, på krogen. Det är det bara synskadade som får ha, och komma undan med hedern i behåll.