Desperately seeking Susan

Jag är amatördetektiv. Det är en fin omskrivning av stalker. Inte nog med att vi under min utbildning ägnade en helt dag åt att kartlägga någon småfifflare som köpt massa fastigheter i Stockholm bara för att komma från skatten, samt av ingen speciell anledning alls, Viggo Cavling. Min nyfikenhet är helt gränslös. Även om jag är helt ointresserad så kan jag inte leva med klådan min nyfikenhet innebär, utan googlar bara i brist på annat att göra alla människor jag träffar. Om jag inte hittar något blir jag alltid lika fundersam, alltid helt övertygad om att dom ljugit för mig. Uppgett ett annat namn, någon annans namn, eller liknande.

Just för att jag vet hur man ganska lätt och smidigt kan hitta någon, och få reda på allt ifrån barn, tidigare äktenskap och domar, blir jag alltid lika förvånad över att folk faktiskt efterlyser varandra i tidningar och på internet. Sverige är ett alldeles för litet land för att kunna tappa bort någon. Det är så mycket mer effektivt att höra sig för i hela bekantskapskretsen, än att sätta in en annons i Dn, för att sätta in en annons förutsätter att den efterlyste, eller någon annan som känner igen sig i annonsen faktiskt läser den. För att inte tala om alla som kanske inte vill bli hittade. Alla som gjorde ett litet snedsteg på Cinderella, men snabbt bläddrar förbi efterlysningarna bara för att dom vet att dom kanske har något att hämta där, men inte klarar av tanken på att dom ju faktiskt bedragit sin partner. På båten räknades det inte riktigt, men i land har samvetet hunnit ikapp.

Hursom. Om jag mot förmodan vill ha tag i något ligg är det helt enkelt inte så jättesvårt. I Stockholm det vill säga. Jag insåg vilken jävla mardröm det måste vara att försöka hitta mannen i sitt liv som inte lämnade något annat än en halsduk efter sig om man bor exempelvis New York.